Archive for the Världen Category

Hur skulle det låta om man behandlade bankrån på samma sätt som våldtäkt?

“De tre män som åtalats för grovt utnyttjande av ett av Nordeas bankkontor i Tumba förra året, friades på tisdagen av Högsta domstolen. Det går inte att konstatera att banken, enligt lagens mening, var i ett hjälplöst tillstånd när upp till sju män försvann med stora summor pengar förra året, menar HD. – Flera faktorer spelar in i målet, säger Riksåklagaren. Bland annat måste man ta hänsyn till bankens rykte vid utnyttjandetillfället. Det var allmänt känt att bankkontoret förvarade pengar i lokalen, de till och med annonserade om det vid tillfällen. Och det vet vi ju alla hur giriga människor är – de ska bara ha och ha, kommenterar Riksåklagaren. – Sen bar flera av banktjänstemännen dyra kostymer och klockor. Man måste beakta hur såna signaler uppfattas av andra. De här unga bankkamrererna vill ju gärna efterlikna sina idoler Wallenberg och Treschow och det kan misstolkas av omgivningen.

Dessutom står ord mot ord i Tumbamålet. Banken hävdar att den var i ett hjälplöst tillstånd och blev tvingad att ge männen pengar. De anklagade männen hävdar däremot att banken visste vad den gjorde och gav dem pengarna frivilligt. – Vad man måste ta med i beräkningen, avslutar Riksåklagaren, är att i dessa tider av låga räntor och lockande bolåneannonser, så kan det vara svårt för parterna att avgöra om det rör sig om ett lån eller ett rån.”

Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville. Skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. ‘Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet’, säger gärningsmannen. Lunds tingsrätt tyckte att det lät rimligt och friade honom från misstankarna om våldtäkt. Det är inte första gången något sånt här händer. Texten ovan skrev jag för ca tio år sen i samband med det då aktuella Tumbamålet (den dök först upp i satirtidningen Nya Söndagsnisse-Strix och sen i min bok På Y-fronten intet nytt). Den är bara ett av många exempel på när man vänder på steken för att visa hur absurda resonemangen kring våldtäktsmål är. Det här utdraget från ett kommentarsfält är ett annat, färskare, exempel:

FireRape

Inte för att det verkar hjälpa. 2012 anmäldes 6 203 våldtäkter i Sverige. Mörkertalet uppskattas till mellan 80 och 90 procent. Räknar man sen in hur få som går vidare till åtal (ca 7% 2010), och ytterligare hur få som får fällande dom (en dryg tredjedel frias, jämfört med 5% i andra typer av brottsmål), får man nog räkna andelen gärningsmän som faktiskt åker dit för vad de gjort i promille snarare än procent. Tänk om det var lika lätt att komma undan med bankrån.

Historien upprepar sig gång på gång. Med samma bisarra resonemang bakom.
Bis-res #1: Det som jag och många andra har drivit med, nämligen att bevisbördan av någon besynnerlig anledning hamnar på offret. Var man full? Vad hade man på sig? Vad har man för rykte? Var det verkligen ett nej och inte ett svårflirtat ja?

Yfrontillkap18

Bis-res #2: Tolkningsföreträdet för vad som egentligen inträffade landar hos gärningsmannen. “Jahaaa, hon ville alltså inte, och jag som trodde att stolen hon kastade på mig, flyktförsöken och skriken på hjälp ut genom fönstret var en del av förspelet. Oops!” Eller hur var det mannen som nyligen friades, trots att kvinnan skrek nej tills halsen svullnade, nu uttryckte det: “Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer.” Så killar, våldta så mycket ni vill! Dra bara fram “Men på min gata i stan”-försvaret inför domaren och du har ett stensäkert Get Out of Jail Free-card.

(Om vi vänder på brottsteken igen:
‘Konstapeln! Hen stal min plånbok!’
‘Men du log ju och önskade en bra dag, det kan tolkas som ett tyst medgivande då tillskottet av dina pengar klart och tydligt gjorde tjuvens dag bra.’)

