Archive for the Årskrönikor Category

We’re all stories in the end. Just make it a good one – 2016 in a nutshell

Every carbon-based lifeform on this planet seem to be in agreement that 2016 sucked. And it’s been a hard and sad year, in many ways. A year that took David Bowie, Prince and Alan Rickman as an appetizer, went on like a school of piranhas with a binge-eating disorder, and finished with the grand finale of ruining Christmas by killing off George Michael, Carrie Fisher, and Debbie Reynolds (dying of a broken heart just one day after her daughter). 2016 wanted our tears, and it got a river of them.
But I think we mourn more than just people we loved and cherished. This is also the death of an era. The people we have lost became our heroes because they were themselves in ways most of us never dare. They had a rare oddity inside that they let flourish and bloom, we gladly let them, and in return we got the most wonderful art. They don’t make them like that anymore, and when we lose them now, we also lose the era of being unique, awesome, and true. Of singing your own song, and dancing to your own beat. That is perhaps the biggest loss of all.

This has also been a year when democracy got elbowed in the kidney by mean-spirited bullies. When facts and knowledge became useless, and the fakes and lies took the stage. When tragedies came in the form of truck attacks and sunken boats. When an ignorant, misogynistic, spiteful oompa-loompa got elected as a powerful world leader. When people fled war and death, and our response was to become selfish xenophobes. It’s been a year of suffering, bullshit, discontent, egoism, hate, sorrow, and bad sequels (I’m looking at you ‘Independence Day: Resurgence’). There wasn’t even a season of Doctor Who this year for fraks sake!!! 2016 was a stinky old diaper of a year, and it feels like there are so many reasons to feel despair.
But you know what? Let’s not. Let’s be wise and kind. Let’s be weird and hopeful. Let’s care about truths and facts and honesty. Let’s celebrate diversity and uniqueness. Let’s open our hearts and expand our minds. Let’s be better than this. We are not helpless – we are writing our own stories. Let it be a really good one for 2017, and beyond.

My personal life 2016 has been … let’s use the word ‘challenging’.
This story is still in the middle of the chapter, and I want to wait with telling all of it until it’s coming to a natural page-break, but it’s been a year in transit. I’m still on my way to my next destination, and the road is full of twists and turns, so the journey has taken longer than planned. Which means that I’ve been homeless this year. Not in the ‘sleep under a bridge’ sense of course, but in a ‘living in my bag and never staying long in each place’ way. I’ve slept in more than ten different beds during the year (most of them in southern Poland or northern Sweden). I feel like a touring rock star, but without the free booze or the screaming fans (so I guess I feel like a roadie).
It’s a strange and funny life. I’ve felt welcome and familiar in a place where I don’t even speak the language, and completely lost and alien in the place I grew up.

Navigating through everyday life has been more or less a full time job. I’ve learned tons about myself and about the world, and I’m very grateful for it, but at the end of the day it’s really exhausting. And it’s really been messing with my serotonin levels (hello darkness my old friend). When people ask why I haven’t written any book this year, I want to answer “for the same reason people don’t do math tests while riding a rollercoaster”. But experience is always valuable, and my story- and idea-storage is filling up to the brim. Once I get home and can sit down in peace, there will more stories than I’ll have time to write during my lifetime.

So my creative output hasn’t been the most impressive this year. You know when you open up Photoshop on your laptop, but the anti-virus software is already hogging so much memory and processor power that it’s impossible to run anything else, it’s only crashing or running so slow it’s basically not running at all? That’s how my mind’s been 2016. The overload of life’s troubles and worries have stolen all my processor power, and there’s been little left for the creative processes.
But since rent have to be paid and cheese is not free, I’ve done a bit of this and that. Most of it not worth writing home about, but there are some things that have been out of the ordinary. For very different reasons.

Let me begin on the bad end of the scale. I like to try new things. I’ve written for comedians and lawyers, created scripts for talk show hosts and programs for operas, written horror and social satire, and tons of other stuff. It’s fun and educational to jump around different fields. So I decided to dip my nose into this content writing the kids are talking about these days. What is this ‘content writing?’ I hear you ask. Well, it’s all this “Ten reasons why Hollywood won’t hire Jar-Jar Binks anymore” and “You won’t believe this hungover piglet’s reaction when it reads its horoscope” you procrastinate with when you should be working. The stuff that fills the internet. Now I’ve tried it. And … Worst. Job. Ever. First of all, it pays so bad I’ve would have made tons more if I had used that time to rob squirrels of their nuts. But the worst part was the deception. I love making things up, but then I clearly put a label on it saying “This is a story, I made it all up, it’s not true”. Now I’ve written positive reviews of things I’ve never touched, created travel guides for places I’ve never been, and much worse. I feel dirty. And I feel regret. This world has more than enough of deception, illusion and fakery. I’ll make amends for this when I find a really good way to do it, but for now – don’t believe everything you read. Really don’t!

On the positive end of the work-scale I got a gig that certainly should have been on my bucket list if I even had dared to dream about it. The Spanish publisher Quaderns Crema decided that of all the images in the world, they wanted to use my ‘Wheels of Time’ for the cover of their collection of Edgar Allan Poe’s poetry. Edgar fucking Allan Poe! I’m so proud that even my hair is doing the happy-dance. I can die happy now…

I’m also a bit proud of the script I wrote for this commercial for a last minute restaurant seat app/service. It turned out as a really cute and fun and positive little video. It’s in Swedish, but it’s a couple of seconds of fun for all languages.

 

Clumsy me managed to drop my camera in the ground, but I gave it some first class health care, and it’s up and running again. I’ve taken a picture or two during the year that I’m proud of.
The very nice people over at deviantART gave me a Daily Deviation for my picture ‘The Night Reader’. I’m actually very happy with this picture, because it was just a spur of the moment improvisation/test to see what could be done with available light, and it turned out better than things usually do when I think them through carefully. 🙂

My personal favourite of all the photons that have entered my camera is this picture. It has two of my favourite subjects in it – hands and water.

 

During years like this one it’s really good to have art as a hiding place from reality. There’s been a lot of really good music, books and moving pictures. Here are my personal favs:

Music:
Broods, Devin Townsend Project, Gojira, HANA, Immanu El, Killswitch Engage, Meshuggah, Moda Spira, The Naked and Famous, Periphery, Serpentine Dominion, Tegan and Sara, Voices From The Fuselage, Young Summer

Books:
Neil Gaiman: The View From the Cheap Seats, Matt Ruff: Lovecraft Country, Dexter Palmer: Version Control, Ken Liu: The Paper Menagerie

Movies:
Kubo and the Two Strings, Captain America: Civil War, The Witch, Deadpool, Green Room, Arrival, Hunt for the Wilderpeople, Rogue One

TV:
Westworld, Class, Channel Zero: Candle Cove, Ash vs Evil Dead, Legends of Tomorrow, Lucifer, Stranger Things, Game of Thrones, The Man in the High Castle, The OA

So… 2017 is here. Here’s what I’m going to do with it:
Create more. Especially write more.
Experience glory and adventure.
Sleep for a month. Wait, make that two months.
Hug like an octopus made of glue.
Humanity disappointed me in 2016, so I’m going to try to be a better human 2017. Maybe it’s contagious…
Be as unique as I can. Sing my own song as only I can, even if it sounds like a bunch of tone-deaf cats having an orgy.
Cherish knowledge and facts. Be honest and true.
Be grateful. The things I love and care about the most are alive and well and still in my life. That’s all I really care about.
Go home. To where I can live, laugh and love. To where my heart belongs, and my soul is peaceful.
Finish this chapter. It’s a good story after all, with a wonderful ending in sight, and I can’t wait to get there, and tell you all about it.

