Archive for the Skrivande Category

Fan vad det är spännande att ha tråkigt!

Hade glömt hur jävla kallt -27°C var. Fick frost i ögonbrynen och luggen. Familjejuvelerna började bokstavligen att klinga och klirra innanför pantalongerna. Kinderna fick bilar att stanna och vänta på grönt. Fingrarna kroknade till Gollum-klor. Snorkusarna frös till små pellets som gick att använda till världens mest ekologiska (och äckliga) småviltshagel. Hurv! Hurv! Hurv! HURV!!!

Låt inte solen lura er, det var så ruggigt att Mordor verkade som Ibiza i jämförelse

Hade lovat mig själv att aldrig mer besöka Luleå på vintern (fick snö & kyla så att det räckte och blev över under de 30 år jag häckade där), men vad är löften till för om inte att fucka upp så att man blir påmind om varför man svurit dem in the first place? Så när resten av Sverige vände januari ryggen och drog till varmare breddgrader, vände jag kosan 1470km norrut.

Att frivolta sig upp ur de gamla hjulspåren och skjuta sig med cirkuskanon ut ur sin bekvämlighetszon är en fet C-vitaminspruta för sinnet. Så när jag ändå höll på med att vara Kärringen-mot-strömmen gjorde jag fler Peter-otypiska saker: Lät böckerna ligga kvar i väskan och läste morsans gamla Året Runt och Må Bra istället, pausade det intellektuella grubblandet och skruvade hellre fast lampsocklar, justerade fönsterbrädor och demonterade gamla radioapparater. Fast största aha-upplevelsen kom när jag lite halvofrivilligt nobbade såväl internet som nyheter totaljävlahelt veckan jag var där.

Grejen är den att morsan har ingen teknik mer avancerad än en tjugo år gammal nummerpresentatör, och jag har ingen smartphone. (Är inte någon tech-rädd luddit som springer och hämtar högrepen och facklan så fort jag får se något mer avancerat än gammelmormors vävstol. Men är väldigt pragmatisk när det kommer till ny tech. Frågar alltid den lilla grunkan vad den kan göra för mig. Och smartphonen har ännu inte kommit med något tillfredställande svar. Konceptet är lovande, men enligt min tumstock är prylen för trubbig än. Apparna är för fåniga, skärmen för liten, kameran för kass etc. Men med lite tid & utveckling så… Säger som Big Bang Theory-Sheldon: “the things I want to buy haven’t been invented yet”). Så jag gick offline i en vecka.

Upptäckte något oväntat: Man blir väldigt kreativ av att ha tråkigt.
Redan på flygbussen la jag undan boken och stirrade istället ut genom bussfönstret på ett vintermörkt och skittrist Skåne. Tog inte många minuter förrän min hjärna blev rastlös och började hitta på saker. Och det bara fortsatte att spruta idéer under min analoga vecka.

Är inte den första som kommit på det här. En av mina stora idoler – författaren & supertwittraren Neil Gaiman – har precis kopplat ned och har tagit, som han själv säger: “about six months off,  a sabbatical from social media so I can concentrate on my day job: making things up. People ask me where I get my ideas from, and the answer is that the best way to come up with new ideas is to get really bored.” Gaimans favvottristess är att gå på skolpjäser: “You have to sit there for hours and you can’t read or use a phone or check something on the web. I’ll come out afterwards thinking: ‘Did I just plot out an episode of Dr Who there? I think I did.’

Journalisten James Brown tog en veckas Internetbreak i samband med en dokumentär. Och hans insikt blev: “The first thing that struck me after a day of abstention wasn’t so much what I lost, but what I gained. Time. So much time. Not taking my phone into the bedroom with me was giving me at least two hours extra a day. The second thing that became apparent was how much “dead time” I spent looking at my phone for stimulation. And how “dead time” had become “all the time”. Pretty much anywhere and everywhere. In bed, at both ends of the day, in cabs, on toilets, during meetings, during meals, whilst watching TV. Suddenly, without the internet, all those things became what they used to be. Things in their own right rather than providing background to me using my phone. Two days in and miraculously I was far more productive; I could do something that would normally take me a whole day in an hour of uninterrupted focus.

Författaren och litteraturkritikern Kathryn Schulz beskrev sitt kluvna förhållande såhär: “…writing my book involved spending four years in a figurative cave. In my experience, and the experience of most writers I know, that cave is the necessary setting for serious writing. Unfortunately, it is also a dreadful place: cold, dark, desperately lonely. Twitter, by contrast, is a warm, cheerful, readily accessible, 24-hour-a-day antidote to isolation. And that is exactly the issue. The trouble with Twitter isn’t that it’s full of inanity and self-promoting jerks. The trouble is that it’s a solution to a problem that shouldn’t be solved. Eighty percent of the battle of writing involves keeping yourself in that cave: waiting out the loneliness and opacity and emptiness and frustration and bad sentences and dead ends and despair until the damn thing resolves into words. That kind of patience, a steady turning away from everything but the mind and the topic at hand, can only be accomplished by cultivating the habit of attention and a tolerance for solitude.

