Y-fronten på scen

Jag lever definitivt inget spännande superhjälteliv. Ibland känns det som om tillvaron mest går ut på att se dammet lägga sig på skrivbordet, men fan om det inte händer saker emellanåt också. Här kommer lite nyheter:

I våras blev jag kontaktad av den feministiska teatergruppen “Gruppen” (dvs Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist). De skulle sätta upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok “På Y-fronten intet nytt”. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kan komma till användning och gav glatt tummen upp.

Nu är den föreställningen på G, heter “Gruppen och Herrarna!”  och ska spelas i Göteborg och Stockholm nu i september. 12, 13, 14 på Stora Teatern i götet, och 23, 24, 25 på Södra Teatern i sthlm. (Följ länkarna för info och biljetter).

Hur mycket från Y-fronten som är med törs jag inte svara på (de skulle hämta inspiration från allt från avhandlingar till Flashbacktrådar), men det är helt irrelevant, för det här luktar succé! Går inte att hitta tacksammare ämne, och Gruppen osar talang och skärpa. Så gör er själva en tjänst och spring iväg och kolla på “Gruppen och Herrarna!

Så här beskriver de själva föreställningen:

“De lever distanserade från barn och nära. I en vardag med hot om våld, ensamhet, självmord och död. Det är dags att tala om Mannen. Gruppen är tillbaka med en 90 minuter lång fantastisk, musikalisk, humoristisk sorgesång som undersöker mannen och manlighet. Gruppen tar sig an det andra. Hur kan det vara så att den grupp som det är så priviligierat att tillhöra samtidigt kan vara så drabbad? Jämfört med kvinnan saknar mannen dubbelt så ofta en nära vän och hans genomsnittliga livslängd är, utan biologiska förklaringar, flera år kortare än kvinnans. Vad innebär det att mansgruppen finns i samhällskroppen? Gruppen skrattar fram ett sorgespel som tar mannen på allvar. Låt oss sätta mannen på kartan, komma upp till ytan, belysa honom. Det är dags att begråta mannen och allt han aldrig får. En grupp i samhället som sällan betraktas som grupp utan alltid får stå som symbol för det allmänmänskliga. Gruppen vill tala för mannen och det är bråttom, för manlighet är dödligt som inget annat känt gift eller rusmedel.”

GruppenochHerrarna

 

En annan nyhet är att min bok “Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar” nu även finns som ebok. Eftersom jag ser eboksutgåvor lite som Blu-ray-versionen av boken har jag slängt in extramaterial i form av ett bonuskapitel. Har även passat på att snygga till några skönhetsfläckar och fixat de bitar som tiden inte varit så skonsam mot (att vi skulle ägna mer av vår tid och konsumtion åt digitala tjänster var en korrekt förutsägelse, att jag i originalmanuset använde ‘Second Life’ som exempel blev kanske inte lika träffsäkert). Däremot blev det ingen behind-the-scenes featurette – att se mig sitta och knacka tangentbord är lika spännande som att jämföra riskorn eller könsbestämma grus.

Boken är väldigt kul, ger svar på allt man någon undrat om miljöproblem, och är tyvärr fortfarande lika angelägen som när jag skrev den för sex år sen. Köp den från: AdLibris, Bokus, CDON eller låna den från bibblan.

Ursäkta, hur dags går jorden under?

 

När vi ändå är inne på eböcker. Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Spotify streamar musik, Netflix film & TV, Readly tidningar, Storytel ljudböcker, och nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

And in other news…

Har hattproblem. Tycker att jag bara har på mig förläggarhatten och fixartrixar- & problemlösarhatten. Författarhatten ligger däremot och samlar damm. Hur var det Neil Gaiman sa: “There was a day when I looked up and realised that I had become someone who professionally replied to email, and who wrote as a hobby”. Saknar verkligen att försvinna in i ett bokprojekt. Kan man månne 3D-printa ut en slavklon som tar hand om allt det där skottandet, fixandet, brandsläckandet och trasselutredandet? Jag crowdfundar ett sånt projekt när som helst!

Har på mig strumpor inomhus igen, vilket betyder att sommaren officiellt är över. Sörjer. Den här tiden på året skruvar upp min melankolimätare till 11. Förvandlas till en enda stor sorgsen suck, stirrar drömmande ut genom fönstret och undrar ständigt var jag ställde min tekopp. Måste bli bättre på att ta vara på tiden så att jag slipper sörja dess flykt på det här sättet…

SummerIsOver

Läser: Bee Ridgway: The River of No Return
Lyssnar på: Ludovico Einaudi och Karnivool  
Surfar in på: io9 
Gör: Saknar sommaren och jagar återhämtning

Du är inte homofob – du är en förvirrad fegskit

Det är Pride-tider, och fan vet att det behövs. Diskriminering, förtryck, dödshot och misshandel är fortfarande vardagsmat för homosexuella. Och det är svårt att känna att vi går mot mer upplysta tider när Ryssland inför anti-homolagar (vilket känns inte så lite ironiskt med tanke på att Putin är den mest homoerotiske ledare det landet någonsin haft, och det i svår konkurrens).

Det här får mig att undra över en hel massa saker. Kanske främst över det här med homofobi, för jag får bara inte ihop det. Om två tjejer står och hånglar med varandra på krogen får de sällan spö eller skäll, utan snarare en kåtdregglande grabbpublik som ivrigt hejar på. Jag har heller aldrig hört talas om killar som blir äcklade och stänger av porrfilmer med girl-on-girl scener. Uppenbarligen har man som homofobisk kille inte i närheten av så stora problem med lesbiska som med bögar.

Efter lite grävande i studier visar det sig att min aning faktiskt stämmer. Kvinnor är definitivt inga toleranta änglar, och lesbiska lever absolut inte i någon mystillvaro där diskriminering och hot saknas, men mäns homofobi spelar i en helt egen liga. Den är mer omfattande, mer intensiv och mer våldsam. Den är också en felaktig term. Vi borde sluta kalla det för homofobi i de här fallen. Fobi är ett ångestsyndrom som uttrycker sig i paralyserande skräck, undvikande och panikattacker. Rädslan får vår inre röst att skrika ‘ta mig bort från det där!’ En person som till exempel lider av coulrofobi (stark rädsla för clowner) skriker inte ‘perversa clownjävel’ eller spöar folk med röd näsa och stora skor – de flyr i panik eller kryper gråtande ihop i fosterställning om de möter en clown.