Take care of yourselves. Be wise, be kind, be awesome, and have a really wonderful 2017.
/Peter

 

Listening to: Tony Anderson
Reading: Thomas Olde Heuvelt: Hex
Watching: Sherlock
Eating: Cheese

Everything’s got to end sometime; otherwise nothing would ever get started – 2015 in a nutshell

Tempus fugit faster than a butterfly-fart on fire, and things change. 2015 was a year when a lot changed for me. A year of ending and beginnings.

It’s been an unforgettable journey. Slow, sad and dark at times. Wild, crazy and adventurous at others. Sentimental, scary, hopeful, refreshing, exhausting, fun, educating… you name it. But it’s all been valuable. Even the bad bits, in their way, because everything’s a lesson, and nothing worth having ever comes easy. (Except perhaps the male orgasm, it usually takes very little work, and is always appreciated by those having it)

One thing that ended was ye ole teamwork of Eriksson & Holmlund. It was a peaceful and friendly ending, and it will continue to be a very good friendship. No need for sympathies or pity or anything like that. But if someone want to buy me a drink I’m on anytime. I can’t for the life of me don’t understand why there need to be a breakup or something before friends can get drunk together, I’m sure it’s the hamster’s birthday or something we can use as a reason.
Anyway, besides friendship the digital publishing house Turtle Bite Books is also still a common endeavor, and new books are on their way.
Everyone’s fine, and life goes on.

I have moved. Or to be more specific: I’m still in transit. I should have put my bags down in London this fall, but since life is full of unexpected twists and turns, I haven’t. Yet. While me and my bags are on our way, I live pretty much everywhere. Most of all in Poland. It’s been an extremely healthy trip outside my comfort zone to be a stranger in a strange land, not knowing the language, or anything else.
Not knowing the language is an amusing adventure. Ever since I accidentally bought buttermilk instead of ordinary milk, and had the worst cup of tea in my life (it tasted like expired beaver puke), I have begun to use the Google Translate app on everything I’m not sure what it is. Problem is, as soon as the label isn’t in clear, well-spaced Arial, the app gets a bit confused. So far I’ve had soup with ‘dragon’ and ‘snake’ as ingredients, I’ve been instructed to add “a spoonful of monsters”, and the laundry detergent was “concentrated lawsuit”.
But dziękuję Poland for being a kind host. Your vodka is excellent, your artists even better, and your food prices that make it possible for me to buy a week’s dinners for what I used to pay for half a peanut back in Sweden has been a wonderful disaster for my waistline. Now, just get rid of those medieval blasphemy laws, remember what democracy is, and start smiling, and everything will be peachy.

And while we’re on the subject of Poland. Last year I discovered that pictures have a language of their own, tell stories just as words does. I also discovered that my pictures most likely spoke Polish, because I got a lot of feedback from Polish artists. With one of them, Ewelina, our common languages were so many and went so deep that the cooperation kicked in the door and didn’t take no for an answer. We are writing, creating stories, conjuring up images, composing music, turning dreams and fantasies and magic into reality. It just flows. It is very amazing to have found my kindred soul.
It’s all still work-in-progress, but expect to hear a lot from team Eriksson & Brzozka in 2016.

Lives ended. We lost legends like Leonard Nimoy, Robin Williams, Christopher Lee, Terry Pratchett and Lemmy. I lost people close to me. Some long before their expiration-date. Some that I even didn’t get a chance to meet face-to-face before they suddenly left.
Life isn’t fair. Never been. The only antidote is to always follow your heart and your dreams. Never wait, only live and laugh and learn.

I think that I finally defected from reality this year. You are kind of nice, Real World, I’ve always liked you in one way or the other, but you have lost your heart. I need a warmth and a kindness you don’t seem to have anymore. I’m sorry, but I’m not going to live in you anymore. But I’m sure we’ll see each other at some Christmas party or something. Take care of yourself!

I’ve written. Quite a lot actually. Some of it the most important I’ve ever put in words. Nothing ended up in any bookstores this year. But don’t worry, things will. Even if I will have to drop handwritten notes between the shelves in secret.

I took pictures. Only about half as many as last year (+10 000 jpg’s in my end-of-the-year backup). I must be making less mistakes. 🙂
I even got paid to do it (why can’t my hobbies ever stay hobbies?). The cartoonist/author Tony Cronstam needed new portraits, and I gave it a shot. It involved laughter, hugs, pastries and cognac. And good results. It was much too fun to be called work. But I will gladly do it again, if anyone need a portrait and a good time. Just look how pretty and happy I made Tony look. 🙂

TonyCronstam

 

If you want to buy prints on everything from hq photo-paper and canvas to leggings and pillows, I’ve set up a shop over at Redbubble.

red-bubble-logo

I’ve taken pictures just for the fun of it too. I was going to pick out one favourite, but I couldn’t. So I picked out the bunch that both I and people that are not me seemed to like the most.

A Study in Blue

The Ghost of Me III

Loxia pytyopsittacus

I can touch the summer I can touch the dusk But I can’t touch you

Tears From The Sky

The Wilderness Beneath

 

I went to my Twitter-feed to see if it could help me summarize the year. I don’t think it did, but it’s a kind of a representative MRI-scan of that stuff between my ears that makes me have insane ideas and do crazy shit:

  • Just took +100 pics of colostomy bags. And what have you done today?
  • BB King once addressed Mick Hucknall as “Simply”, because he thought his name was Simply Red.
  • Word of the day: OORIE – miserable as a result of cold weather.
  • The blankets in my bed has accepted me as one of their own. If I leave I might lose their trust.
  • Today’s best headline: “Earth endangered by new strain of fact-resistant humans.”
  • Best poetry of the year came from a bad Chinese-to-English auto-translation on eBay: “Strong adsorbability, prevent the shift, water flow smoothly, Starfish shape adds funny”.
  • It’s sink or swim, and I don’t know how to sink.
  • Just had a beer that tasted like an iron fence, but in a good way.
  • Today I accidentally created the genre “erotic butterfly comedy”.
  • Dreaming summer dreams, because if you don’t dream, nothing ever happens.
  • There’s something about finding empty condom wrappers in cemeteries that always make me smile.
  • Just tasted the abomination of marzipan filled with salty liquorice. My suffering will be legendary even in hell.
  • I’m so tired even my pockets are nodding off.
  • Took a nap, and woke up from the fluttering of a lost butterfly trying to use my face as a landing spot.
  • The joy of reading a brand new Terry Pratchett-book. And the deep sadness that it will be the last time I do.
  • Things I’ve seen today: a fistfight, a butterfly, rats, tears, my own blood mixed with instant coffee, and hope in an unexpected place.
  • Planning and designing my next home. Realise that I probably will have to do all my shopping in Diagon Alley this time.
  • Sad me wanted to have cookies and brandy for dinner. Reasonable me said “No, fix things instead!” I hate being a grown up sometimes…
  • Instead of doing something that resembles work, I’m googling pillow forts. I think my hibernating instincts are setting in.

 

Enough about my life.
Here’s the stuff I really liked 2015:

Music:
The Agonist, CHVRCHES, Fightstar, Flor, Ghost Ship Octavius, Goldmund, iwrestledabearonce, Killing Joke, Lifehouse, Marina Mena, Outside The Coma, Periphery, Ryn Weaver, Soilwork, Twelve Foot Ninja, Young Guns.

Best Song of the Year:

 

TV:
Daredevil, Sense8, Jessica Jones, Doctor Who, Game of Thrones, Penny Dreadful, Hannibal, Sleepy Hollow, Walking Dead, Ash vs Evil Dead, Helix, Wayward Pines, The Expanse, Agents of S.H.I.E.L.D.