Bis-res #3: Att gå omkring och vifta med sin kvinnlighet och sexualitet framför pilska män (läs: alla med Y-kromosom) är som att släppa in en barbequesås-insmord griskulting bland en flock utsvultna Rottweilers. Naturen har sin gång.

Det här blir problematiskt inte minst för att domstolarnas tolkning av “sexuellt utmanande” även tycks inkludera nunnor som gjutit in sig själva i betong och sänk ned sig i Marianergraven. Du kan aldrig vinna som kvinna. Men den stora skandalen är att resonemanget likställer mäns intellektuella förmåga i sexuella situationer någonstans i höjd med ett virusangrepp.

Vi behöver dräpa två myter här. Den ena att våldtäkt främst sker pga okontrollerbar upphetsning. Våldtäkt handlar i grund och botten inte om sex. Den handlar om makt och kontroll över en annan människa. Att sätta någon på plats. Det är den ultimata “Fy! Spring och lägg dig i korgen!”-åthutningen. Och för att tok-resonera på det sättet behöver man A: sortera upp människor och deras värde efter någon illa hemkokt rangskala, B: inbilla sig att någon på ‘en lägre stegpinne’ i denna rangordning fått idéer och börjat röra sig uppåt i brott mot alla regler och bestämmelser.

Den andra myten är den om mäns könsdrift som en laddad, osäkrad pistol – man får fan skylla sig själv om man leker med den. Vi män har utan att protestera gått med på att förminskas till tvåbenta testosteronbehållare där hjärnan bara används vid konstruktion av klaffbroar och inloppsventiler, och kuken sköter resten. Vettefan varför. Kanske för alla vinster som uppenbarligen kommer med att man gömma sig bakom sitt primitiva rykte. Att man bekvämt kan skylla allt från ojämställdhet till sexualbrott med ett “the defendant claims innocence due to Y chromosome-related mental incompetence at the time”.

Att förvanska, förminska och förnedra båda könen på det här sättet i domstolarna (och samhället i övrigt) är fan primitivare än om SMHI skulle börja köra sin prognoser på det här sättet: “Efter ett bråk med Loke är Tor väldigt arg och är ute bland molnen och viftar med hammaren Mjölner, så vi har åska och nederbörd att vänta över Östergötland och delar av Närke.” Det är 2014 nu, vi borde inse att det var väääääääääääääääääldigt länge sen vi slutade med att släpa knogarna i marken och bli rädd för månen.

Vi dras med uråldriga hitte på-könsroller som är så mögliga att Miljöförvaltningen skulle stänga ned verksamheten vid en inspektion. Vi har så sjukt många skäl att ifrågasätta, sanera och uppdatera dem. För alla inblandades skull. Låt oss. Please!

PaYfronten

 

Läser: Joyce Carol Oates: The Accursed
Lyssnar på: Eyes Set To Kill 
Tittar på: Oddities 
Gör: Fryser & sover

Traditionskramp och fjollnoja

Det verkar som vi har fått en ny jultradition: Att vuxna kukar ur fullständigt över att det skett någon form av förändring i Luciafirandet. De första tecknen på Ragnaröks antågande är tydligen att man börjar peta i Luciatågets sammansättning (pepparkaksgubbar eller inte?), ifrågasätta lokalen (i kyrkan eller inte?), och det absolut värsta av allt: Att en kille blivit vald till Lucia.

För visst händer det varje år, att på någon skola någonstans så nominerar och röstar eleverna fram en grabb till ljusdrottning, och sen börjar de vuxna skita knäck och försöker stoppa det hela?

Jag tycker att det här är otroligt underhållande, och har klurat en del på varför det blir sån panik. Min personliga gissning är att det beror på två saker i kombination: Traditionskramp och fjollnoja.

Om vi börjar med fjollnojan. Tjejer kommer oftast undan med att hoppa in som tomtenissar och pepparkaksgubbar, men få saker stör oss så mycket som när killar kliver in i traditionella tjejroller, helst när det rör sig om barn. Agera Lucia, bära klänning, eller varför inte klassikern ha på sig rosa – och plötsligt framstår Sodom och Gomorra som en sömning söndagsförmiddag i Jönköping! Åtminstone en överhängande risk att pojkstackaren ska drabbas av mjuk handled, spretande lillfinger och en osund passion för guldlamé och schlagerfestivaler.