Några psykologer på University of Arkansas har också kommit fram till att det inte alls är en fobi, för den kommer inte ur rädsla och ångest utan ur känslor av avsky. Och avsky får istället vår inre röst att vråla ‘ta bort det där från mig!’ Och inte sällan hjälper man till med att få bort det. Gärna med hån och våld. Man menar också att det inte ett psykologiskt problem (som fobier är), utan ett socialt, som påminner mer om rasism. Och då börjar jag undra, var kommer detta killhat mot just bögar ifrån?

Är det av religiösa skäl? På många ställen i världen viftar man ju med Bibeln och pekar på de rader där homosexualitet fördöms. Fast läser man vidare i samma bok så märker man snabbt att det är lika illa att äta skaldjur, ha tatueringar, odla olika grödor på samma åker, bära plagg av blandade material och taga ränta. Ska man nu ändå låta såna här lokala stamlagar från bronsåldern döma vår samtid så är ju en banktjänsteman som bär en skjorta av polyester och äter pasta frutti di mare till lunch en trefaldigt värre syndare än en bög.

Beror hatet på att homosexualitet är, som en del brukar säga, ‘mot naturen’? Fast om man kollar med naturen själv så har den en del att tillägga där. I en park nära mig så slog sig till exempel två andhannar ihop och blev ett par. De hade bara ögon för varandra trots att det var parningssäsong och honorna flockades. En professor i etologi (läran om djurens beteende) ryckte på axlarna och kommenterade att sova i pyjamas är betydligt mer mot naturen än homosexualitet. Människan är bara en av de bortåt 1 500 djurarter där man hittills har dokumenterat homosexualitet. Hos en av våra närmaste släktingar – dvärgchimpansen – är i princip alla individer bisexuella och sätter på varandra helt utan diskriminering. Naturen är hur kinky som helst.

Beror det på fruktan för att det gayiga smittar? Den dagen man blir vänsterhänt av att umgås med vänsterhänta kan vi ta den diskussionen. (…och att vara omringad av en heterosexuell majoritet verkar ju inte ha influerat gayvärlden i någon större utsträckning)

Är det en rädsla att bögar är som andra män, det vill säga så drivna i sin uppvaktning att de tror att ett ‘nej’ bara är ett svårflirtat ‘ja’ och raggar enligt tekniken ‘gå på tills du får omkull’? Men i så fall så är det ju bara att sluta upp med att klä sig sexigt, undvika att framstå som lösaktig och inte vara berusad på uteställen (helst inte röra sig ute alls) så ska man gå säker …har jag hört.

Psykologen Richard Isay har klurat över varför killar är mer homofoba än tjejer, och menar att det beror på att män föraktar och avskyr feminitet hos män. Kvinnor har däremot, av självklara skäl, inga problem med feminitet, och är inte lika homofoba. Verkar stämma. Det händer ju att heterosexuella män våldtar andra män, men inte alls ser det som något bögigt, utan mer som en maktgrej där de sätter någon på plats. Och som kille spelar det ingen roll om man har rykte om sig att vara kvinnokarl – tycker man att petunior är fina och gärna smuttar på ett glas smultronlikör så åker man på storstryk. Det är inte homosexbiten som provocerar, utan det fjolliga.

När jag skrev “På Y-fronten intet nytt” var jag ohemult nyfiken på många saker kring det här vi kallar manlighet, bland annat: Varför kan en skotte bära kilt utan problem när en kille som drar på sig kjol här i Sverige får stryk på krogen? Varför får män inte vara skogalna? Framför allt undrade jag över hur vi definierar det vi kallar “manligt”. Beroende på var i historie- eller geografiboken man sätter ned fingret får man ju väldigt olika svar på den frågan (till exempel har smink, strumpbyxor, piffiga peruker, offentligt storbölande och just homosex setts som oerhört manliga grejer). Men ett slags svar dök upp oftare än något annat: Kolla in vad kvinnorna gör och spring åt andra hållet.

Modern manlighet definieras alltså som en absolut motsats till kvinnlighet. Vilket inte är helt utan problem, för idag gör ju tjejer i princip allt som män tidigare haft ensamrätt på: De är toppchefer, biskopar, presidenter och elitsoldater. De proffsboxas, flyger rymdskyttel, försummar familjen, kör för fort, knivrånar pensionärer, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), – ja, allt det där som män brukat göra. Utom att kissa stående och få för tidig utlösning, så det finns fortfarande två helt manliga saker kvar i världen. Det homofoberna ser som feminint är alltså i dagsläget mer fantasy än Game of Thrones och Lord of the Rings sammanslaget. Det är en förlegad illusion om hur man vill att världen ska se ut. Och när verkligheten kommer och knackar på dörren reagerar man. Våldsamt.

Eftersom det dessutom ses som råbrakajävlafjolligt att nicka igenkännande åt sina känslor blir manligheten per automatik slav under dem. Lever man i förnekelse att det försiggår en jäkla massa på insidan kommer osäkerhet, rädslor och annat skit att ta ratten och få en att agera primitivare än en neandertalare som blivit inlåst på Systembolagets centrallager över helgen. Så jag tror att i slutändan handlar homofobi om att det vi kallar ‘manlighet’ är så fullt av gammalt förlegat mög att det måste till en akutstädning innan den dyker upp i ett avsnitt av Hoarders. Så fram med trasan och skurhandskarna boys – det börjar lukta unket i våra skallar.

FreemanHomophobia

Läser: Stephen King: Joyland
Lyssnar på: Miriam Bryant och iwrestledabearonce  
Tittar på: Doctor Who 
Gör: svettas

Stativ för huvudet

Alla jobb har sina yrkesrisker. Elstötar, musarm, fibromyalgi, kronisk idiotstämpel efter att ha gökat snorpackad i direktsänd dokusåpa etc. Inte ens författandet är förskonat. Trodde naivt nog att det var ett relativt riskfritt yrke, men fan vad man vet lite. Nu efter några år har jag varit med om det mesta man kan råka ut för, så här är en uppräkning av skrivandets faror, samt några goda råd om hur man duckar.

Sugfiskar

När omvärlden uppmärksammar att man precis har släppt något, då dyker de upp. De börjar med att visa intresse och smickrar, sen när man är på gott humör (efter den långa period av isolering och självtvivel ett bokprojekt i regel innebär, är man så svältfödd att man blir överlycklig om någon tycker att man är marginellt intressantare än mögligt bröd) kommer det oundvikligen: “Du, jag har en idé… (idén sammanfattas sen i max fem osammanhängande meningar, typ: ‘det är några gangsters och en full clown, bossen dör och rallarna gifter sig i slutet’). Ska vi göra en bok ihop? Vi tar min idé och du skriver en bok på den, sen splittar vi äran och stålarna.