Kan bara hålla med. Mycket av det jag skrivit föddes medan jag diskade. Utsätt hjärnan för något så ohemult själadödande astrist och den börjar fantisera ihop saker i rent självförsvar. Isolering och tristess är författarens främsta verktyg. Att skonas från distraktioner är som att låta kreativiteten nakenbada lite småfull på en sandstrand i Karibien.

Nu verkar ju världen ha någon slags rökheroin-attityd gentemot internet, smartphones och sociala medier. Ta bara FB – antingen börjar man kallsvettas och darra om man inte får kolla sitt flöde 47 gånger i timmen, eller så ställer man sig på domkyrkotaket (dvs på FB & Twitter) och blåskriker att sociala medier är satans bålverk på jorden som fördärvar barn, vuxna och små gnagare, orsakar diabetes och fallandesot samt försämrar BNP; sen stänger man ned sitt konto, skjuter det med fyra magnumkulor i kraniet, bränner liket, låter ölstinna rentjurar pissa på askan och skjuter ut resterna i världsrymden med nästa Marsexpotition.

Det går att bara dra ned. Använda det när det finns tid och känns rätt. Som en gammal tant sa till mig en gång: “Man ska dricka sitt kaffe av lust, inte av last”. Internet och teknik är bara ett verktyg. En död pryl. En hammare kan användas till att bygga sjukhus, krossa pannben eller klia sig i röven med. Och man kan låta den ligga i verktygslådan tills man verkligen behöver den.  Om en grunka är ett trollspö eller en tvångströja är i slutändan en attitydfråga.

BillMurrayTweet

Men om man nu inte har en författar-hjärna som måste lämnas ifred för att fungera optimalt, varför ska man då pausa från nätvärlden? Möten of the living dead, köer, vänta på bussen och annan seg skit som bara äter upp ens liv, hur kan det då vara fel att kolla på LOL-katter och vad ens vänner åt till lunch?

Well, för en bunt år sen upptäckte jag att allt i mitt liv som det gick att sätta en klisterlapp med “Skit som ska bort, bort, bort!” på fanns där bara för att jag inte fnurlat nog mycket över det. Sakerna som gjorde mig olycklig smet in medan varningssystemen slappade i tv-soffan. Misären lyckades slå rot och sakta sprida sitt gift för att jag slött vände uppmärksamheten mot halvunderhållande menlösheter. Men när man lämnar sin hjärna ifred och utan input kommer den att börja ställa de där asjobbiga, obehagliga, men ack så förbaskat nyttiga frågorna: Det här att jag tröstäter O’Boypulver så att jag väger som en sopbil, är det för att jag hatar mitt menlösa jobb? Att jag drar upp axlarna i jämnhöjd med öronen och bor på kontoret, beror det på att mitt förhållande kväver mig och att jag måste dumpa och gå vidare i livet? Fan, en del av mina livsval skaver ju! Varför har jag inte bytt dem mot något som sitter skönt?

Som komikern Louis C.K. uttryckte i sin rant mot smartphones: “You need to build an ability to just be yourself and not be doing something. That’s what the phones are taking away, is the ability to just sit there. That’s being a person. /…/  (Now) You never feel completely sad or completely happy, you just feel kinda satisfied with your product, and then you die.

Det är så jävla lätt att ta the path of least resistance och smita från livet. Dimpa ned i soffan och slöglo på vafansomhelst istället för att sova/hångla/bygga Uppsala Domkyrka i skala 1:10 av öronvax. Twittra om sitt skrivande istället för att faktiskt skriva. Hitta på saker och ha kvartssamtal med sig själv är kanske mer krävande än att slösurfa initialt, men när man väl får det att flyta är det 10120 gånger roligare och mer tillfredställande. Det är väl som sex efter 40: Det är så apbökigt att få av sig kläderna att man hellre sätter sig och ser ‘Fråga Doktorn’ av ren bekvämlighet, men om man väl besvärar sig med att näcka är det sååååå jävla värt det!

Jag gillar sociala medier. Jag må vara en enstöring som trivs bäst i mitt egna sällskap och som jobbar effektivast inlåst i ett kassaskåp. Men jag är även en Homo sapien, ett högst socialt flockdjur, och jag behöver verkligen andra människor, även om det inte är så ofta (och jag dessutom är sjukt kräsen med vilka jag släpper över bron).
97% av mina vänner bor i andra städer (och vi är i den fasen i livet när jobb, ungar & turnéer gör att man inte bara slår en pling) så det är ett lysande snabbhänghak och en constant update över vad som händer i deras liv. Det är ett toppensätt att få snabba nyheter från artister och andra. Det är ett suveränt Tribe-verktyg för att samla folk med samma intressen (stöter på nya spännande människor varje vecka). Och är ju självklart ett enkelt och effektivt marknadsföringsverktyg. What’s not to like?