Books:
Neil Gaiman: Trigger Warning, Kelly Link: Get In Trouble, Terry Pratchett: The Shepherd’s Crown, Scott Hawkins: The Library at Mount Char

Movies:
Mad Max: Fury Road, An Honest Liar, Ex Machina, Bone Tomahawk, Shaun the Sheep, The Little Prince, Star Wars: The Force Awakens

Best acting & best anti-war speech:
Peter Capaldi’s been on fire as the 12th Doctor this season. The man’s embraced the role like no one else has, and I’ve had to rewatch every episode because Capaldi’s been chewing scenes with such brilliance I’ve forgot the plot. In ‘The Zygon Inversion’ he’s not only giving a masterclass in acting, but also giving us all the reasons no one can ever win a war…

 

Well, you have a wonderful 2016 now my darlings!
In this coming year, I hope that you will laugh, learn, live and love.
Don’t wait – do. Tempus fugit really fucking fast.
Don’t regret. The past is just an old stick drifting away in the river.
Create something. If you had fun doing it, then it’s a success. And don’t mind if you suck at it, all art has a place (and others will probably love you for making them look good).
Use your brain and your heart all that you can. The world needs kindness and wisdom like never before.
Be nice. Be happy.
Today, and all of your tomorrows.

/P.

LuleaGold

Listening to: Ine Hoem and Sikth
Reading: Molly Tanzer: Vermilion
Watching: The Expanse
Drinking: Havana Rum Coffee

Hold tight and pretend it’s a plan! – 2013 i ett nötskal

Har skjutit upp och skjutit upp och åter skjutit upp den här årskrönikan. Varit lika sugen på att sammanfatta 2013 som på att nakenbada i en aktiv vulkan eller att bli omskuren med en skogsröjningsmaskin. När man sätter hälarna i backen bör man fråga sig ‘varför?’ Svaret blev att 2013 varit ett så ohemult tråkigt år. Så kliframkallande urpmurpigt att ska jag palla att ens kisa lite på det i en oputsad backspegel så måste jag bara inleda med lite historieförfalskning. Here we go! Har:

  • Kidnappat en rymdvarelse, försett den med en anal probe (en gammal Tamagotchi med dåligt batteri) och släppt lös den igen. Alla på dess hemplanet tror att den är en dåre.
  • Utvecklat ett vaccin mot tennisarmbåge (det orsakar allergi mot pannband och kritade linjer).
  • Erbjöds rollen som The Doctor, men nobbade när jag inte fick någon egen tjänste-TARDIS.
  • Var stunt-rumpa i Miley Cyrus Wrecking Ball-video.
  • Blev diplomatiskt huvudansvarig över människo/spindel-relationerna i badrummet.
  • Upptäckte en ny stjärnbild i zodiaken: “Rättshaveristen” (45:e februli – 7½:e janucember). Personer födda i det här tecknet är gnälliga, otaktfulla, badar i offermentalitet, doftar vagt av laktosintolerant bäver och har ascendenten så långt uppkörd i Uranus att den syns när de hostar. Fick två kilo kaffe och en stock hockeysnus av Astrologiförbundet för att hålla det här tecknet hemligt.
  • Svarade på ett Nigeriabrev. Fick 36 miljoner av den vänlige prinsen. Köpte marsipan för rubbet.
  • Evolverade till att bli högre stående energiform. Bor numer i vägguttaget i hallen. Utnyttjar mina nyvunna krafter till att få bilbanebilar att gå 500 km/h, samt practical jokes där jag orsakar statisk elektricitet i kondomer. Evolverade genast tillbaka till köttpåse när jag blev upptaxerad enligt elskatt-tariffen.

Faktum är att ett av påståendena ovan är rätt så sant. Den som först gissar vilket vinner en fritt vald ebok av de jag släppt under året, samt signering av valfri kroppsdel (fast helst en som sitter på utsidan av kroppen).

Alltså, 2013 har inte varit det absolut sämsta året någonsin ever, men det ligger och krälar där i bottensörjan (i varje fall de första ¾ av det, men mer om det senare). Inga dödsfall, cancerdiagnoser, eldsvådor, gräshoppssvärmar eller så; bara alldeles för mycket grått menlöst bleurgh. Lite som när man åker tåg i februari och det blir lokfel någonstans mellan Bastuträsk och Jörn så att man blir stående på ett översnöat kalhygge i typ tre, fyra mandatperioder. Man dör kanske inte av det, men det är fan inte mycket till liv.

Har dock gjort saker. Nästan bortåt en hel bunt med saker. Som till exempel att släppa böcker. Gav ut hela zwei stück under 2013.

#1 är Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. Det är en greatest hits-samling med mina favorittexter, + en skopa nyskrivet som hoppade ur mig av ren lust när jag höll på att sammanställa boken. Den avhandlar allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till mytbildning, köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Den är sista jag kläcker ur mig i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Been there, done that…

Från Slökaptenens Skrivbord

 

#2 blev Oktoberoffer. Min debut i kategorin “Fiction”. Det är en säsongsinfluerad skräcksamling med inslag av fotobok (en ny genre jag precis har uppfunnit). Det är även den första i en serie med höstrysare som jag har tänkt att släppa varje oktober. Hade så roligt när jag skrev den att det förmodligen bröt mot någon sedlighetslag. Är redan på gång med mer av samma sort som dyker upp under 2014.

Oktoberoffer

Omslaget till Oktoberoffer är f.ö. även “Årets favoritfoto ur den egna kameran

Har även passat på att släppa min gamla miljöbok Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar som ebok. Snyggade till några skönhetsfläckar och fixade de bitar som tiden inte varit så skonsam mot, samt slängde ihop ett bonuskapitel när jag ändå höll på (ser eböcker lite som Blu-ray-versionen av en bok – en utgåva med extramaterial och andra bonusar). Så nu är den bättre (och billigare) än någonsin!

På det personliga planet var återföreningen dock inte lika skoj. Redigeringsarbetet som borde ha tagit högst tre dagar tog mig nästan två veckor. Och gav mig ont i magen hela tiden. Missförstå mig rätt – det är en väldigt bra bok och jag är fortfarande mycket stolt över att ha skrivit den, men att återbesöka den var som att tvingas flytta ihop med ett gammalt ex som man iofs inte kan säga något ont om, men som man helst inte vill träffa igen. Faktum är att det gick fortare att skriva hela Oktoberoffer från scratch. Lustkänslor kan verkligen göra underverk med ens arbetstakt…

När vi ändå är inne på böcker: Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

Min debut På Y-fronten intet nytt kom oväntat åter till nytta. Den feministiska teatergruppen “Gruppen” satte upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok som inspiration. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kunde komma till användning och gav glatt tummen upp. Föreställningen “Gruppen och Herrarna” spelades i Göteborg och Stockholm, och enligt mina utsända spioner (hade tyvärr inte tid att se den själv) var det en hejdundrande succé som gick för utsålda hus. Tydligen ska den spelas i götet igen i mars.

En annan grej under rubriken “kollaborationer” var när jag och Jenny gjorde en grej för DN till deras “Tecknare för Dawit Isaak”.

Årets Musik:
Betty Who, Bring Me The Horizon, CHVRCHES, Fall Out Boy, Funeral For A Friend, iwrestledabearonce, Kerli, Killswitch Engage, The Naked And Famous, Maria Mena, Miriam Bryant, The Modern Age Slavery, ou†pa†ien†s, Rae Morris, Sara Bareilles, Soilwork, Tegan & Sara, TesseracT, Vienna Teng.

Årets Cover:
Drewsif Stalin’s briljanta djenttolkning av Miley Cyrus Wrecking Ball.

Årets Konsert:
Killswitch Engage-giget gav mig blåmärken i handflatorna.

KsE-bruise

 

Årets Musikvideo:
Chris Hadfield: Space Oddity. Motivering överflödig…

Årets Böcker:
Sarah Pinborough: Mayhem, James Renner: The Man from Primrose Lane, Liz Jensen: The Uninvited, Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane, Lauren Beukes: The Shining Girls, Bee Ridgway: The River of No Return, Douglas Coupland: Worst. Person. Ever.