Förutom att det nog är världshistoriens mest snedvridna samarbete (idén är bara gnistan som startar processen – utförandet är ALLT i bokskrivande) är det ett hån mot författarens kreativa förmåga. De flesta skriver just för att de har huvudet så fullt av idéer att de måste få ut dem innan de erupterar ut ur kraniet som ur en pilsk vulkan.

Tyvärr finns det ingen effektiv sprej mot tjuvåkare som vill uppnå saker utan att behöva lämna soffan, men äggmökar och timslånga nördmonologer om till exempel hi-fikablar och kvalitetsskillnader på grus brukar skrämma bort även de mest ihärdiga parasiterna.

Läs dessutom gärna manusförfattaren Josh Olson’s lysande krönika “I Will Not Read Your Fucking Script”.

Kritik

Boken är din medan du skriver den. När den är klar tillhör den resten av världen. Som kommer att älska den, hata den, tycka den är “tja…sådär” eller totalt strunta i den. Och allt däremellan. Precis som du brukar göra med andras böcker. Så funkar världen, och du kan inte göra något åt saken. Som romarna sa: “There is no arguing with taste”. Eller som någon annan (förmodligen inte romare) uttryckte det: “Opinions are like assholes. Everybody’s got one and everyone thinks everyone else’s stinks…”

Andras åsikter kommer att stjäla din tid och uppmärksamhet, och åka bergodalbana med ditt humör, om du låter dem. Medan andra tycker saker om din senaste bok ska du jobba på nästa. Det blir alla inblandade lyckligast av.

Neil Gaiman har sagt den del bra saker om det här: “You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things. /…/ If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.

Yttre influensa

Förutom kritik så kommer andra att ha åsikter kring vad du bör skriva om härnäst. Eftersom författare redan är upp till bredden proppfulla med uppslag så brukar vi rycka på axlarna och inte tänka mer på det. MEN, om det är många som samlas kring samma åsikt, och det uppstår entusiasm kring idén, kan även vi självupptagna hobby-autister ryckas med och kidnappas av andras påhitt. Jag vet, för jag har råkat skriva saker som aldrig ever någonsin stått med på min att-skriva-lista, och jag är solsystemets tjurskalligaste människa. Det här låter kanske harmlöst, men känns som den kreativa motsvarigheten till att supas under bordet och sen vakna upp naken i främmande säng, sminkad som en Teletubbie och med drottningsylt mellan skinkorna.

Tro att hela världen ska se din bok som lika historiskt skitviktig som du gör

Det gör den inte. Om bara 30 personer köper din lysande biografi över någon obskyr böhmisk 1600-talspoet så innebär inte det nödvändigtvis att det är en flopp. Förmodligen har boken nått sin maximala målgrupp, och kan därmed faktiskt räknas som succé utifrån sina förutsättningar. Det kan mycket väl vara det bästa som skrivits inom just den nischen. Den lilla, lilla nischen…

Bitter bestselleravund

Följdsymtom av ovanstående problem. Sura över varför såna som Dan Brown och Camilla Läckberg säljer bautaupplagor, “när de inte ens kan skriva” (väldigt vanlig åsikt bland de som skriver böcker vars målgrupp är av den storleken att den ryms i en IKEA-garderob). Såvida du inte är en mutant som kan påverka andra människors tankar är det bara att gilla läget. Det finns bara en person som du kan få att älska det du har skrivit: Du själv. Alla andra är en bonus.

Diverse yrkesrisker

  • Kletiga fingrar av att spilla marmelad på tangentbordet när man fikar vid skrivbordet. Kaffe/teöverdos.
  • Uppslukadavstorynsjälvsvält.
  • Supa för att få tyst på huvudet. (Har märkt att dataspel funkar lika bra för att pausa hjärnan, men är skonsammare mot levern).
  • Skenande ursäktism av typen “Jag ska bara…” för att slippa ta itu med det tomma vita pappret. (När du kommer på dig själv att skura bakom spisen istället för att skriva är det fastkedjning vid skrivbordet som gäller. För Skrivfen som tar dina lösryckta tankar & anteckningar och lämnar ett färdigskrivet kapitel under kudden är tyvärr upptagen. Hon lirar poker med Påskharen och Tomten).
  • Ta plotfunderingar bortom skrivbordet och börja diskutera det effektivaste sättet att stycka en hora med granntanten i tvättstugan.
  • Researchmissbruk. Fakta är kul, och att vara bra påläst ökar trovärdigheten i det man skriver. Men det spårar lätt ur och snor en massa tid. Och resulterar inte sällan i att det avgörande skilsmässogrälet i kapitel tre bara får en mening medan detaljerna kring Finlands spannmålsexport breder ut sig över nio sidor.

 

Och så till den farligaste yrkesrisken av alla:

Mer fett – mindre muskler

Jag har inte långt till jobbet. Tre steg från sängen räknat. Mina arbetsuppgifter går rent fysiskt ut på att ibland röra fingrarna över en kvadratdecimeter stort område. Det finns möbler i min lägenhet som rör sig mer än jag. En riktigt tuff dag förbränner jag säkert två och en halv kalori.

I det här jobbet tillbringar man så mycket tid inne i sitt huvud att det brukar sluta med att kroppen till slut bara används som stativ för skallen. Vilket resulterar i kondis som en självdöd gråsten och en spagetti & köttbullar-kropp (armar & ben = spagetti, köttbullen = bukområdet).

Det här är aldrig bra. Helst inte nu när man börjar nå den åldern när vikt och fetthalt inte bara har att göra med hur svårt det är att få på sig jeansen, utan även när man ska dö och av vad. Nu när jag passerat 40 börjar kroppens muskelmassa minska (och det är den som förbränner fett) och bekvämligheten ökar. Det finns kvällar när vuxenblöja ter sig som ett alternativ till att resa sig från tv-soffan och gå på muggen. Allt det här ihop är ett lysande recept på övervikt, ryggproblem, förtvinade muskler, hemorrojder, hjärtproblem och förtidig död. Stillasittande är ju den nya rökningen som ni vet.

Den största delen av den kreativa processen är tänkande (för mig är själva tangentbordsknackandet mest att ta diktamen av mig själv), och man behöver inte sitta ned för att tänka. Faktum är att sånt görs bäst när man promenerar. Att ge sig ut och jogga/simma/boxas/whatever kan mycket väl vara precis vad man behöver för att lösa den där knuten i storyn som vägrar försvinna hur mycket man än stirrar på skärmen.