Jag kommer att fortsätta att använda FB, Twitter, Flickr eller vad som nu kommer sen när vi ruttnat på dem. Jag kommer säkert att skaffa en smartphone när de är så pass utvecklade att de intresserar mig. Och jag kommer att införa fler eremit-perioder i mitt liv då jag nobbar internet och all annan input. Författar-Peter behöver det för att hitta på balla saker. Och Peter-Peter behöver det för att komma i kontakt med sina innersta tankar & känslor.

Har beslutat mig för att ha följande förhållningssätt till nätet/sociala medier: Ägna mindre tid men vara mer aktiv och kontaktsökande när jag väl är där. Man kan vara snubben på festen som kommer dit en halvtimme innan utsatt tid och går först när värdparet tagit på sig pyjamasen och börjat blänga, fast bara stått i ett hörn och smuttat på ett och samma vinglas hela kvällen, inte pratat med någon utan bara försynt rätat upp högen med servetter med jämna mellanrum. Eller så kan man vara typen som stormar in, halsar en bag-in-box, charmar loss kalasbyxorna på varje gäst med sin svada och savoir faire, slänger på en hittills okänd demo där Elvis jammar med Motorhead, bygger om hushållsassistenten till en ölserverande drönare, hånglar upp värdparets katt, kissar i rhododendronbusken och sen flyr ut i natten på en stulen åkgräsklippare med ungarnas undulat och en rödtott av vardera könet vid sin sida. Effektiv partytid: 27 minuter och 43 sekunder. Livet blir den fest man gör det till…

LogOut

 

Ställen där man kan leka med mig på nätet:
TwitterFacebook (officiell)Facebook (privat)InstagramFlickrdeviantART

 

Läser: Dan Simmons: The Abominable
Lyssnar på: VERSA och Periphery
Tittar på: Helix och Oddities 
Gör: Fryser & sover (...fortfarande)

De gustibus non est disputandum

Min författarkarriär började på värsta tänkbara sätt: Den absolut första prosa jag skrev vann första pris i en stor novelltävling.

Förutom publicering, arvode, diplom, intervju, skumpa, lunch, glassig svit högst uppe på Gothia Towers med tillhörande lyxweekend på Bokmässan i Göteborg, fick jag även ett oförtjänt stort självförtroende. Hemingway move the fuck over – här kommer nästa litterära gigant!

Tack o lov blev det inte så långvarigt…

Det som visade sig bli den absolut bästa delen av vinsten var att få sitta med i juryn för nästa års tävling. Förutom en god lunch och trevligt sällskap fick jag mig några oerhört värdefulla lärdomar och en saftig reality check. Som vanligt är det inte grejerna man dansar glädjedans över som gör en klokare och bättre, utan upplevelserna som får en att känna sig som ett flugpapper på ett utedass.

Lektion 1: När bunten med några hundra tävlande noveller ramlade in fick jag den med kommentaren “vi har ju som vanligt rensat bort de 20-25% självbiografiska texter pensionärer alltid skickar in”. Har sett det här vid flera andra tillfällen, barndomsupplevelser nedklottrade på tävlingstalonger, gamla minnen upprabblade för försvarslösa växeltelefonister m.m. När människor börja närma sig slutstationen vill de desperat berätta om sitt liv. Bli ihågkomna. Lämna spår. Nu har vi ju bloggar, FB, Twitter, Instagram och miljarder andra sätt att kontinuerligt dokumentera våra liv på, som en slags ständigt pågående självbiografier. Men de här människorna är utelämnade till att klumpa ihop alla sina statusuppdateringar, surdegsbak och lunchbilder i en hög.

Lektion 2: En överskådlig katalog över alla skrivarnybörjarmisstag. Onödiga adverb, upprepningar, show – don’t tell, form utan innehåll, konstiga tempus, och som en av jurymedlemmarna korrekt anmärkte: “Nästan alla texter skulle vinna på att man strök första och sista meningen”. Redigera, redigera, redigera! Det finns ett knep för hur man köper kläder som sitter snyggt: I provrummet ska man gå ned i storlek ända tills plagget sitter för tajt, sen tar man en strl större. Det är samma grej med att stryka text: Fimpa ända tills det känns som om det saknas något, sätt då tillbaka det sista du strök och texten är färdigredigerad. Eller som min första redaktör sa: “When in doubt – delete!” Kreativitet handlar inte så mycket om att komma på bra grejer som att rensa bort de dåliga.