Vad man lätt glömmer är att vår uppfattning om vad som är ‘normalt’ – inklusive idéer om vad som ses som kvinnligt och manligt – ändras hela tiden. Beroende på var man sätter ned fingret i historieboken så har manlighet till exempel gått ut på att sminka sig, bära strumpbyxor, ha högklackat och storgråta offentligt. På 1800-talet var klänning ett könsneutralt plagg för barn. Rosa och blått som könsmarkörer kom inte förrän på 1940-talet, och in i det sista var det osäkert om vad som stod för vad. Ett tag tyckte man att rosa var en färg lämpad för killar för den var mer bestämd och stark, medan blå var tjejigt skör. Allt det här är bara saker vi hittar på. Och saker vi själva skapar muterar snabbare än ett uttråkat virus i ett kärnkraftverk.

En annan helgrelaterad urkukningsfaktor är den när man upplever de ‘svenska jultraditionerna’ som hotade av ‘främmande element’ (läs: utlänningspåhitt, pk-flum och andra tockna därna nymodigheter). Definitionen av ‘svenskt’ i det här fallet = ‘selektiva och nostalgisuddiga minnen av hur det var när/där jag var barn’. Och är det inte lite fnorpigt att prata om ‘svenska traditioner’ i samma mening som man nämner ett italienskt helgon (Lucia), en salig blandning av bland annat amerikanskt varumärke, germanskt helgon och nordeuropeiskt oknytt (tomten); och pepparkaksgubbarna komma ju, som vi alla vet, från Pepparkakeland.

Traditioner är en jävla soppa, där ingredienser läggs till, tas bort och byts ut. Vårt ‘nu’ är bara den sista snutten på ett jävligt långt historiskt snöre, där mycket glömts bort och massor stöpts om. Ta bara Lucia. Den tradition vi har idag tog form runt slutet av 1920-talet. Vi har slutat med att sticka kniven i stallväggen så att inte elaka kärringar stjäl modet ur hästarna på Lucianatten. Ingen klär längre ut sig i gamla getskinn och halmkärvar och går runt och tigger fläskbitar. Och för några år sen slutade man med den urgamla Lussegubbe-traditionen i Skaraborg, då vuxna män målade sig svarta i ansiktet och drog ut den 13 december för att busa och skrämmas. Men vi har kort minne. Vi får så lätt för oss att midsommarnubben och tv-tablån på julafton har hängt med i oförändrat skick sen bronsåldern.

Jag vet hur det känns, jag har själv blivit förvirrad och skrämd av förändring. Kanske främst när jag pratar Star Wars med kids och de små hädarna gillar de nya filmerna bättre än originaltrilogin (som de mest verkar tycka är sci-fi filmernas motsvarighet till att leka med kottar). Det är kanske därför vi får frispel över ungarnas nya påhitt – vi känner att tiden springer ifrån oss, att vi håller på att bli lika förlegade som vi brukade tycka att våra föräldrar var. Så vi försöker bevara ‘vår’ tid i bärnsten. Krampar fast vid vår idé om ‘normalt’.

Är vi inte skyldiga oss själva att vara flexiblare än så? Att fastna så här är att låta vår hjärna bli en soffpotatis – det är kanske jävligt bekvämt för stunden, men direkt skadligt i det långa loppet. Dessutom är det ett svek mot vår enorma kapacitet som människor. Mänskligheten har en lång historia av förändring och att framgångsrikt ha anpassat sig till nya förhållanden. Att sluta med det och gå i stå är som att använda senaste superdatorn som dörrstopp.

Vi bör nog också fråga oss: Skyddar vi barnen eller bakbinder vi deras händer när vi tvångsmatar dem med våra traditioner? När vi håller fast vid vad rosa och blått betyder, och vem som får och inte får vara Lucia, kan det vara som att ta ifrån dem iPaden och tvinga på dem skrivmaskiner och kulramar för att det är ‘traditionellt’?