“Författare” behöver inte vara synonymt “klen nörd”. Jag vet att skrivande människor förväntas att inte orka lyfta en servett, låta som ett gammalt dragspel när de går i trappor och brottas omkull av kattungar. Men jag vet inte… jag sätter nog ett långt och friskt liv framför förlorad intellektuell trovärdighet.

Som författare håller man sig alltså mentalt och fysiskt frisk genom att:

  • Skilja på sin egen och andras vilja.
  • Låta lusten vara din drivkraft, då går det lättare att hålla kompassriktningen.
  • Strunta i vad andra tycker. När det väl är feedbackdags så välj ett fåtal tyckare som du litar på.
  • Se nyktert på vem/hur stor målgruppen är.
  • Do, or do not. There is no try.
  • Röra på arslet.

Writer

Läser: Joe Hill: NOS4A2
Lyssnar på: NIN och Sara Bareilles  
Tittar på: Under the Dome 
Gör: skriver nya kapitel

Varning: Sommar!

Det är sommar. Jag är helt för den här årstiden. Inte minst för att jag är en mutant som är hälften homo sapien/hälften reptil och mår bäst när det är > +15, blir det svalare än så koagulerar både min kropp och mina tankegångar. Vid närmare eftertanke så borde jag verkligen emigrera närmare ekvatorn.

Anyway, sommaren är även en årstid som inte är utan sina risker och faror. Men simma lugnt, jag har sammanställt dem alla, och har säkra tips på hur man skyddar sig:

Fästingar: Anfall är bästa försvar – bit dig fast i fästingen innan den biter sig fast i dig. De smakar som kyckling och har lågt GI-värde. Ett annat bra knep är att injicera munvatten i blodomloppet – fästingar får rethosta av mentholsmak.

Solbränna: Ozonskiktet är extra tunt i sommar och forskare befarar att hudcancerfallen kommer att öka. Men det finns flera sätt att skydda sig. Plastic padding har en solskyddsfaktor på 740. Flytande kadmium ännu högre. Fråga på Smittskyddsinstitutet om du kan få någon av deras avlagda heltäckande skyddsdräkter. Efter den skånska kusten finns det gott om bunkrar där man kan leva dagtid tills hösten kommer och solstrålningen avtar.

Separation: Under semestern flyter ofta förträngda konflikter upp till ytan och många par separerar efter sommaren. Undvik detta genom att antingen avge ömsesidigt tysthetslöfte innan semestern, eller genom att byta partner med grannen.

Allsång på Skansen: Att undvika Stockholm och ha TV:n avslagen hjälper inte alltid. Allsång och klämkäcka programledare sprids inte bara med pälsdjur och gamla tanter, utan även via inflammatoriska etervågor. Stoppa tamponger i hörselgångarna och linda in huvudet i flera varv aluminiumfolie för ett säkert skydd.

Säljare: Akta dig för engagerade säljare som vill erbjuda dig lömska avtal med dolda kostnader. Det är vanligt att de förökar sig explosionsartat under fuktiga somrar. Bäst är om man försöker bränna äggen redan på våren, men om du skulle bli drabbad av den här plågan sägs vitlök blandat med hormoslyr ha en avskräckande effekt.

Grillavund: Storleken på grillen är en öm punkt för många män och kan orsaka dålig grannsämja. Undvik att bli hånad för din klena grill. Barsebäck 2 står tomt efter avvecklingen. Där ryms många flintastekar och det är fortfarande bra glöd i reaktorhärden.

Sand i badkläderna: Smörj in området mellan naveln och knäna med ett tjockt lager silikon. Alternativt gå naken. Det senare hjälper dig även att undvika trängsel på stranden.

 

Fästingar & TBE – så skyddar du dig

Den kommande sommaren verkar bli en av de värsta ur fästingsynpunkt. Experterna befarar nu att den ökade mängden fästingar kan orsaka en epidemi av den fruktade sjukdomen TBE, som vanligtvis sprids via fästingbett. Här är knepen för hur du skyddar dig mot fästingar och TBE i sommar:

  • Fästingar tål inte alkohol så bra – ha ständigt minst 1.8 promille i blodet.
  • Raka bort allt hår på kroppen och smörj in dig med ett centimetertjockt lager konsistensfett så får fästingarna svårt att få grepp.
  • Om du bor i närheten av Teckomatorp eller Hallandsåsen behöver du inte bekymra dig – de höga halterna av dioxiner och akrylamid i ditt blod verkar naturligt avskräckande på fästingarna.
  • Tatuera hela kroppen i samma mönster som björknäver så blir fästingen förvirrad.
  • Sluta tvätta dig i mitten av april och börja inte igen förrän i oktober. Även fästingar har hygienkrav.
  • Skaffa bredbandsuppkoppling, klippkort på videobutiken och fyll frysen. Du får ändå bara malignt melanom av att vara ute på sommaren.

Hur man överlever semestern

Är du på jakt efter nytt boende? Då är sensommaren och hösten helt rätt tidpunkt. Skilsmässoansökningarna har nämligen en av årets största toppar i augusti och september, och massor med människor bryter upp från sina gamla hem. Bra nyheter för oss som är ute efter ny lägenhet eller nytt hus, men det måste verkligen suga att vara en av dem som avslutar sommaren med att separera. Vad är det egentligen som är så hemskt med just semestern som gör att den tar kål på förhållanden?

En del har kanske haft det surt länge och tror att man ska hitta tillbaka till varandra igen, men när inte ens semestern hjälper kastar man in handduken. Andra kan ha haft det så stressigt att de inte märker att de glidit isär förrän de får tid att umgås och känna efter. Men mår relationen bra borde väl inte några lediga sommarveckor ställa till det. Ska inte semestrar vara sköna grejer som istället gör allt bättre?

Jag får för mig att skurken här är för stora förväntningar. Man inbillar sig att allt ska lösa sig bara det blir sommar. Men klämmer man in allt man inte hunnit under de övriga elva månaderna på några få veckor så blir det självklart ett fiasko, och man tar ut besvikelsen på varandra. Helst om man dessutom har helt olika prioriteringar om vad det är man ska stressa ihjäl sig över under de här veckorna. Jag är en riktig latmask (som ständigt undrar varför det finns ett ord som ‘arbetsnarkoman’ men inte ‘semesternarkoman’?) och har sen länge insett att nyckeln till en lyckad ledighet är låga ambitioner. Här är mitt personliga recept på hur man överlever sin semester, både som individ och som par.