Lektion 3: Opinions are like assholes. Everyone has one. Får nog dra hela urvalshistorien för att förklara det här…

Att plöja igenom alla dessa noveller var en resa mellan det usla, det mediokra och det nästan uthärdliga. Alla är vi barn i början, och vissa bajsar och kräks mer än andra. Det fanns dock några ljusglimtar där texterna nådde upp till hyfsad nivå, men det var en novell som hoppade högt ut ur högen och fullkomligen drabbade mig. En rörande och välskriven historia om ett flyktingbarn, och först efter tredje genomläsningen märkte jag att “flickan” jag läste om var en könsneutral karaktär och att författaren smidigt låtit läsaren fylla i den luckan själv. Snyggt! I mina ögon var det här en solklar vinnare, lätt tio gånger bättre än närmaste konkurrent.

Så möttes vi i juryn. Jag – den förra vinnaren, redaktionen för tidningen som anordnade tävlingen (varav några var författare själva) och en känd författare. Jag såg framför mig en snabb och enkel omröstning, min favorittext var ju så oerhört mycket bättre än allt annat, klart de andra hade fallit för den på samma sätt. Så gick vi bordet runt och läste upp våra topplistor. Hickade till redan vid den första uppräkningen, för min favorit var inte ens med, och jurymedlemmens etta hade jag överhuvudtaget inte med på min lista. Samma sak när nästa läste upp, “min” novell saknades, och vinnarförslaget var någon konstig story jag inte ens mindes. När det blev min tur försökte jag elda upp de andra över hur jäkla bra min favorit var, men möttes bara av axelryckningar och “vilken var nu det?”-muttrande.

Där satt vi i juryn, alla med sin egna personliga favorit som resten fnös och skakade på huvudet åt. Hur vi utsåg en vinnare? Tja, vi började kika längre ned på våra listor, men även tvåorna och treorna var unika för varje jurymedlem. Först runt femte-, sjätteplats började samma titlar dyka upp på de flestas listor. Så vi enades om att en text som alla ansåg som “ok, men fan inte min favorit” skulle utses som vinnare.

Med tanke på att samma oenighet måste ha inträffat året innan när min novell vann, så rasade mitt självförtroende snabbt ned till en betydligt mer ödmjuk nivå. Jag vann på något som var “ok, men fan inte min favorit”…

Vad har Richard Bach’s Jonathan Livingston Seagull, Jack Canfield’s Chicken Soup for the Soul, Stephen King‘s Carrie, Margaret Mitchell’s Gone With the Wind, och Stephanie Meyer’s Twilight gemensamt? Det är odödliga klassiker som samtliga möttes av ständiga refuseringar innan någon uppskattade manuset. Bach’s måshistoria nobbades 40 gånger, King’s debut 30, Canfield kom upp i närmare 140 refuseringar. Jack Kerouac fick hålla på att skicka runt sin On The Road i sju år innan något förlag nappade. Ibland hjälper det inte ens att bli utgiven – Benjamin Hoff’s Tao Enligt Puh fanns i tryck i sex år innan den blev en bestseller. När jag började skriva led jag naivt av illusionen att om jag bara gör så bra ifrån mig som jag bara kan så kommer det att belönas, fast nu med ett gäng erfarenheter i kappsäcken och några lager elefanthud på näsan tycker jag att det mest liknar Lottodragningen. Även bra skit måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Så att skriva så bra man bara kan är bara halva jobbet, andra halvan är att sprida det som en vinterkräksjuka.

Skrivandet är ett hantverk, typ som att vara möbelsnickare. Först behöver man kunna grunderna så att stolen inte vickar, lutar, är för låg, ger stickor i arslet etc. Enda sättet att lära sig grunderna är att nöta, nöta, nöta. De första stolarna kommer att bli fula as som inte ens en deprimerad självplågare skulle fundera att parkera rumpan på. Här tappar många sugen och ger upp, men ju mer man nöter desto mer börjar det likna det en stol. “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”

Att kunna själva hantverket är bara hälften av stolsbyggandet. Andra hälften är det personliga anslaget. Det som urskiljer just din stol från alla andra. Och här kan du bara övertyga dig själv. Vem som mer kommer att gilla din stol är en smakfråga. Vissa gillar klassiska Myran, andra eleganta Chesterfield, några vill ha en anonym IKEA-stol, och själv skulle jag ge min ena njure för en Bläckfiskstol.

Fast… Behöver man ens kunna hantverket? Tolkien fnystes ut ur Nobelkommitens förslagslistor med kommentaren “has not in any way measured up to storytelling of the highest quality”. HP Lovecraft totalsågades av sin samtid för sitt klumpiga skrivande och kallas nu i efterhand för “the worst of the best American writers of the twentieth century”. Ska vi ens nämna Dan Brown? Ibland är idén bakom så slagkraftig att det kvittar hur taffligt den är levererad. Ordstävet “Om man går fort och ler mycket är det ingen som ser att man är ful” stämmer bra på böcker också.