För att citera en av eleverna i den senaste Lucia-‘skandalen’: ‘Det är väl bra om man kör lite nytt då och då. Någon gång skulle det ju ändå ha hänt.’

(…och klurar man på den här Luciahistorien ett varv till så är ju ungarna faktiskt oerhört traditionella. Under teaterns historia har det varit rätt vanligt att män spelat kvinnoroller.)

 

Den här texten är lätt omarbetad version av ett kapitel ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. (F.ö. en lysande julklapp – antingen till någon annan, eller till sig själv för att ha något att läsa medan man är julbordsdäst)

 

 

Läser: Douglas Coupland: Worst.Person. Ever.
Lyssnar på: CHVRCHES och Drewsif Stalin  
Tittar på: Almost Human 
Gör: Provkör min nya Canon EOS 100D

Du är inte homofob – du är en förvirrad fegskit

Det är Pride-tider, och fan vet att det behövs. Diskriminering, förtryck, dödshot och misshandel är fortfarande vardagsmat för homosexuella. Och det är svårt att känna att vi går mot mer upplysta tider när Ryssland inför anti-homolagar (vilket känns inte så lite ironiskt med tanke på att Putin är den mest homoerotiske ledare det landet någonsin haft, och det i svår konkurrens).

Det här får mig att undra över en hel massa saker. Kanske främst över det här med homofobi, för jag får bara inte ihop det. Om två tjejer står och hånglar med varandra på krogen får de sällan spö eller skäll, utan snarare en kåtdregglande grabbpublik som ivrigt hejar på. Jag har heller aldrig hört talas om killar som blir äcklade och stänger av porrfilmer med girl-on-girl scener. Uppenbarligen har man som homofobisk kille inte i närheten av så stora problem med lesbiska som med bögar.

Efter lite grävande i studier visar det sig att min aning faktiskt stämmer. Kvinnor är definitivt inga toleranta änglar, och lesbiska lever absolut inte i någon mystillvaro där diskriminering och hot saknas, men mäns homofobi spelar i en helt egen liga. Den är mer omfattande, mer intensiv och mer våldsam. Den är också en felaktig term. Vi borde sluta kalla det för homofobi i de här fallen. Fobi är ett ångestsyndrom som uttrycker sig i paralyserande skräck, undvikande och panikattacker. Rädslan får vår inre röst att skrika ‘ta mig bort från det där!’ En person som till exempel lider av coulrofobi (stark rädsla för clowner) skriker inte ‘perversa clownjävel’ eller spöar folk med röd näsa och stora skor – de flyr i panik eller kryper gråtande ihop i fosterställning om de möter en clown.

Några psykologer på University of Arkansas har också kommit fram till att det inte alls är en fobi, för den kommer inte ur rädsla och ångest utan ur känslor av avsky. Och avsky får istället vår inre röst att vråla ‘ta bort det där från mig!’ Och inte sällan hjälper man till med att få bort det. Gärna med hån och våld. Man menar också att det inte ett psykologiskt problem (som fobier är), utan ett socialt, som påminner mer om rasism. Och då börjar jag undra, var kommer detta killhat mot just bögar ifrån?

Är det av religiösa skäl? På många ställen i världen viftar man ju med Bibeln och pekar på de rader där homosexualitet fördöms. Fast läser man vidare i samma bok så märker man snabbt att det är lika illa att äta skaldjur, ha tatueringar, odla olika grödor på samma åker, bära plagg av blandade material och taga ränta. Ska man nu ändå låta såna här lokala stamlagar från bronsåldern döma vår samtid så är ju en banktjänsteman som bär en skjorta av polyester och äter pasta frutti di mare till lunch en trefaldigt värre syndare än en bög.

Beror hatet på att homosexualitet är, som en del brukar säga, ‘mot naturen’? Fast om man kollar med naturen själv så har den en del att tillägga där. I en park nära mig så slog sig till exempel två andhannar ihop och blev ett par. De hade bara ögon för varandra trots att det var parningssäsong och honorna flockades. En professor i etologi (läran om djurens beteende) ryckte på axlarna och kommenterade att sova i pyjamas är betydligt mer mot naturen än homosexualitet. Människan är bara en av de bortåt 1 500 djurarter där man hittills har dokumenterat homosexualitet. Hos en av våra närmaste släktingar – dvärgchimpansen – är i princip alla individer bisexuella och sätter på varandra helt utan diskriminering. Naturen är hur kinky som helst.