Stryk ett stort streck i kalendern första semesterveckan. Dyk ned i hängmattan, lås ute alla måsten och problem, koppla av, sov ut, kom ifatt dig själv och njut av den lyxiga känslan av att inte göra någonting alls. Sen kan man se på tillvaron med pigga ögon igen.

Tyvärr är den moderna människan en överambitiös självplågare. Vi ställer alldeles för höga krav på oss själva och fyller ledighetens att-göra-lista med minst tjugo punkter när vi i praktiken bara hinner och orkar med max fyra, fem. Sen slår vi på oss själva när verkligheten visar vart gränsen går. Sätt istället bara upp några få saker på listan så tycker man att man varit riktigt flitig när man bockar av dem. Och hinner man sen mer än det man planerat så känner man sig som en superhjälte.

Det här gäller inte minst hemmafixandet. Vi har kanske knuffat ned Martin Luther från våra axlar, men Martin Timell tog snabbt hans plats. Nu ses man som en sjuk människa om man inte ständigt håller på med att måla om fasader, byta kök, snickra groggverandor eller sliter med andra projekt. Visst kan det vara kul och givande, men se nyktert på vad det egentligen kräver. Vad alla husägare snabbt lär sig är att allt man tar sig för är minst dubbelt så svårt, tre gånger så dyrt och tar åtminstone fyra gånger så lång tid som man trott. Inse att allt som är ambitiösare än att damma av hallmattan inte kommer att gå att fixa på några veckor.

Var ärliga när ni planerar semestern. Det är bättre att säga att du tycker att långa släktträffar och fisketurer suger kamelballe än att bita ihop och sura dig igenom dem. Och vem har sagt att man måste tillbringa precis varenda sekund tillsammans? Varför inte göra något kul på eget håll och sen ha riktig kvalitetstid ihop när ni gör sånt som ni båda går igång på? Så är det väl tusan om man inte ska kunna möta hösten glad, utvilad och kvar i sitt gamla hem.

 

“Hur man överlever semestern” är hämtad ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord, och de andra texterna kommer från min satirsamling Ointelligent Design. Båda böckerna gör sig utmärkt som semesterlitteratur (hint, hint).

Själv ska jag softa och improvisera mig fram i sommar. När det är pissigt väder kanske jag gör något åt det där löftet att ha en ny bok klar i höst. Vi får se. Hoppas hur som helst att ni har en underbar semester och gör det ni älskar mest. Livet är för kort för att inte njuta av det!

EsmeLunch Glad sommar!

 

Läser: Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane
Lyssnar på: Fall Out Boy och TesseracT  
Tittar på: Doctor Who 
Humör: en smula urtvättad

Turtle bites and captured photons

No, I’m not dead. I would probably smell much worse than I do now if I was. And yes, I know it has been more than a year since I last posted something here, but even though I have been very, very busy, most of my output has been in swedish. But, I have actually been involved in some stuff that could be of interest to people outside of Sweden as well.

For one thing, I’m the proud co-owner and one of the driving forces behind the digital publishing house Turtle Bite Books. We started this endeavour in the fall of 2012, and have so far published more than 15 ebooks. A couple of them are mine. Mainly collections of satire, columns and various funny stuff. Right now I’m working on my first novel (or is it a novella? I’m not sure yet. The story is gradually telling me what it wants to be). But there are also several books in english (and other languages) from our other authors. For example these lovely children’s books:

Babys_First_Book   Baby_Meets_the_Animals   A_Day_with_Sister-and-Brother

And this one that I’m very proud to have edited/published – Jenny Holmlund’s amazing Reasons Not to Diet:

Cover-Reasons-not-to-diet

Tired of all the hype, obsession and strict rules around our weight? Do you begin to suspect that dieting is just as effective for reaching your dream weight, as it is to get rich quick by wishing upon a star? Do you think that beauty is an attitude, and not what the scale says? In this handy book, you get the fifty best reasons not to diet. And it’s filled with beautiful illustrations that pay homage to people with curves and sass!

Please check them out. They are really good. (Click bookcovers for where to buy)

When I’m not stuck at my desk writing away on my next book, I’m probably running around with my camera looking for something to capture. It’s just something that I need to do every now and then to get away from the words. You can find my work on Flickr, deviantART and my photoblog Certain Slants of Light. Here’s some of my work:

Time Will Not Remain   That Time of the Year II

Erised   From sorrow to serenity

It's a somber stroll down this road that we call life

And then there’s my little side project Pesterlings – Everyday Fairies. As you may know there have always been mystical creatures in mythology and folklore known for making things disappear, to sour milk and generally causing mischief when their needs and habits collide with the human world. But did you know that they’re still around, interfering with our daily life? Like the Tangle Touslers that tangle headphone cords.

Now I need to get back to my desk and finish my next book, get it translated and get it out there for your reading pleasure. I’ll keep you updated!

Listening to: Funeral For A Friend
Reading: Lauren Beukes: Zoo City
Watching: Hannibal
Doing: Creating

Slökaptenen levererar

2013 fortsätter att vara ömsom Amarone ömsom Tirnave. Roliga lekkompisar flyttar från stan, Slayerlegenden Jeff Hanneman stöp, saker jag vill och längtar efter segar som en pårökt sengångare som fastnat i nedkyld sirap, och våren har skött sig så uselt att jag tänker dra den inför Konstitutionsutskottet för tjänstefel. Å den ljusare sidan så bjöd Killswitch Engage på en riktig kanonspelning som var så ösig att jag fick blåmärken i händerna, och jag har precis släppt en ny bok: Från Slökaptenens Skrivbord.

Från Slökaptenens Skrivbord

Varför bör myrslokar få Nobelpriset i ekonomi? Hur ser pubeshårstrenderna ut? Vad händer när hårdrockare blir medelålders? Kan man gå ned i vikt med CSI-dieten? Hur stresstestar man en potentiell partner? Varför är gula kalsonger ett revolutionerande modeplagg? Och vad fanken är en slökapten? I den här samlingen med Peter X. Erikssons roligaste krönikor avhandlas allt från kärlekstrassel, mode och livsnjutning till miljöproblem, homofobi och jämställdhet. Det är tankeväckande och utmanande men framför allt förbaskat underhållande. ’  Skitkul grejer, så vad väntar du på? Ladda hem den från t.ex. AdLibris, Bokus eller CDON.