Att framgång snubblar ut ur den här röran av kvalitet, saker som berör, timing, tur, slump och jurygruppers kompromissande får mig att förstå varför så många författare är alkoholiserade. Men det finns alltid saker som tröstar. Kollade in min gamla novell som vann den där tävlingen en gång i tiden, och den stank värre än en surströmmingsburk som inte har råd med deo! Vilket betyder att jag måste ha blivit bättre med åren. Det är med skrivandet som med resten av livet – man får vara glad över det som finns att vara glad över…

what-success-really-looks-like

Läser: David Sedaris: Let's Explore Diabetes With Owls
Lyssnar på: Maria Mena, Ou†pa†ien†s och The Naked And Famous  
Tittar på: Sleepy Hollow 
Gör: Justerar seratoninnivåerna

Stativ för huvudet

Alla jobb har sina yrkesrisker. Elstötar, musarm, fibromyalgi, kronisk idiotstämpel efter att ha gökat snorpackad i direktsänd dokusåpa etc. Inte ens författandet är förskonat. Trodde naivt nog att det var ett relativt riskfritt yrke, men fan vad man vet lite. Nu efter några år har jag varit med om det mesta man kan råka ut för, så här är en uppräkning av skrivandets faror, samt några goda råd om hur man duckar.

Sugfiskar

När omvärlden uppmärksammar att man precis har släppt något, då dyker de upp. De börjar med att visa intresse och smickrar, sen när man är på gott humör (efter den långa period av isolering och självtvivel ett bokprojekt i regel innebär, är man så svältfödd att man blir överlycklig om någon tycker att man är marginellt intressantare än mögligt bröd) kommer det oundvikligen: “Du, jag har en idé… (idén sammanfattas sen i max fem osammanhängande meningar, typ: ‘det är några gangsters och en full clown, bossen dör och rallarna gifter sig i slutet’). Ska vi göra en bok ihop? Vi tar min idé och du skriver en bok på den, sen splittar vi äran och stålarna.

Förutom att det nog är världshistoriens mest snedvridna samarbete (idén är bara gnistan som startar processen – utförandet är ALLT i bokskrivande) är det ett hån mot författarens kreativa förmåga. De flesta skriver just för att de har huvudet så fullt av idéer att de måste få ut dem innan de erupterar ut ur kraniet som ur en pilsk vulkan.

Tyvärr finns det ingen effektiv sprej mot tjuvåkare som vill uppnå saker utan att behöva lämna soffan, men äggmökar och timslånga nördmonologer om till exempel hi-fikablar och kvalitetsskillnader på grus brukar skrämma bort även de mest ihärdiga parasiterna.

Läs dessutom gärna manusförfattaren Josh Olson’s lysande krönika “I Will Not Read Your Fucking Script”.

Kritik

Boken är din medan du skriver den. När den är klar tillhör den resten av världen. Som kommer att älska den, hata den, tycka den är “tja…sådär” eller totalt strunta i den. Och allt däremellan. Precis som du brukar göra med andras böcker. Så funkar världen, och du kan inte göra något åt saken. Som romarna sa: “There is no arguing with taste”. Eller som någon annan (förmodligen inte romare) uttryckte det: “Opinions are like assholes. Everybody’s got one and everyone thinks everyone else’s stinks…”

Andras åsikter kommer att stjäla din tid och uppmärksamhet, och åka bergodalbana med ditt humör, om du låter dem. Medan andra tycker saker om din senaste bok ska du jobba på nästa. Det blir alla inblandade lyckligast av.

Neil Gaiman har sagt den del bra saker om det här: “You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things. /…/ If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.

Yttre influensa

Förutom kritik så kommer andra att ha åsikter kring vad du bör skriva om härnäst. Eftersom författare redan är upp till bredden proppfulla med uppslag så brukar vi rycka på axlarna och inte tänka mer på det. MEN, om det är många som samlas kring samma åsikt, och det uppstår entusiasm kring idén, kan även vi självupptagna hobby-autister ryckas med och kidnappas av andras påhitt. Jag vet, för jag har råkat skriva saker som aldrig ever någonsin stått med på min att-skriva-lista, och jag är solsystemets tjurskalligaste människa. Det här låter kanske harmlöst, men känns som den kreativa motsvarigheten till att supas under bordet och sen vakna upp naken i främmande säng, sminkad som en Teletubbie och med drottningsylt mellan skinkorna.

Tro att hela världen ska se din bok som lika historiskt skitviktig som du gör

Det gör den inte. Om bara 30 personer köper din lysande biografi över någon obskyr böhmisk 1600-talspoet så innebär inte det nödvändigtvis att det är en flopp. Förmodligen har boken nått sin maximala målgrupp, och kan därmed faktiskt räknas som succé utifrån sina förutsättningar. Det kan mycket väl vara det bästa som skrivits inom just den nischen. Den lilla, lilla nischen…

Bitter bestselleravund

Följdsymtom av ovanstående problem. Sura över varför såna som Dan Brown och Camilla Läckberg säljer bautaupplagor, “när de inte ens kan skriva” (väldigt vanlig åsikt bland de som skriver böcker vars målgrupp är av den storleken att den ryms i en IKEA-garderob). Såvida du inte är en mutant som kan påverka andra människors tankar är det bara att gilla läget. Det finns bara en person som du kan få att älska det du har skrivit: Du själv. Alla andra är en bonus.

