Archive for July 2013

Stativ för huvudet

Alla jobb har sina yrkesrisker. Elstötar, musarm, fibromyalgi, kronisk idiotstämpel efter att ha gökat snorpackad i direktsänd dokusåpa etc. Inte ens författandet är förskonat. Trodde naivt nog att det var ett relativt riskfritt yrke, men fan vad man vet lite. Nu efter några år har jag varit med om det mesta man kan råka ut för, så här är en uppräkning av skrivandets faror, samt några goda råd om hur man duckar.

Sugfiskar

När omvärlden uppmärksammar att man precis har släppt något, då dyker de upp. De börjar med att visa intresse och smickrar, sen när man är på gott humör (efter den långa period av isolering och självtvivel ett bokprojekt i regel innebär, är man så svältfödd att man blir överlycklig om någon tycker att man är marginellt intressantare än mögligt bröd) kommer det oundvikligen: “Du, jag har en idé… (idén sammanfattas sen i max fem osammanhängande meningar, typ: ‘det är några gangsters och en full clown, bossen dör och rallarna gifter sig i slutet’). Ska vi göra en bok ihop? Vi tar min idé och du skriver en bok på den, sen splittar vi äran och stålarna.

Förutom att det nog är världshistoriens mest snedvridna samarbete (idén är bara gnistan som startar processen – utförandet är ALLT i bokskrivande) är det ett hån mot författarens kreativa förmåga. De flesta skriver just för att de har huvudet så fullt av idéer att de måste få ut dem innan de erupterar ut ur kraniet som ur en pilsk vulkan.

Tyvärr finns det ingen effektiv sprej mot tjuvåkare som vill uppnå saker utan att behöva lämna soffan, men äggmökar och timslånga nördmonologer om till exempel hi-fikablar och kvalitetsskillnader på grus brukar skrämma bort även de mest ihärdiga parasiterna.

Läs dessutom gärna manusförfattaren Josh Olson’s lysande krönika “I Will Not Read Your Fucking Script”.

Kritik

Boken är din medan du skriver den. När den är klar tillhör den resten av världen. Som kommer att älska den, hata den, tycka den är “tja…sådär” eller totalt strunta i den. Och allt däremellan. Precis som du brukar göra med andras böcker. Så funkar världen, och du kan inte göra något åt saken. Som romarna sa: “There is no arguing with taste”. Eller som någon annan (förmodligen inte romare) uttryckte det: “Opinions are like assholes. Everybody’s got one and everyone thinks everyone else’s stinks…”

Andras åsikter kommer att stjäla din tid och uppmärksamhet, och åka bergodalbana med ditt humör, om du låter dem. Medan andra tycker saker om din senaste bok ska du jobba på nästa. Det blir alla inblandade lyckligast av.

Neil Gaiman har sagt den del bra saker om det här: “You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things. /…/ If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.

Yttre influensa

Förutom kritik så kommer andra att ha åsikter kring vad du bör skriva om härnäst. Eftersom författare redan är upp till bredden proppfulla med uppslag så brukar vi rycka på axlarna och inte tänka mer på det. MEN, om det är många som samlas kring samma åsikt, och det uppstår entusiasm kring idén, kan även vi självupptagna hobby-autister ryckas med och kidnappas av andras påhitt. Jag vet, för jag har råkat skriva saker som aldrig ever någonsin stått med på min att-skriva-lista, och jag är solsystemets tjurskalligaste människa. Det här låter kanske harmlöst, men känns som den kreativa motsvarigheten till att supas under bordet och sen vakna upp naken i främmande säng, sminkad som en Teletubbie och med drottningsylt mellan skinkorna.

Tro att hela världen ska se din bok som lika historiskt skitviktig som du gör

Det gör den inte. Om bara 30 personer köper din lysande biografi över någon obskyr böhmisk 1600-talspoet så innebär inte det nödvändigtvis att det är en flopp. Förmodligen har boken nått sin maximala målgrupp, och kan därmed faktiskt räknas som succé utifrån sina förutsättningar. Det kan mycket väl vara det bästa som skrivits inom just den nischen. Den lilla, lilla nischen…

Bitter bestselleravund

Följdsymtom av ovanstående problem. Sura över varför såna som Dan Brown och Camilla Läckberg säljer bautaupplagor, “när de inte ens kan skriva” (väldigt vanlig åsikt bland de som skriver böcker vars målgrupp är av den storleken att den ryms i en IKEA-garderob). Såvida du inte är en mutant som kan påverka andra människors tankar är det bara att gilla läget. Det finns bara en person som du kan få att älska det du har skrivit: Du själv. Alla andra är en bonus.