Årets Konstnär:
Pascal Campion.

Årets Filmer:
Riktigt meh…-filmår, tomt på både biostolsvältare och skväkiga kalkoner. Bara en tät grå massa där runt “Tja, sådär…”-strecket. Men följande rullar höjde sig en bit ovan fluddret: Pacific Rim, Despicable Me 2, The Conjuring, Riddick, The World’s End, Alan Partridge: Alpha Papa, The Hunger Games: Catching Fire, Gravity, Upstream Color, The Hobbit: The Desolation of Smaug.

Årets TV:
Precis som resten av det kända universum har jag märkt att de rörliga bilderna på tv:n är så oerhört mycket bättre än de på den stora duken. 2013 har enligt min smak varit det kanske bästa tv-året ever. Redan bra grejer blev bara bättre, och nya påhitt som verkade korkade och onödiga på pappret visade sig bli helt briljanta när de väl fick liv. Inte minst för att de vågade skruva upp alla reglage till 11, och gjorde det med självförtroende och Fuck yeah!-attityd (yes, Dracula, Hannibal and Sleepy Hollow, I’m looking at you!). Så guldmedalj i tv till: Hannibal, Doctor Who, Miss Fisher’s Murder Mysteries, True Blood, Game of Thrones, Under the Dome, Sleepy Hollow, Agents of S.H.I.E.L.D., The Walking Dead, Dracula, Almost Human, The Fall.

Blev Whovian under året. Har haft den brittiska sci-fi-klassikern på min “att se”-lista väldigt länge, och varför inte bocka av den samma år som serien fyllde 50 år?
Föll. Handlöst. Varför? Svårt att förklara, den har bara ALLT. Har skrattat, gråtit, ryst, suckat, längtat och bitit på naglarna (inte sällan under ett och samma avsnitt). Eller med The Doctor’s own words: “Do you wanna come with me? ‘Cause if you do then I should warn you, you’re gonna see all sorts of things. Ghosts from the past, aliens from the future, the day the Earth died in a ball of flame. It won’t be quiet, it won’t be safe, and it won’t be calm. But I’ll tell you what it will be: the trip of a lifetime.” Eller som en recensent på Netflix uttryckte det: “I haven’t slept for three days and I’m covered in peanut butter and tears don’t watch this show dudeski bro babeichino it will end you!

tardispin1

 

Minnesvärda moment #1:
Promenerade nere i hamnen och fick syn på en ankmamma som skulle lotsa ned sina två små nykläckta dunbollar till vattnet. Dessvärre verkade den 2 dm höga kanten upp till kajen vara lite för övermäktig för någon som precis hittat ut ur skaletdunbollarna flaxade och sprattlade allt vad de orkade utan att komma någonstans, medan ankmamman tålmodigt väntade. Satte mig ned en bit ifrån för att se hur det skulle sluta. Efter någon minuts desperat kämpande fick slutligen den ena ungen fäste och kom upp till mamman; som då hoppar i och drar iväg och lämnar den andra ungen åt sitt öde. Vad är det för jävla föräldraskap?! Den övergivna ungen fick totalpanik och sprattlade ännu värre, vilket bara gjorde att det gick ännu sämre för den. Då gick jag fram och lyfte upp den lilla pipbollen av dun, panik och saknad så att den kunde hoppa i och simma ikapp sin familj. Levde på det resten av veckan…

Minnesvärda moment #2:
Var på linskoll hos min optiker. Har världens bästa och mest avancerade optiker som har mer utrustning än bryggan på USS Enterprise – det är maskiner som mäter trycket i ögat, analyserar tårvätskan etc. Senaste grunkan var någon optomapkamera som fotograferade ögats insida. När jag fick se resultatet, där ögonglobens insida med alla synnerver och gula fläcken var så stor och detaljerad att det var som att se en specialeffekt, blev jag eld &lågor. Grejen är den att jag älskar att kolla på min kropps insida (de få gånger det är möjligt). Drömmer om att få skanna mitt skelett och låta 3D-printa en exakt kopia skala 1:1 som jag kan ha på kontoret.
Kände att jag behövde förklara min upphetsning för min optiker och berättade om när jag genomgick en gastroskopi och hur den annars så plågsamma proceduren blev en positiv upplevelse när jag fick se min mages insida på tv. Han kontrade med att berätta om hur det var att få se sitt hjärta arbeta i direktsändning när han gjorde ekokardiografi (ultraljudsundersökning av hjärtat). Sen vände samtalet när han berättade att hans fru plötsligt dött två år tidigare, och att det var därför hans barn  nu tvingade iväg honom på alla möjliga kontroller. Berättade då om när jag hamnade på akuten med tryck och smärtor i bröst och arm, och väntade på att få veta om det var hjärtinfarkt eller inte (…det var det inte). Plötsligt var vi två rädda medelålders män som insett att vi nu befinner oss i den delen av livet när lite värk kan vara lika med ett möte med liemannen, och som fattat att oddsen för överlevnad bara blir sämre för varje dag som går. Läskigt, men bra för carpe diem-reflexen.

Förlorade min KBT-oskuld under året.
Vad KBT är? Kognitiv beteendeterapi jobbar med kopplingen tanke-känsla- handling. Kort sagt, att man blir vad man tänker, och när något inte funkar i livet så måste man jobba med att förändra hur man tänker → förändra hur man känner → förändra sina handlingar, och på köpet ändras hur man mår.

Varför jag gick på KBT?
För att göra en lång och inte särskilt underhållande historia kort: Där runt millennieskiftet plågades jag av konsekvenserna av några dassiga livsval, men jag var för stressad, virrig och norrbottniskt tjurig för att inse det, än mindre göra något åt det. Mådde bara allt mer apa, och gick till slut in i den berömda väggen. Fattade då vad som var fel, fick insikter och dumpade allt som inte funkade (dvs ~ 85% av mitt liv) och började om på ny – betydligt mer genomtänkt – kula.
So far so good, men tabben jag gjorde sen var att missa att det tar tid att läka fullt ut från en sån smäll. Lång tid. För många drabbade tar det år. År då man bör ta det lugnt och stilla. Vara försiktig med utmaningar och ansträngningar och sakta men säkert återfå sin forna styrka. Jag, jag har ju aldrig varit den som gillat att såsa fram i maklig takt efter trygga, upptrampade stigar. Boring! Outforskad vildmark fylld med skyltar av typen “I, som här inträden, låten hoppet fara!”, där röda ögon glimmar i mörkret och mystiska ylanden hörs; då storflinar jag, kavlar upp ärmarna och älgar glatt in bland snåren. Tufft, utmanande, galet och allmänt jävligt osäkert, men jag älskar det, och det får mig att känna att jag lever. Och det är i regel inga större problem. Tyvärr fick det skick jag befann mig i efter väggmötet det här att bli som att köra Paris–Dakar-rallyt i en 72:ans Peugeot (alltså, 1772) med däcktryck sämre än en myggfjärt, tändstift från Boerkriget, fem hoptejpade sugrör som bränsleslang, kamaxel av kantstött finporslin och en halv flaska Trocadero i tanken.

Eftersom längre sjukskrivningar gone the way of the Dodo (och för egenföretagare ändå bara är en massa pappersarbete som slutar i en ersättningsnivå á max 14 öre/år) har det bara varit att bita ihop och släpa sig fram så gott det går. Och det har varit som att hasa runt med ett ogipsat brutet ben: Det läker inte, är plågsamt och går förbannat sakta.
När allting segar händer det väldigt lite med att-göra-listorna, och det i sin tur ger konsekvenser. Sällan trevliga sådana. Och fnurpel staplas på fnurpel. Det blir som att gå i en rulltrappa som går åt fel håll: Man bränner all sin energi och jävlaranamma bara för att kunna stå kvar på samma ställe. Ohållbart. Hence KBT.