Diverse yrkesrisker

  • Kletiga fingrar av att spilla marmelad på tangentbordet när man fikar vid skrivbordet. Kaffe/teöverdos.
  • Uppslukadavstorynsjälvsvält.
  • Supa för att få tyst på huvudet. (Har märkt att dataspel funkar lika bra för att pausa hjärnan, men är skonsammare mot levern).
  • Skenande ursäktism av typen “Jag ska bara…” för att slippa ta itu med det tomma vita pappret. (När du kommer på dig själv att skura bakom spisen istället för att skriva är det fastkedjning vid skrivbordet som gäller. För Skrivfen som tar dina lösryckta tankar & anteckningar och lämnar ett färdigskrivet kapitel under kudden är tyvärr upptagen. Hon lirar poker med Påskharen och Tomten).
  • Ta plotfunderingar bortom skrivbordet och börja diskutera det effektivaste sättet att stycka en hora med granntanten i tvättstugan.
  • Researchmissbruk. Fakta är kul, och att vara bra påläst ökar trovärdigheten i det man skriver. Men det spårar lätt ur och snor en massa tid. Och resulterar inte sällan i att det avgörande skilsmässogrälet i kapitel tre bara får en mening medan detaljerna kring Finlands spannmålsexport breder ut sig över nio sidor.

 

Och så till den farligaste yrkesrisken av alla:

Mer fett – mindre muskler

Jag har inte långt till jobbet. Tre steg från sängen räknat. Mina arbetsuppgifter går rent fysiskt ut på att ibland röra fingrarna över en kvadratdecimeter stort område. Det finns möbler i min lägenhet som rör sig mer än jag. En riktigt tuff dag förbränner jag säkert två och en halv kalori.

I det här jobbet tillbringar man så mycket tid inne i sitt huvud att det brukar sluta med att kroppen till slut bara används som stativ för skallen. Vilket resulterar i kondis som en självdöd gråsten och en spagetti & köttbullar-kropp (armar & ben = spagetti, köttbullen = bukområdet).

Det här är aldrig bra. Helst inte nu när man börjar nå den åldern när vikt och fetthalt inte bara har att göra med hur svårt det är att få på sig jeansen, utan även när man ska dö och av vad. Nu när jag passerat 40 börjar kroppens muskelmassa minska (och det är den som förbränner fett) och bekvämligheten ökar. Det finns kvällar när vuxenblöja ter sig som ett alternativ till att resa sig från tv-soffan och gå på muggen. Allt det här ihop är ett lysande recept på övervikt, ryggproblem, förtvinade muskler, hemorrojder, hjärtproblem och förtidig död. Stillasittande är ju den nya rökningen som ni vet.

Den största delen av den kreativa processen är tänkande (för mig är själva tangentbordsknackandet mest att ta diktamen av mig själv), och man behöver inte sitta ned för att tänka. Faktum är att sånt görs bäst när man promenerar. Att ge sig ut och jogga/simma/boxas/whatever kan mycket väl vara precis vad man behöver för att lösa den där knuten i storyn som vägrar försvinna hur mycket man än stirrar på skärmen.

“Författare” behöver inte vara synonymt “klen nörd”. Jag vet att skrivande människor förväntas att inte orka lyfta en servett, låta som ett gammalt dragspel när de går i trappor och brottas omkull av kattungar. Men jag vet inte… jag sätter nog ett långt och friskt liv framför förlorad intellektuell trovärdighet.

Som författare håller man sig alltså mentalt och fysiskt frisk genom att:

  • Skilja på sin egen och andras vilja.
  • Låta lusten vara din drivkraft, då går det lättare att hålla kompassriktningen.
  • Strunta i vad andra tycker. När det väl är feedbackdags så välj ett fåtal tyckare som du litar på.
  • Se nyktert på vem/hur stor målgruppen är.
  • Do, or do not. There is no try.
  • Röra på arslet.

Writer

Läser: Joe Hill: NOS4A2
Lyssnar på: NIN och Sara Bareilles  
Tittar på: Under the Dome 
Gör: skriver nya kapitel

Graham Masterton & Kritik

Det var en gång… (sommaren 1980?) …en liten pojke som blev överkörd av mörkret. På bästa möjliga sätt.