Diverse yrkesrisker

  • Kletiga fingrar av att spilla marmelad på tangentbordet när man fikar vid skrivbordet. Kaffe/teöverdos.
  • Uppslukadavstorynsjälvsvält.
  • Supa för att få tyst på huvudet. (Har märkt att dataspel funkar lika bra för att pausa hjärnan, men är skonsammare mot levern).
  • Skenande ursäktism av typen “Jag ska bara…” för att slippa ta itu med det tomma vita pappret. (När du kommer på dig själv att skura bakom spisen istället för att skriva är det fastkedjning vid skrivbordet som gäller. För Skrivfen som tar dina lösryckta tankar & anteckningar och lämnar ett färdigskrivet kapitel under kudden är tyvärr upptagen. Hon lirar poker med Påskharen och Tomten).
  • Ta plotfunderingar bortom skrivbordet och börja diskutera det effektivaste sättet att stycka en hora med granntanten i tvättstugan.
  • Researchmissbruk. Fakta är kul, och att vara bra påläst ökar trovärdigheten i det man skriver. Men det spårar lätt ur och snor en massa tid. Och resulterar inte sällan i att det avgörande skilsmässogrälet i kapitel tre bara får en mening medan detaljerna kring Finlands spannmålsexport breder ut sig över nio sidor.

 

Och så till den farligaste yrkesrisken av alla:

Mer fett – mindre muskler

Jag har inte långt till jobbet. Tre steg från sängen räknat. Mina arbetsuppgifter går rent fysiskt ut på att ibland röra fingrarna över en kvadratdecimeter stort område. Det finns möbler i min lägenhet som rör sig mer än jag. En riktigt tuff dag förbränner jag säkert två och en halv kalori.

I det här jobbet tillbringar man så mycket tid inne i sitt huvud att det brukar sluta med att kroppen till slut bara används som stativ för skallen. Vilket resulterar i kondis som en självdöd gråsten och en spagetti & köttbullar-kropp (armar & ben = spagetti, köttbullen = bukområdet).

Det här är aldrig bra. Helst inte nu när man börjar nå den åldern när vikt och fetthalt inte bara har att göra med hur svårt det är att få på sig jeansen, utan även när man ska dö och av vad. Nu när jag passerat 40 börjar kroppens muskelmassa minska (och det är den som förbränner fett) och bekvämligheten ökar. Det finns kvällar när vuxenblöja ter sig som ett alternativ till att resa sig från tv-soffan och gå på muggen. Allt det här ihop är ett lysande recept på övervikt, ryggproblem, förtvinade muskler, hemorrojder, hjärtproblem och förtidig död. Stillasittande är ju den nya rökningen som ni vet.

Den största delen av den kreativa processen är tänkande (för mig är själva tangentbordsknackandet mest att ta diktamen av mig själv), och man behöver inte sitta ned för att tänka. Faktum är att sånt görs bäst när man promenerar. Att ge sig ut och jogga/simma/boxas/whatever kan mycket väl vara precis vad man behöver för att lösa den där knuten i storyn som vägrar försvinna hur mycket man än stirrar på skärmen.

“Författare” behöver inte vara synonymt “klen nörd”. Jag vet att skrivande människor förväntas att inte orka lyfta en servett, låta som ett gammalt dragspel när de går i trappor och brottas omkull av kattungar. Men jag vet inte… jag sätter nog ett långt och friskt liv framför förlorad intellektuell trovärdighet.

Som författare håller man sig alltså mentalt och fysiskt frisk genom att:

  • Skilja på sin egen och andras vilja.
  • Låta lusten vara din drivkraft, då går det lättare att hålla kompassriktningen.
  • Strunta i vad andra tycker. När det väl är feedbackdags så välj ett fåtal tyckare som du litar på.
  • Se nyktert på vem/hur stor målgruppen är.
  • Do, or do not. There is no try.
  • Röra på arslet.

Writer

Läser: Joe Hill: NOS4A2
Lyssnar på: NIN och Sara Bareilles  
Tittar på: Under the Dome 
Gör: skriver nya kapitel