Gav det resultat?
Tja, jag skulle kunna tjata på en massa om insikter, inre förändring och bla, yada yada, bla, men i slutändan är det bara en sak som är intressant: Konkreta, synbara resultat. (Gåta: 5 grodor sitter vid en damm. 4 beslutar sig för att hoppa i. Hur många sitter kvar? Svar: 5. För det är en jävla skillnad på att besluta sig för och på att göra.)
Som av en händelse har min livsmål/att-göra-lista tre konkreta topp-punkter som hägrat nu i flera år (och som plågat mig för varje 31:a december de inte kunnat bockas av):

  1. Släppa min fictiondebut.
  2. Skaffa DSLR-kamera.
  3. Flytta till Stockholm.

Under perioden jag gick på KBT skrev jag och släppte Oktoberoffer, skaffade mig en Canon EOS 100D, och flyttade … inte till sthlm. Men två av tre är fan inte illa. Och vad det gäller punkt 3 så rör det på sig mer än någonsin. Faktum är att jag under det sista kvartalet av det här året fick mer fixat än under de senaste 4-5 åren. Kvitto nog för en kräsen konsument som undertecknad.

Drömmer fortfarande om en längre period av att kunna få hämta andan och återvända till forna energinivåer, men i en “välfärd” där sjuka och svaga sorterats undan som mytologiska väsen tillsammans med enhörningar och vildvittror (misstänker att det finns fler i regeringen som tror på Påskharen än som tror att folk kan må dåligt i mer än sju dagar) så är jag ändå glad att det fanns något. KBT’n var ingen mirakelmedicin som gjorde allt bra igen, men den blev en bra krycka som hjälper mig att halta fram lite snabbare och med färre plågor…

Misstänker att jag kommer att se tillbaka på 2013 som fiaskoåret som bl.a. tog livet av Mandela och Jeff Hanneman och gav oss Selfies och Twerking, och som på det personliga planet blev det sista kapitlet i en lång, segdragen, själadödande mögsörja. Jag kommer inte att sakna en sekund av det. 2014 har inte ens klivit upp ur sängen och är redan fjörtisjutton gånger bättre. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att inleda ett nytt år…

Och slutligen den gamla traditionen att sammanfatta året i FB-statusar… (förmodligen för sista gången – 2013 var även året då Facebook började tråka ut mig på allvar, och jag söker mig per automatik bort från sånt som tråkar ut mig. Men Twitter är skojigare än någonsin, så kom och hälsa på mig där!)

Statuses2013

 

Läser: Marisha Pessl: Night Film
Lyssnar på: CIRCLES 
Tittar på: Sherlock 
Gör: Making it so!

2012: A short history of almost nothing

Det är lustigt, ju äldre jag blir, ju uslare blir jag på att vara nostalgisk. Borde det inte vara tvärtom? Är det inte i den här åldern man ska sitta och sucka över tider som flytt, gnälla över hur bra mycket bättre det var förr, …typ i augusti. Men det verkar som om jag har tappat backspeglarna helt. Tömmer arbetsminnet efter varje förbrukad dag. Fråga mig vad jag gjorde under 2012, och det bästa jag kan komma med är “öhh… jag dog inte”.

Men, även om jag toknonchalerar det som varit och blåstirrar framåt som en riktningspil med nackspärr, kan det vara värt att sammanfatta livet åtminstone en stackars gång per år.

Så om jag låtsas att någon felvaggad dynamitard hotar med att spränga min skivsamling om jag inte berättar om mitt 2012 med mer än tretton bokstäver, så drar jag väl till med: blev förläggare, släppte en ny bok, förlorade min festivaloskuld, hittade en skitfin 40-talsradio under en trappa i Niemisel, blev FB-kompis med mannen som fick mig att både börja läsa böcker och skriva dem själv, firade 10-årig bröllopsdag, drack spontanöl med Roffe & Emily på Arlanda, skaffade en initial, vann en fototävling, byggde ett väggur av en sågklinga, blev bjuden på bio av min sköldpadda och hittade på några oknytt. Bland annat.

Ingen lång lista, jag vet, men det har bara varit den sortens år (mer om det sist i texten). Men om jag inte klarade av att fylla flera sidor med att berätta om tammefan ingenting skulle jag vara rätt kass på mitt jobb, så här kommer The Writers Extended Cut av 2012: a short history of almost nothing

Eftersom shortsen, sandalerna och solskyddsfaktorn samlade damm större delen av sommaren roade vi oss istället med att starta ett e-boksförlag: Turtle Bite Books.

Det berodde inte bara på vädret. Det är spännande tider nu. Den förändring som började i musikvärlden sprider sig allt mer till resten av nöjes- och kultursfären. Systemen med producenter, konsumenter, mellanhänder, fysiska produkter och distributionssätt blir till stoft och ersätts av digitalisering, independent self-publishing, crowdfunding, pay-what-you-want-modeller och fan vet allt vi inte ens har sett skymten av än. Saker förändras, ingen vet hur det kommer att bli, och det är alltid roligare att vara med och forma förändringarna än att förvirrat stå bredvid och undra vad fan som pågår.
Plus att Turtle Bite Books passar väldigt bra ihop med vår stora in house-kunskap, ännu större kontrollbehov och experimentella så-här-har-ingen-gjort-förut-fan-vi-testar-mentalitet.

Turtle Bite Books har släppt 12 böcker under 2012, på svenska, engelska och danska. Och mycket mer är på gång. Kolla in vårt utbud och senaste släpp här!

Ett av släppen var min senaste bok Ointelligent Design : samlad satir.
Den blev ruggigt bra, om jag får säga det själv. Den har ett coolt omslag, galna illustrationer, är rätt elak och väldigt, väldigt, väldigt kul. Vad den handlar om? Enligt baksidestexten så…
Hur ser kriterierna ut för KRAV-märkt porr? Vad hände egentligen ombord på Danmarks ubåt under Gulfkriget? Vad får man veta i apornas naturdokumentär om människor? Varför anlitar CIA svenska Försäkringskassan? Varför utsågs ett duschdraperi till naturreservat? Det här och mycket mer får man reda på i den här samlingen med nyhetsparodier och samhällssatir.

Ointelligent Design

Det här med att starta förlag har inneburit att jag har behövt lära mig mycket nya grejor. Som epubcheck, calibre, css, Sigil, opf, xhtml, InDesign, preflight och en jävla massa annat. Hittills har jag lärt mig grunderna i att slå av, slå på, hötta näven mot skärmen och skrika okvädingsord, vackla i min ateism och tillbe samtliga av de ca 3000 gudar som mänskligheten hittat på genom historien. I uppföljningskursen ska jag lära mig att få fram ett användbart resultat genom att använda handeldvapen och waterboarding.
Fast i grund och botten är min hjärna lyckospattigare än en irländsk setter med adhd som får springa lös på en solig äng full med långsamma katter över att bli matad med ny kunskap. Den kunde ha suttit på ett tråkjobb och upprepat samma grejer sen slutet av 80-talet.

Förbaskat bra musikår. Massor med underbara släpp från bl.a. The Agonist, Anberlin, Bat For Lashes, The Birthday Massacre, Devin Townsend Project, Ellie Goulding, Emilie Autumn, Flyleaf, Gojira, Imogen Heap, Lacuna Coil, Lamb of God, Marina and the Diamonds, Periphery, Primal Rock Rebellion, Prong, The Rescues, Stolen Babies, The Storm, Tegan & Sara, Twelve Foot Ninja, Upon A Burning Body.