Det här var på den tiden pojken inte fått hår på konstiga ställen, syftet med tjejers existens var väldigt oklart och stadens puls inte hade någon större dragningskraft (fast staden vi pratar om var ju då Luleå – som inte så mycket har en puls som lite sporadiskt förmaksflimmer); och pojken faktiskt tyckte att det var kul att vara i sommarstugan i Niemisel. Det fanns ju luftgevär, svärd, saker att hugga och skjuta på, jordgubbsland och badmöjligheter – vad mer behöver man i den åldern?

Fanns 1 st kompis också. I en av grannkåkarna hängde Janne – en några år äldre Malmöbo som också han var förvisad till sin mormors stuga på landet över sommaren (dock inte fullt lika entusiastisk över det). Som äldre pojkar brukar så introducerade han mig till diverse dåligheter. Bl.a. tobak och alkohol (men de bet inte riktigt på mig i den åldern, fattade liksom inte poängen med att bli yr av något som smakade apljumske), men ett kassettband och en bok han hade med sig golvade mig däremot totalt.

På kassetten han spelade upp fanns två låtar som vände upp och ned på min värld. Jag hade hört hårdrock som KISS, Thin Lizzy och AC/DC tidigare, men såg dem inte som någon särskild genre utan buntade mest ihop dem med band som Sex Pistols och Ebba Grön under den slarvigt övergripande etiketten ”Tuff Musik”. Men det jag hörde nu var bara “Ohshitfuckmetohellsåråbrakajävlaskitmäktigt!!! Vad ÄR det här?! Ge mig mer!!!” Låtarna var Motorhead’s Ace of Spades och Judas Priest’s liveversion av The Ripper, och min livslånga kärlekshistoria med heavy metal flammade till liv.

Nästa livslånga passion slängde sig över mig bara någon dag senare. Jag växte upp i ett hem där man bara hade prydnader och foton i bokhyllan, och de böcker skolan slängde på en fick mig mest att rycka på axlarna. Då plockade Janne fram en pocket och undrade och jag ville kolla i den. Var helt inne på serietidningar, tyckte böcker var farligt likt skolarbete, men omslaget på den här såg häftigt ut, så jag läste den samma kväll … och utbrast i ännu ett “Ohshitfuckmetohellsåråbrakajävlaskitmäktigt!!! Vad ÄR det här?! Ge mig mer!!!”

Boken som fick mig att både slå volter av upphetsning och skita på mig av skräck var nr 54 i kioskskräpserien Kalla Kårar: De Tretton Djävlarna av Graham Masterton. Aldrig hade en samling bokstäver på papper fått mig att känna på det här sättet. Kunde böcker verkligen ge såna här kickar, så count me in!!!

Graham Masterton - De tretton djävlarna
Gnistan som tände min litterära eld. En smula sliten så här efter drygt 30 år, (knivhugget mitt i boken kom från Janne – han tyckte att boken var ond och ville döda den), men fortfarande en oerhörd läsupplevelse.

 Gick ned mig i ett djupt litteraturmissbruk efter det här. Fortsatte att snorta i mig Kalla Kårar så fort det kom ett nytt ex, experimenterade vidare med Stephen King och Tolkien, sen började jag med riktigt tunga grejer som Faulkner, Hemingway och Dostojevskij.

Är bokpundare for life, och gillar många författare inom alla möjliga genrer, men den som hängt med längst, och som jag håller bland de bästa, är mannen som skrev just De Tretton Djävlarna (eller The Devils of D-Day som den heter i original): Graham Masterton. Tycker att han är en oerhört underskattad skräckförfattare som borde nämnas i samma andetag som t.ex. Stephen King, Clive Barker och Dean Koontz. Han håller definitivt samma litterära nivå, och där många av hans kollegor brukar upprepa sig och bli småtråkigt förutsägbara hittar Masterton ständigt på nya infallsvinklar och vägrar styra storyn åt förväntade håll. Han har en fantastisk förmåga att spinna vidare på och brodera ut gamla myter och legender, och han lyckas få uppslag som låter helt koko på pappret (hemsökt stridsvagn, japanska andar ute efter hämnd för Hiroshima, en halshuggande polsk jättebebislegend som härjar under Warszawas gator etc) att fungera hur bra som helst som story. Det sistnämnda är nog den främsta talang man kan ha som skräck- och fantasyförfattare – hur får jag läsaren att köpa att det här är möjligt?

Brukar vanligtvis inte rekommendera böcker. Ser läsandet som en unik individuell upplevelse. Som författare kan man bara stå för hälften av läsupplevelsen – andra halvan skapar läsaren utifrån sina personliga erfarenheter och synsätt. Därför blir bokrekommendationer lika orimliga som om man skulle tipsa om sexpartners (“Prova att ligga med Jens/Lotta, tyckte hen var skitskön”). Men vill ändå flagga för Graham Masterton – han förtjänar fler chanser. Framför allt om man som jag tycker att skräckgenren geggat fast och mest verkar idissla en jävla massa vampyrer och zombies. Testa honom gärna, det är inte värre än att lägga igen boken om det inte är något hit. Tidigare nämnda The Devils of D-Day, Pariah och Prey är mina personliga favoriter. Finns massor med billiga beggade pocketex ur hans rätt omfattade utbud att hitta på Amazon.