Beror det på fruktan för att det gayiga smittar? Den dagen man blir vänsterhänt av att umgås med vänsterhänta kan vi ta den diskussionen. (…och att vara omringad av en heterosexuell majoritet verkar ju inte ha influerat gayvärlden i någon större utsträckning)

Är det en rädsla att bögar är som andra män, det vill säga så drivna i sin uppvaktning att de tror att ett ‘nej’ bara är ett svårflirtat ‘ja’ och raggar enligt tekniken ‘gå på tills du får omkull’? Men i så fall så är det ju bara att sluta upp med att klä sig sexigt, undvika att framstå som lösaktig och inte vara berusad på uteställen (helst inte röra sig ute alls) så ska man gå säker …har jag hört.

Psykologen Richard Isay har klurat över varför killar är mer homofoba än tjejer, och menar att det beror på att män föraktar och avskyr feminitet hos män. Kvinnor har däremot, av självklara skäl, inga problem med feminitet, och är inte lika homofoba. Verkar stämma. Det händer ju att heterosexuella män våldtar andra män, men inte alls ser det som något bögigt, utan mer som en maktgrej där de sätter någon på plats. Och som kille spelar det ingen roll om man har rykte om sig att vara kvinnokarl – tycker man att petunior är fina och gärna smuttar på ett glas smultronlikör så åker man på storstryk. Det är inte homosexbiten som provocerar, utan det fjolliga.

När jag skrev “På Y-fronten intet nytt” var jag ohemult nyfiken på många saker kring det här vi kallar manlighet, bland annat: Varför kan en skotte bära kilt utan problem när en kille som drar på sig kjol här i Sverige får stryk på krogen? Varför får män inte vara skogalna? Framför allt undrade jag över hur vi definierar det vi kallar “manligt”. Beroende på var i historie- eller geografiboken man sätter ned fingret får man ju väldigt olika svar på den frågan (till exempel har smink, strumpbyxor, piffiga peruker, offentligt storbölande och just homosex setts som oerhört manliga grejer). Men ett slags svar dök upp oftare än något annat: Kolla in vad kvinnorna gör och spring åt andra hållet.

Modern manlighet definieras alltså som en absolut motsats till kvinnlighet. Vilket inte är helt utan problem, för idag gör ju tjejer i princip allt som män tidigare haft ensamrätt på: De är toppchefer, biskopar, presidenter och elitsoldater. De proffsboxas, flyger rymdskyttel, försummar familjen, kör för fort, knivrånar pensionärer, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), – ja, allt det där som män brukat göra. Utom att kissa stående och få för tidig utlösning, så det finns fortfarande två helt manliga saker kvar i världen. Det homofoberna ser som feminint är alltså i dagsläget mer fantasy än Game of Thrones och Lord of the Rings sammanslaget. Det är en förlegad illusion om hur man vill att världen ska se ut. Och när verkligheten kommer och knackar på dörren reagerar man. Våldsamt.

Eftersom det dessutom ses som råbrakajävlafjolligt att nicka igenkännande åt sina känslor blir manligheten per automatik slav under dem. Lever man i förnekelse att det försiggår en jäkla massa på insidan kommer osäkerhet, rädslor och annat skit att ta ratten och få en att agera primitivare än en neandertalare som blivit inlåst på Systembolagets centrallager över helgen. Så jag tror att i slutändan handlar homofobi om att det vi kallar ‘manlighet’ är så fullt av gammalt förlegat mög att det måste till en akutstädning innan den dyker upp i ett avsnitt av Hoarders. Så fram med trasan och skurhandskarna boys – det börjar lukta unket i våra skallar.

FreemanHomophobia

Läser: Stephen King: Joyland
Lyssnar på: Miriam Bryant och iwrestledabearonce  
Tittar på: Doctor Who 
Gör: svettas