Bästa plattan? Måste nog bli Periphery’s II: This Time It’s Personal. Stenhård men ändå ambientdrömskt vacker, komplex och snårig men ändå catchy som fan. Den har gått varm i flera månader, och jag hittar något nytt spännande varje gång jag lyssnar på den.

Bästa debut? Twelve Foot Ninja: Silent Machine’s snyggfyndiga genrebending fick mig att sluta sakna Faith No More. Dessutom har aussarna i TFN humor – missa inte deras YouTube-kanal.

Böcker? Lite stillsammare år, men Sarah Winman’s When God Was A Rabbit och Ernest Cline’s Ready Player One var jäkligt bra.

Förlorade min festivaloskuld. Vid 43-års ålder. Som någon jävla Amish.
Har alltid varit en oerhört bekväm människa. Mina höga krav på komfort och fläckfria faciliteter är i klass med en oljeshejk med bacillskräck, så ute-i-obygden-festivaler med tält och fält har haft samma attraktionskraft på mig som att rulla sig i mögligt gristräck. Men, danska metalfestivalen Copenhell visade sig vara så centralt belägen i Köpenhamn att det gick att åka hem varje kväll. Och när den dessutom hade en bandlista som om jag fantiserat ihop den själv gick den bara inte att nobba.

Och vilka gig Copenhell bjöd på! Fick äntligen uppleva Killswitch Engage live! Både Meshuggah och Mastodon var så kraftfullt överväldigande att det var som att stå i havet och känna vågorna rycka och dra i kroppen. Matt Heafy var så bra frontman att det på platta bara halvhyfsade Trivium blev en asgrym liveupplevelse. Lamb of God öste fram den största circle pit som skådats på Europeisk mark. Gojira röjde undan all tvekan om att de är hårdrockens nästa giganter. Slayer, Soulfly, Anthrax, Immortal, The Interbeing, Korpiklaani och Dying Fetus var inte fy skam de heller. Man vet att är på en bra festival när man skiter i att se Marilyn Manson för att det skulle vara som att avsluta Nobelmiddagen med några skivor fickljummen blodpudding.

Jo, det var skönt för mig också, gjorde inte ont alls…

Årets filmer: Prometheus, The Grey, The Artist, The Hunger Games, The Raid, The Cabin in the Woods, Moonrise Kingdom, The Dark Knight Rises, Dredd, Looper, The Hobbit, Skyfall.

Årets TV: The River, Fringe, Sherlock, Glee, Murdoch Mysteries, Pluras Kök, Battlestar Galactica: Blood & Chrome, SNL, Historieätarna.

Men årets största tv-upplevelse blev när jag bestämde mig för att slutligen se Battlestar Galactica, som jag missade när det begav sig (2004-2009). Väntade mig en välgjord sci-fi, men fick förutom det ett fruktansvärt bra karaktärsdrivet, djuplodande drama där varenda scen var som de bästa bitarna ur LOST. Lätt en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts!
Problemet var bara att jag binge-tittade alla fyra säsonger (nästan 80 avsnitt) på bara några veckor, vilket gjorde att jag blandade ihop verklighet med BSG-universumet under tiden, och att jag drabbades av en enorm tomhet och saknad efter det allra sista avsnittet. Men det var det värt!

Årets telefonförsäljarsamtal lät ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.

Årets video: artrapparna Die Antwoord’s samarbete med fotografen Roger Ballen i I Fink U Freeky. Så jävla snygg och så jävla freeeeeeeeky!

Årets starstruck-upplevelse var när själva orsaken till att jag i tioårsåldern blev störtförälskad i böcker, och i längden även blev sugen på att skriva själv – författaren Graham Masterton – FB-addade mig och skickade följande hälsning:

Masterton-FB

Årets trummis: Matt Halpern

Skaffade ett nom de plume: Peter X. Eriksson.
Har varit lite meh… angående det här med personligt varumärke, att man ska vara det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.
…tills min namne i Miljöpartiet var gästprogramledare i radion och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Insåg då att den röran var usel konsumentupplysning. Som att gå in i en butik och finna att all ketchup heter samma sak.

Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…

När jag ändå håll på med sånt där varumärkestjafs så fixade jag upp en tocken därna officiell Facebookpage. Den och mitt Twitterkonto funkar väl typ som ett nyhetsbrev.

Årets dryck: The Kraken Rum – väldigt drickbar, och med fantastisk grafisk profil.

kraken

Årets bloggare blir tveklöst Genusfotografen.
Tomas Gunnarsson analyserar bilder i media och visar hur otroligt olika män och kvinnor porträtteras. Jag lär mig något nytt av varje inlägg, och inser vilken jäkla grottmänskig fördomssoppa vårt samhälle är.
Men hans blogg blev också centrum för en av de mest sedelärande historierna om oetiskt företagande och hur man förstör sitt varumärke. Genusfotografen gjorde en kritisk analys av ett bildreportage där en kvinnlig mästerkock fick posa som om hon var porrskådis (hennes manliga kollegor stod som vanligt med armarna i kors och såg skitseriösa ut). Byrån bakom reportaget – Spectacular Studios – gillade inte det här alls. De startade hatgrupp på Facebook, postade arga kommentarer under pseudonymer, krävde ersättning för olovlig bildanvändning och betedde sig värre än folkölsfulla fjortisinternettroll. Det här slog tillbaks big time. Genusfotografen fick visserligen pröjsa, men fick även folkets kärlek, en insamling som snabbt fixade hans kostnader (+ lite till) och en enorm uppmärksamhet för sitt arbete. Spectacular studios, däremot, blev allmänt hatade och är idag lika populära som vinterkräksjuka.

Det finns en mycket enkel regel för beteende på nätet: Don’t be a dick. Just, don’t…

2012 var tydligen ett Babyboom-år. Tycker det har fötts ungar till höger och vänster. Så jag säger: Welcome to the party Lucy, Ivar, Elmer (…och alla ni som jag glömt bort för att jag är så jävla tankspridd).

Årets överraskning var nog när jag vann en fototävling.
Shoppingcentret Entré efterlyste spännande bilder av deras kvarter, och jag blev påmind om att jag hade några. Skickade in. Vann.
Kändes lika läskigt som kul. Fotandet är min hobby och jag har inga som helst ambitioner med det, = ingen som helst press eller förväntningar. Det är bara en chans att få motionera andra kreativa delar av hjärnan än de som hittar på ord. Men, jag gjorde det ju helt frivilligt så jag kan inte skylla på någon, och va fan, det gör aldrig ont att bli #1 😉
Vinnarbilden:

Skakade liv i en gammal idé. För ett gäng år sen klurade vi på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad; och undrade vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Det tog dock drygt tio år innan den här idén tog konkret form, men nu är Pesterlings här!

Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden på bloggen pesterlings.wordpress.com.
Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är det som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.

Esme har haft ett riktigt bra år. Förutom att hon influerade vårt förlagsnamn är hon dessutom chef över verksamheten. Inte mer än naturligt att den bossigaste ska vara vd.
Hon har även debuterat som fotomodell.
Lustigt när det är reptilen i familjen som har den hetaste karriären…

Årets besvikelser: Flyttade inte till Stockholm. Skaffade inte en DSLR-kamera. Skrev inte ‘The End’ i slutet av något av mina romanprojekt.
För er som vill läsa hur det blir när jag skriver dark fiction/leka med mig i sthlm/se på bättre foton kan jag garantera att samtliga punkter inte går att kompromissa med och kommer att bli av. Snart!