Orsaken till att Mr Masterton dök upp i mitt huvud så här beror på följande händelseförlopp: Läsa bok av honom -> undra om han finns på FB -> ”Peter became friends with Graham Masterton.”

Nu är grejen den att jag vanligtvis är fullkomligt immun mot att bli starstruck. Begriper verkligen inte det här med kändiskult. Några helt vanliga homo sapiens råkar ha jobb som gör att man ibland syns på tv, scener och i tidningar, och av helt obegripliga anledningar (måste vara kopplat till de där värdelösa blindtarmsliknande delarna av hjärnan som även får oss att tro på gudar, horoskop och att Trisslotter är en pensionsförsäkring) får det andra homo sapiens att bli darriga i knäna och vilja ha en oläsbar namnteckning på en bit papper som man sen vördar och stolt visar för polarna. Helt skogsgalet, jag vet, men vår art har ju även uppfunnit tortyren och anusblekingen, så vi har redan kvalat in som planetens byfånar.

Med det sagt så toksket sig det där med att vara cool och världsvan när mannen som fick mig att börja älska litteratur, och även att börja skriva själv, skickade nedanstående hälsning. Förvandlades omedelbums till en fjantig fnissmödis och reagerade typ som när Sheldon fick Leonard Nimoys autograf, och jag skäms inte sekund över det 🙂

Masterton-FB


And now for something completely different…

Hade förmodligen mitt livs intressantaste samtal med en telefonförsäljare nyligen. Det gick ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.

Vilket för oss till den eviga frågan för författare, musiker, komiker, skådisar och alla andra som skapar offentligt: hur fan hanterar man kritik?

Det enkla svaret är: det gör man inte.

När jag släppte Y-fronten var jag helt oerfaren kring det här med åsikter om det jag skrivit. Slösade en massa tid på att dagligen googla boken för att se vad folk tyckte, och känslorna åkte bergochdalbana i takt med hyllningarna och hånen. Ändå var jag förberedd. Visste att jag gjort en utmanande bok kring ett känsligt ämne som i princip alla har starka åsikter om. Jag kunde höra bajsbomberna komma flygande redan när slutkorret gick till tryck. Ändå satt jag och var manodepressiv över röran av reaktioner: Någon ville starta en kyrka i mitt namn med min bok som bibel. En annan tyckte jag var ett rikspucko. En del kallade mig ”grabbig”, andra ”radikalfeminist” etc.

Men när samma mönster dök upp när jag släppte ”Ursäkta hur dags går jorden under?” – hörde då både ”cyniskt” och ”ingen hejd på optimismen” som kommentarer på samma text, plus att vissa gnällde över att det var för mycket skämtande medan andra tyckte det var för lite humor – insåg jag hur lite reaktionerna hade med mig att göra. Som sagt: varje möte läsare-bok är unikt. Jag kan bara göra halva jobbet som författare, leverera ett råmanus som läsaren sen tolkar efter sina personliga erfarenheter och värderingar.
Det finns bara en enda person vars åsikter jag kan ta hänsyn till: me, myself & I. Jag kan bara skriva det bästa jag kan, vad som händer sen ligger helt utanför mina händer.

Författaren Neil Gaiman har sagt följande oerhört kloka och träffande saker om kritik och hur man hanterar den:

“You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things.”

“… never take seriously anyone telling you you’re the best author who ever lived, because if you do you’d have to take seriously the person who announces that you’re the worst author who ever lived.”

“If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.”

Generellt känner jag att bränna tid på att hålla reda på vad andra tycker om mina böcker är lika konstruktivt som att gå omkring och vara arg på vädret, men kan relatera till ”it means they’ve made something happen and made people talk”-biten. På den tiden jag proddade lokalrevyer var vi och kikade på en annan revygrupps uppsättning, och på väg ut efter föreställningen hörde jag några i publiken ge den betyget ”…men det där var ju småtrevligt”. Det var i mina öron det absolut värsta man kunde få som omdöme. Småtrevligt = helt harmlöst och lättglömt. Då värmer det betydligt mer att få höra att någon börjat spotta galla.

Med allt det sagt håller jag dock helt och fullt med Neil Gaiman i en annan oerhört träffande och sann sak han sagt:

“I suspect that most authors don’t really want criticism, not even constructive criticism. They want straight-out, unabashed, unashamed, fulsome, informed, naked praise, arriving by the shipload every fifteen minutes or so.”

Läser: Elizabeth Hand - Saffron and Brimstone
Lyssnar på: Primal Rock Rebellion, Punk Goes Pop och The Rescues
Tittar på: Glee
Humör: Huvudet piggt, kroppen aptrött