Det här är alltså den greatest hits-samling jag nämnt tidigare. Främst krönikor från tiden då jag skrev för Hennes, men även ett gäng artiklar, essäer, texter som trotsar alla försök till beskrivning, och även en hel del nyskrivet (blev inspirerad när jag redigerade, och plötsligt så rasslade det bara till i tangentbordet). Dessutom är allt ‘remixat’, dvs upputsat och förbättrat. Jag har kunnat fixa till de där irriterande skönhetsfläckarna som anstormande deadlines, begränsat teckenantal eller bara en trött & stressad hjärna orsakade. Är ruskigt nöjd över resultatet. Please enjoy!

Tillsammans med satirsamlingen Ointelligent Design utgör den här boken en sammanfattning, och ett bokslut, över min humor/fakta-period som författare. Nu stänger jag dörren för den typen av material. Om inte för alltid, så åtminstone för ett bra tag framöver. Jag kanske får några utbrott här på Journalsidan om något i skallen bara måste ut, men när det gäller böcker så kommer det att handla om skönlitteratur i allmänhet och dark fiction i synnerhet framöver. Första projektet är i full gång (jag har redan gjort en omslagsdummy), och jag har en plan om att releasen ska bli en födelsedagspresent åt mig själv i oktober. Vilket innebär att jag får skärpa mig och sätta fart, för är det någon jag inte vill göra besviken så är det mig själv (det är så himla jobbigt när jag ger mig the silent treatment och sura blickar i flera veckor som straff). I’ll keep you posted!

Läser: Sarah Pinborough: Mayhem
Lyssnar på: Maria Mena, BMTH och The Summer Set  
Tittar på: Hannibal 
Gör: skapar

Livet på Hoth

Hola amigos!

Om ni slänger ett getöga upp mot webbadressfältet (alltså inte bokstavligt – det blir kladdigt på skärmen, och geten kan anmäla för ögonfridsbrott) så märker ni kanske att det inte står ‘peterixplanet.com’ där längre, utan ‘peterxeriksson.com’. Det har sina orsaker. Det är logiskt att ha sitt namn som domän. Och gamla peterixplanet, som har hängt med sen Internets barndom då jag mest lekte hemsida på fritiden, spelade nog ut sin roll redan för flera år sen. Om inte annat har det varit ett rent helvete att förmedla domännamnet verbalt de gånger jag har gjort telefonintervjuer:

Jag: ‘…du kan maila utkastet till blablabla at peterixplanet.com’
Journalisten: ‘Vad sa du att det hette sa du?’
Jag: ‘peterix, som i Asterix, …och gallerna, du vet de som drack magisk dryck och slogs mot romarna’
Journalisten: ‘Asterixplanet?’
Jag: ‘Neeeeeej!!! P.E.T.E.R.I.X, sen planet, du vet, himlakropp, som i Mars, Venus, Uranus’
Journalisten: ‘peterixanus.com?’
Jag: ‘Du, jag flyger upp till dig och tankar över det på ett USB-minne och flyger hem igen, det blir enklare så’

Peterixplanet är omdirigerad och funkar ett litet tag till, men kommer att fasas ut med tiden, så kom ihåg att uppdatera era bokmärken, och har ni en mailadress till mig som slutar med peterixplanet så uppdatera den till peterxeriksson.com.

Var krångelnamnet peterixplanet kom från? Tja, det skulle bara ha varit peterix.com, men det var redan snott av en Pete Rix. Och Peterix har varit mitt webbalias sen första gången 28.8k modemet ringde upp nätet. Det finns en oerhört kul och spännande story om hur namnet kom till, men det var så mycket alkohol involverat att alla inblandade glömt den redan dagen efter. Enda beviset på att det överhuvudtaget hänt var att det stod ‘Peterix’ i suddiga bokstäver på baksidan av krognotan. Någon dag när jag får råd ska jag gå i regressionshypnos och gräva fram den storyn ur hjärnans hittegodsavdelning. Till dess får ni använda fantasin…

I övriga nyheter så håller jag fortfarande på med att sammanställa min krönike- & artikel greatest hits collection. Har inte spikat precis exakt vad den ska heta än, men titeln kommer att innehålla ‘Slökaptenen’, så mycket kan jag säga.

Borde faktiskt ha varit klar med den vid det här laget, men dels är det så jäkla kul att peta i gamla texter att jag hela tiden fastnar i redigeringsprocessen, och dels har en massa logistik och livsstök kommit i vägen. Sen skyller jag även på klimatet. Borde egentligen inte göra det, eftersom jag bara har tre steg från sängen till mitt skrivbord och inte alls behöver ha att göra med utomhuset om jag inte gillar det. Men i år har det varit annorlunda.

Som ni alla säkert vet har Fimbulvintern rohypnolat Våren och låst in den i sitt hemliga källarförråd på Svalbard. Jag bor ju så långt söderut man bara kan komma och fortfarande vara kvar i Sverige, och är van vid att kunna sitta bararmad på uteserveringar och svalka mig med kall öl så här vid skiftet mars/april. Men nu måste jag knacka bort istapparna ur näshåren och ta en klunk glykol varje morgon innan jag stiger upp. Och det påverkar mig på ett sätt som det aldrig gjort förut. Jag misstänker allvarligt att min sköldpadda Esme har gjort någon biologisk switcheroo med mig, för den lilla växelvarmblodiga dåren (vars energinivå vanligtvis är svårt årstidsstyrd) har aldrig varit så pigg och vild som den här vintern, medan jag går in i katatoniskt tillstånd så fort jag ser en snöflinga.

Har längtat så oerhört mycket efter sol, värme och ork att jag till och med skrev en haiku om det…

Calendar says spring
But Hoth has more warmth than this
Sun, please come to us

Men värmen kommer. Och min bok också. Promise!

Erised

Läser: Guy Delisle: Pyongyang: A Journey in North Korea
Lyssnar på: Killswitch Engage 
Tittar på: Top Gear 
Gör: sammanställer

Tweaker

Min defaultfilosofi kring väder är att det inte går att göra något åt, så jag skiter i vad det har för sig. Jag har ett skojigt skrivbord att sitta och uggla vid om utomhuset uppvisar en fientlig inställning. Men februari (eller som den också kallas: den halvårslånga perioden av mörker, kyla, ångest och bleurgh mellan januari och mars) är så vidrig att man inte ens behöver gå ut för att drabbas, som en Dementor kryper den in genom springor och vrår och suger livslusten ur kropp och själ med sin kalla kyss. Tror inte ens att det är en månad – den står säkert listad i Pseudomonarchia Daemonum som en av de lömskaste demonerna i helvetet, endast överträffad i ondska av Belial och Astaroth.