Så långt saker i kategorin “göra”. “Vara” då?
Well, om jag säger så här: de senaste åren har livet handlat mer om att hantera än att leva, skapa och jobba framåt. Har varit väldigt mycket running to stand still-faktor över tillvaron. För mycket. Och det kändes som om 2012 var ännu ett i raden av de här “stängt för renovation”-åren. Men nu när jag sammanfattar det så har det ju faktiskt hänt en del ändå. Framförallt under den andra halvan av året. Verkar som det är nya tider på gång.
Inte mig emot, jag är så vrålhungrig efter förändring att jag kommer att sluka den rå utan att skala den först. Så hit med 2013 – jag har kniven, gaffeln och flingsaltet redo!

…sen går det ju alltid att sammanfatta sitt år i FB-statusar:

Statuses2012

Läser: China Miéville: Un Lun Dun
Lyssnar på: VersaEmerge
Tittar på: Fringe
Gör: Filar på nya böcker

Ikigai (en sorts årskrönika över 2011)

Aloha!

Börjar med att be om ursäkt för min frånvaro här. Den beror dels på att jag har som princip att inte prata om saker jag skriver på förrän tidigast när de är på väg från tryckeriet, och dels på att jag har fått för mig att omvärlden börjar bli less på människors vardagslivstrivia av typen vad man åt till lunch eller vad man tycker om Idoldeltagarna (på fråga A svarar jag “Lasagne”, på B: “Vad är Idol?). Jag tror starkt på att hålla tyst när man inte har något att säga. Sorry.

För att inte den här journalsidan ska damma igen totalt i väntan på något av nyhetsvärde tänkte jag dock slänga upp en slags årskrönika över 2011. Den är av orsakerna jag nämnde ovan kanske inte så där jätteintressant, så jag skulle rekommendera att hellre gå och hångla upp någon eller mumsa på lite chilichoklad, men har man inget bättre för sig följer här några toppar, bottnar, flashbacks, tyckanden och annat trams kring året som gått…

Pratar som sagt inte om mitt jobb förrän det lämnar skrivbordet och blir offentligt. Men kan bjussa på följande inte-så-värst-avslöjande-skrivtrivia: har klurat på hur man kan sy ihop gamla Sumer med Norrbotten i en story, har researchat hur olika sätt att dö känns, har skrivit grejer åt SVT Debatt, har bytt namn på en karaktär minst tusen gånger innan jag fann det perfekta namnet när jag såg en båt i en Draculafilm, slutade piska en död häst och la ned ett bokprojekt som stagnerat och börjat surna, …men det vaknade till liv igen efter begravningen och har gjort comeback som livskraftigt och problemfri zombie. Among other things…

Byggde en ny arbetsplats. Efter ha suttit drygt tio år vid ett fult, tråkigt och djävulskt slitet skrivbord i Ikeaiansk bokfolie rann det till slut över och jag hackade sönder skiten till kaffeved i ett anfall av estetisk härdsmälta. Inget ont om vare sig IKEA eller bokfolie, men det går lika bra ihop med min persona som Conan the Destroyer och rosa tyll.

Sitter nu mer vid ett gammalt hotellskrivbord som pimpats upp i gothicsteampunkvintageartdecoscifi-stil. Otroligt vad man kan göra med lite lackbets, kugghjul, drakskrin, LED-ljus, dockhusspikar, plasmabollar och fladdermuskranium i antiksilver.

Upptäckte efteråt att ens skrivbord är som ens klädsel. Det kändes som att byta från en flottig McD-uniform till en skräddarsydd smoking. Det nya skrivbordet får mig att växa och sitta rakare i ryggen. Dessutom ställer det krav på mig, det vägrar ställa upp på att bli någon slögrotta där jag Facebookar och lirar Half-life, utan kräver att jag producerar mästerverk vid det. Den bästa möbel som någonsin hänt mig!

När skrivbordet väl var klart insåg vi att resten av inredningen inte matchade, så det slutade i en interior design-omställningstornado som skulle fått hela Extreme Home Makeover-gänget att dö av utmattning. Nu går hela lägenheten i gothicsteampunkvintageblackantiquesilverartdecoscifi-stil.

Bytte även arbetsverktyg från Microsoft Word till OpenOffice och Writer (var hooked redan på att ordbehandlingsprogrammet heter just Writer). Slutar aldrig förundras över hur öppen källkod som är gratis kan vara så oändligt mycket bättre än megaföretagens svindyra programvara.

För er som skriver och dessutom hänger på Twitter kan jag varmt rekommendera Quotes4Writers. Blandade citat och tips för/av författare. Kanske inga grejer som får en att trilla av stolen av insikt, men nästan allt har den där ”ja just fan”-känslan.
Ska jag återge något som säger mer än något annat så är det:
Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.” – Alain de Botton.
(Det har sagts förr och tål att sägas igen: writing is rewriting).

När kommer till musik, böcker, filmer å sånt tycker jag 2011 var ett rätt mediokert år, för att inte säga osedvanligt fyllt av fiaskon och besvikelser. Men kalla mig för hippie, jag tror då i alla fall att nyckeln till en roligt liv är att strunta i det negativa och fokusera på det positiva, så här är några av mina personliga kulturella höjdpunkter:

Musiken som fick mina trumhinnor att slå glädjekullerbyttor under 2011 kom från: Times of Grace, Charlotte Martin, Owl City, Maria Mena, Fair To Midland, Machine Head, M83, Anubis Gate, LIGHTS, Ravenscry, We Are The In Crowd, Walking With Strangers och Moist.
(Hade den 16-åriga metalheadversionen av mig själv vetat hur hejdlöst den 43-åriga versionen blandar metal med både female singer/songwriters och electronica hade han förmodligen spöat upp mig. Men han var rätt klen och tanig, och hade inte heller en molekyl våldsamhet i kroppen, så han hade nog mest fnyst föraktfullt och fällt någon nedlåtande dräpande kommentar. Och det kan jag leva med.)

Mäktigaste musikvideon var tveklöst World Orders underbara visualisering och koreografi till Machine Civilization. Finns det något bättre än när man är asless på allt man ser, tycker att kreativiteten är död och att allt redan är gjort, …men så kommer något sånt här och smackar ned ens käke i golvet. Det här är coolt, genialt, vackert, galet, robotic and zenlike på en och samma gång.

Bästa filmerna var: Rango, Harry Potter and the Deathly Hallows, Super 8, X-Men: First Class, Rise of the Planet of the Apes, Source Code, The Ward och Attack the Block.

Har läst många bra böcker under 2011, men släpptes någon av dem egentligen under året? (vilket ju är något slags grundkriterium för att få vara med på en årslista). Jo, de lysande böckerna The Night Circus av Erin Morgenstern och Mira Grant’s The Newsflesh Trilogy.

Skrämmande men sant: jag har inte varit på en enda konsert under 2011. Scary! Vet inte om det beror på att något sevärt inte passerat mina trakter, eller om jag haft huvudet så långt uppkört i ni-vet-var att jag missat allt skojigt som hänt. Men planerar stark gå-på-gig-comeback under 2012. Henry Rollins passerar ju mina kvarter snart, så även det återförenade Black Sabbath, och enbart de första bandsläppen till Metaltown fick det att börja rinna dregel i mungipan.

Det som fick mig att sätta mig i tv-soffan var: Det søde liv, The Walking Dead, GLEE, The Big Bang Theory och TED Talks.

Mest awesome fotograf 2011 måste tveklöst vara Felicia Simion. Otrolig talang med en vasst öga det vackra och sköra omkring oss.

Favoritfotot ur min egen kamera innehöll bl.a. boktext, fickur och textur:

Årets designer är definitivt Blue Bayer Design. Hemmet fylls sakta men säkert med hans kreationer: dörrknoppar till mitt skrivbord och tv-skåpet, en ravenskullring etc. Och mer lär det bli…

Snyggaste trenden 2011: Dia de Los Muertos.