Har faktiskt haft långt skridna planer på att lönnmörda februari (ingen jury i världen skulle döma mig – I plead self defence), för om det finns en enda sak som är bra med februari så är det att den dör så vackert…The Beautiful Death of February

Anyway, det var inte det jag skulle skriva om. Trots att skitvinterhelvetesaset gjort sitt bästa för att förpassa mig in i koma har jag pysslat med några saker jag tänkte flagga för.

En av dem är, som tidigare besökare kanske märker, en ny sajt.

Ända sen Stockholms Stads IT-avdelning lärde upp mig i hemsidesbyggande där någon gång under den tidiga bronsåldern har jag tappert knackat fram htmlsidor helt för egen maskin. Och det har funkat bra. Men både nätet och mina behov ändras, och det var dags att byta upp sig. Kör nu mer på WordPress, och är nöjdare än en fjortis som vunnit en rosablingad iPhone. WP är smidigt, lättjobbat, och efter att ha ägnat några vaknätter åt att begripa hur fanken man bankar om css och php för att fixa till de grejer jag inte gillade utseendemässigt, även förbaskat snyggt.

Det här innebär även att min gamla journalsida har blivit en regelrätt blogg. Betyder att jag kommer att skriva mer på den? Jag vet inte. Brukar bara skriva när jag verkligen har något nytt att komma med, men det händer mer saker nu än på mycket länge, så… Ja, risken finns.

Kommentarsfältet är dock och förblir stängt (ett av mänsklighetens sämre och onödigare påhitt, IMHO) – men vill ni mig något svarar jag alltid på mail och är väldigt aktiv på FB och Twitter. Finns även en premiumversion: bjud mig på öl/fika/motsv och jag babblar på live and in your face. 🙂  (I deluxe-versionen signerar jag dessutom fritt vald kroppsdel med en personlig dedikation, men bara mot garanti att ingen yxsvingande svartsjuk partner dyker upp efteråt).

Det är dessutom snart boksläppsdags igen. Håller som bäst på att sammanställa en krönikesamling som släpps som ebok här under våren. Det blir en greatest hits med mina stoltaste stunder från Hennestiden och liknande. Och som alla bra greatest hits-samlingar är den remastrad (putsat ännu ett varv på texterna) och innehåller både tidigare outgivet och nyinspelat material. Kommer att bli en väldigt kul, busig och känslosam liten sak som ni inte vill missa. Kommer att innehålla allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Snart i en eboksläsare nära dig.

Det blir dock det sista jag gör i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Har många skönlitterära projekt som otåligt väntat på sin tur. Är svårt luststyrd, och just nu brinner jag för att få hitta på berättelser. Skrämmande, hoppfulla, mystiska, sorgsna, romantiska, …you name it. Planerar att släppa den första senare i år.

Faktum är att jag känner mer skrivlust än på mycket länge. Det riktigt pirrar av förväntan och äventyr i kroppen. Det finns en handfull orsaker till det, men en av de tyngre är nog Turtle Bite Books. Att starta ett eget förlag har gjort mig nykär i mitt jobb. För något år sen råkade jag förlägga min färdplan och vinglade vilsen in i en fas där andras förväntningar och önskemål skrålade högre än mina egna drömmar och ambitioner. Det började kännas som att vara anställd igen, i sämsta tänkbara mening. Och med den känslan rök även min arbetslust. Men nu känner jag att jag jobbar åt mig själv igen, och studsar till skrivbordet med glädje i stegen – inte med hälarna i backen. Och det kommer att märkas, jag lovar…

Läser: Neil Gaiman: A Calendar of Tales 
Lyssnar på: Birdy och Soilwork 
Tittar på: Miss Fisher’s Murder Mysteries 
Humör: tröttspeedad 

2012: A short history of almost nothing

Det är lustigt, ju äldre jag blir, ju uslare blir jag på att vara nostalgisk. Borde det inte vara tvärtom? Är det inte i den här åldern man ska sitta och sucka över tider som flytt, gnälla över hur bra mycket bättre det var förr, …typ i augusti. Men det verkar som om jag har tappat backspeglarna helt. Tömmer arbetsminnet efter varje förbrukad dag. Fråga mig vad jag gjorde under 2012, och det bästa jag kan komma med är “öhh… jag dog inte”.

Men, även om jag toknonchalerar det som varit och blåstirrar framåt som en riktningspil med nackspärr, kan det vara värt att sammanfatta livet åtminstone en stackars gång per år.

Så om jag låtsas att någon felvaggad dynamitard hotar med att spränga min skivsamling om jag inte berättar om mitt 2012 med mer än tretton bokstäver, så drar jag väl till med: blev förläggare, släppte en ny bok, förlorade min festivaloskuld, hittade en skitfin 40-talsradio under en trappa i Niemisel, blev FB-kompis med mannen som fick mig att både börja läsa böcker och skriva dem själv, firade 10-årig bröllopsdag, drack spontanöl med Roffe & Emily på Arlanda, skaffade en initial, vann en fototävling, byggde ett väggur av en sågklinga, blev bjuden på bio av min sköldpadda och hittade på några oknytt. Bland annat.

Ingen lång lista, jag vet, men det har bara varit den sortens år (mer om det sist i texten). Men om jag inte klarade av att fylla flera sidor med att berätta om tammefan ingenting skulle jag vara rätt kass på mitt jobb, så här kommer The Writers Extended Cut av 2012: a short history of almost nothing

Eftersom shortsen, sandalerna och solskyddsfaktorn samlade damm större delen av sommaren roade vi oss istället med att starta ett e-boksförlag: Turtle Bite Books.

Det berodde inte bara på vädret. Det är spännande tider nu. Den förändring som började i musikvärlden sprider sig allt mer till resten av nöjes- och kultursfären. Systemen med producenter, konsumenter, mellanhänder, fysiska produkter och distributionssätt blir till stoft och ersätts av digitalisering, independent self-publishing, crowdfunding, pay-what-you-want-modeller och fan vet allt vi inte ens har sett skymten av än. Saker förändras, ingen vet hur det kommer att bli, och det är alltid roligare att vara med och forma förändringarna än att förvirrat stå bredvid och undra vad fan som pågår.
Plus att Turtle Bite Books passar väldigt bra ihop med vår stora in house-kunskap, ännu större kontrollbehov och experimentella så-här-har-ingen-gjort-förut-fan-vi-testar-mentalitet.