Bästa (och mest träffande!) illustrationen 2011:

På det både yrkesmässiga och det personliga planet har 2011 mest handlat om att kratta manegen och justera kompassriktningen. Så är livet ibland – vissa perioder jagar man avgudabilder bland giftormar i Sydamerika, jonglerar handgranater och startar revolutioner; andra sitter man mest hemma och styr upp saker så att livet kan bli så bra och underbart som möjligt. Tycker att båda är lika kul och nödvändiga, men den senare är kanske något tråkigare att berätta om, så det här blir allt jag säger om den saken.

Inte för att man behöver lämna hemmet för att få uppleva dramatik. Blev i början av sommaren väckt av röklukt och ljudet av sirener och insparkade dörrar efter att grannen satt fyr på sin tvätt. Behövdes inget kaffe för att få upp adrenalinnivån den morgonen kan jag säga.
Sen försvann en annan granne mystiskt, och alla vädrade blod, mord och skandal, men de hade fel och hon dök tack o lov upp igen oskadd. Men trappuppgången var under tiden så nedlusad med rotande kvällspressreportrar att det nästan var läge att be Anticimex komma och spraya. Silverfiskar och råttor ringer åtminstone inte på dörren i tid och otid eller rotar i soptunnorna.

Esme har haft ett bra år. Skrämt handväskhundar, charmat folk i parker och fått för sig att hon är Gamera som attackerar Tokyo:

Esme-Gamera

Det sägs att det var en sommar, men så vitt jag minns så samlade sandalerna och solskyddsfaktorn damm medan jag snickrade på Arken. Däremot kommer jag aldrig att glömma att det var +23 och strålande sol den 1:a oktober. Strövade omkring nere i Västra Hamnen bland soldis, glasskioskköer och höstbadande människor. Och på julafton var det +10, sol och ett körsbärsträd som jag brukar promenera förbi blommade.
Ser andra halvåret 2011 lite som naturens sätt att be om ursäkt för de senaste fimbulvintrarna som förvandlade utomhuset till Mordor. Det är lugnt naturen, allt är förlåtet, gör inte om det bara…

Favoritordet 2011 var Ikigai – ett japanskt ord som kräver minst en C-uppsats för att förklaras korrekt, men kan översättas till ungefär ”Orsaken till varför man stiger upp på morgonen”.
Skitviktiga saker mao, men det handlar om mer än att bara ge livet mening. Tillsammans med vardagsmotion, social samvaro, undvika stress, äta nyttigt (och bara tills man är runt 80% mätt) är det enligt forskning tydligen receptet på ett väldigt långt liv.

Deppigt värre när man läst tidningen under året. Tsunamis, kärnreaktorhaverier, svältkatastrofer, Utöyamassaker, en världsekonomi redo för ett specialavsnitt av Lyxfällan och ett klimatavtalsfiasko som fått mig att börja bygga på min egen stridsvattenskoter så jag har en chans i kampen om de sista tomaterna när världen blir som i Waterworld.
Men visst, den här nerden hittade ändå två ljusa nyheter som gav hög puls:
1. Att neutriner verkar färdas snabbare än ljuset.
2. Higgs-partikeln kan ha hittats.

Ovanligt många separationer under 2011. I varje fall från där jag sitter och tittar. Kanske vänkretsen som börjar komma i den åldern när det är dags att skriva nya kapitel i livet?
Själv har jag dock firat bröllopsdag #9 och tio år som lycklig osingel.

Har varit i Stockholm så mycket som möjligt under 2011. Har saknat den stan och framför allt alla de underbara vänner som bor där. Har njutit, slappnat av och känt mig som jag kommit hem varje gång jag varit där. Dags att agera efter den känslan…

Har av olika orsaker varit rätt mycket på Gärdet under sthlmsbesöken. Och fått justera min uppfattning om Östermalm. Visst, det är nog den enda delen av stan där det är hästbajs i parkerna, där hundarna har efternamn och det står tre Porschar vid glasigloon; men stadsdelen är betydligt mysigare än sitt rykte, och Östermalmstanterna är faktiskt riktigt rara.

Årets bråkigaste kroppsdel har tveklöst varit sköldkörteln. Den har jävlats för mig under större delen av året, men börjar nu tack-o-lov att återgå till det normala.
Vad sköldkörteln är? Jo, en hormonproducerande körtel som sitter i halsen nedanför svalget och styr bl.a. ämnesomsättningen. Strular den kan man enligt läkarboken få utstå: trötthet, frusenhet, minnesproblem, depression, ändrad ämnesomsättning, ökat sömnbehov, förändringar i svett- och talgkörtelproduktionen, håravfall, nervositet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, darrhänthet, oro, panikångest, sömnsvårigheter, högt blodtryck, muskelsvaghet, viktminskning och mycket annat skojigt. Jag kan personligen intyga att läkarboken varken överdriver eller hittar på här.

Tur i oturen så verkar det “bara” ha rört sig om en inflammation i sköldkörteln, för först var den överaktiv, sen sackade den ned rejält och blev underaktiv. Doktorn sa något om “autoimmun reaktion…, bla, bla, …går över av sig själv…, bla, bla, …återkommande… bla, bla…“. Var mest lättad över att det var något som lägger av självmant, och inte den betydligt vanligare sköldkörtelstörningen giftstruma – som måste tuktas med skalpell eller radioaktivt jod och sen medicineras resten av livet.

Av alla jobbiga symtom det här fört med sig har nog håravfallet varit det tuffaste. För män i medelåldern kan sånt vara väldigt traumatiskt (tänk impotens, fast på skalpen). Helst om man som jag är begåvad med en hårman någonstans mellan en Hypertrichosdrabbad och en Wookie. Vilket också lindrat eländet – att fälla lika mycket hår som en skabbig perserkatt i en orkan har i mitt fall bara resulterat i en mer normal hårtjocklek, dvs jag har inte behövt tunna ut det med grästrimmer varje gång jag klippt mig.

Men överlag är sköldkörtelproblem inte något jag rekommenderar. Undvik till varje pris! Köp inte ens om det är på rea eller om man får en Ginsukniv och fem kilo kaffe om man beställer inom 24 timmar!

Har tagit mig under 80 kg-strecket för första gången på säkert tio år. Om det beror på nyttigt leverne eller på uppfuckad ämnesomsättning ska vara osagt, men tänker banne mig stanna där!
Nästa steg blir mer stretching och muskelbyggande. All tid vid skrivbordet har gett mig samma kroppsbyggnad som Gollum. I nuläget är jag så stel och klen att jag skulle förlora en fight mot ett gammalt sugrör.

Anyway, har nu klivit in i farstun till 2012, och det pirrar som om jag skulle på dejt eller upp på scen. Så väl som jag krattat, bäddat, justerat och styrt upp under det senaste året kan 2012 inte bli annat än ett underbart och galet äventyr.

Funderade på några nyårslöften, men insåg att nyårslöften är för amatörer, så jag kör på nyårshot istället. Under 2012 hotar jag med att:

  • Skriva “The End” på sista sidan på minst en av work-in-progress-manushögarna på skrivbordet.
  • Måla tånaglarna bara för att jävlas med vissas uppfattning om hur saker å ting ska vara.
  • Uppgradera till en Canon EOS 550D och börja fota mer människor, och inte bara macrobilder på blommor och sprit.
  • Umgås mer med de där fantastiska människorna jag tänker på och saknar så.
  • Dricka en alkoholhaltig dryck jag aldrig ens hört talas om tidigare.
  • Göra någon nervös bara genom att vara i samma rum.
  • Göra något trots att det skrämmer skiten ur mig.
  • Få in mer Ikigai i livet.
  • Inte dö.

Simma lugnt och glöm inte att kramas!
See ya out there!

…sen går det ju alltid att sammanfatta sitt år i FB-statusar:

statuses2011

Läser: Death Note
Lyssnar på: The Autumn Film
Tittar på: Prylar på Etsy
Humör: Pirrigt