Turtle Bite Books har släppt 12 böcker under 2012, på svenska, engelska och danska. Och mycket mer är på gång. Kolla in vårt utbud och senaste släpp här!

Ett av släppen var min senaste bok Ointelligent Design : samlad satir.
Den blev ruggigt bra, om jag får säga det själv. Den har ett coolt omslag, galna illustrationer, är rätt elak och väldigt, väldigt, väldigt kul. Vad den handlar om? Enligt baksidestexten så…
Hur ser kriterierna ut för KRAV-märkt porr? Vad hände egentligen ombord på Danmarks ubåt under Gulfkriget? Vad får man veta i apornas naturdokumentär om människor? Varför anlitar CIA svenska Försäkringskassan? Varför utsågs ett duschdraperi till naturreservat? Det här och mycket mer får man reda på i den här samlingen med nyhetsparodier och samhällssatir.

Ointelligent Design

Det här med att starta förlag har inneburit att jag har behövt lära mig mycket nya grejor. Som epubcheck, calibre, css, Sigil, opf, xhtml, InDesign, preflight och en jävla massa annat. Hittills har jag lärt mig grunderna i att slå av, slå på, hötta näven mot skärmen och skrika okvädingsord, vackla i min ateism och tillbe samtliga av de ca 3000 gudar som mänskligheten hittat på genom historien. I uppföljningskursen ska jag lära mig att få fram ett användbart resultat genom att använda handeldvapen och waterboarding.
Fast i grund och botten är min hjärna lyckospattigare än en irländsk setter med adhd som får springa lös på en solig äng full med långsamma katter över att bli matad med ny kunskap. Den kunde ha suttit på ett tråkjobb och upprepat samma grejer sen slutet av 80-talet.

Förbaskat bra musikår. Massor med underbara släpp från bl.a. The Agonist, Anberlin, Bat For Lashes, The Birthday Massacre, Devin Townsend Project, Ellie Goulding, Emilie Autumn, Flyleaf, Gojira, Imogen Heap, Lacuna Coil, Lamb of God, Marina and the Diamonds, Periphery, Primal Rock Rebellion, Prong, The Rescues, Stolen Babies, The Storm, Tegan & Sara, Twelve Foot Ninja, Upon A Burning Body.

Bästa plattan? Måste nog bli Periphery’s II: This Time It’s Personal. Stenhård men ändå ambientdrömskt vacker, komplex och snårig men ändå catchy som fan. Den har gått varm i flera månader, och jag hittar något nytt spännande varje gång jag lyssnar på den.

Bästa debut? Twelve Foot Ninja: Silent Machine’s snyggfyndiga genrebending fick mig att sluta sakna Faith No More. Dessutom har aussarna i TFN humor – missa inte deras YouTube-kanal.

Böcker? Lite stillsammare år, men Sarah Winman’s When God Was A Rabbit och Ernest Cline’s Ready Player One var jäkligt bra.

Förlorade min festivaloskuld. Vid 43-års ålder. Som någon jävla Amish.
Har alltid varit en oerhört bekväm människa. Mina höga krav på komfort och fläckfria faciliteter är i klass med en oljeshejk med bacillskräck, så ute-i-obygden-festivaler med tält och fält har haft samma attraktionskraft på mig som att rulla sig i mögligt gristräck. Men, danska metalfestivalen Copenhell visade sig vara så centralt belägen i Köpenhamn att det gick att åka hem varje kväll. Och när den dessutom hade en bandlista som om jag fantiserat ihop den själv gick den bara inte att nobba.

Och vilka gig Copenhell bjöd på! Fick äntligen uppleva Killswitch Engage live! Både Meshuggah och Mastodon var så kraftfullt överväldigande att det var som att stå i havet och känna vågorna rycka och dra i kroppen. Matt Heafy var så bra frontman att det på platta bara halvhyfsade Trivium blev en asgrym liveupplevelse. Lamb of God öste fram den största circle pit som skådats på Europeisk mark. Gojira röjde undan all tvekan om att de är hårdrockens nästa giganter. Slayer, Soulfly, Anthrax, Immortal, The Interbeing, Korpiklaani och Dying Fetus var inte fy skam de heller. Man vet att är på en bra festival när man skiter i att se Marilyn Manson för att det skulle vara som att avsluta Nobelmiddagen med några skivor fickljummen blodpudding.

Jo, det var skönt för mig också, gjorde inte ont alls…

Årets filmer: Prometheus, The Grey, The Artist, The Hunger Games, The Raid, The Cabin in the Woods, Moonrise Kingdom, The Dark Knight Rises, Dredd, Looper, The Hobbit, Skyfall.

Årets TV: The River, Fringe, Sherlock, Glee, Murdoch Mysteries, Pluras Kök, Battlestar Galactica: Blood & Chrome, SNL, Historieätarna.

Men årets största tv-upplevelse blev när jag bestämde mig för att slutligen se Battlestar Galactica, som jag missade när det begav sig (2004-2009). Väntade mig en välgjord sci-fi, men fick förutom det ett fruktansvärt bra karaktärsdrivet, djuplodande drama där varenda scen var som de bästa bitarna ur LOST. Lätt en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts!
Problemet var bara att jag binge-tittade alla fyra säsonger (nästan 80 avsnitt) på bara några veckor, vilket gjorde att jag blandade ihop verklighet med BSG-universumet under tiden, och att jag drabbades av en enorm tomhet och saknad efter det allra sista avsnittet. Men det var det värt!

Årets telefonförsäljarsamtal lät ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.

Årets video: artrapparna Die Antwoord’s samarbete med fotografen Roger Ballen i I Fink U Freeky. Så jävla snygg och så jävla freeeeeeeeky!

Årets starstruck-upplevelse var när själva orsaken till att jag i tioårsåldern blev störtförälskad i böcker, och i längden även blev sugen på att skriva själv – författaren Graham Masterton – FB-addade mig och skickade följande hälsning:

Masterton-FB

Årets trummis: Matt Halpern

Skaffade ett nom de plume: Peter X. Eriksson.
Har varit lite meh… angående det här med personligt varumärke, att man ska vara det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.
…tills min namne i Miljöpartiet var gästprogramledare i radion och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Insåg då att den röran var usel konsumentupplysning. Som att gå in i en butik och finna att all ketchup heter samma sak.

Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…

När jag ändå håll på med sånt där varumärkestjafs så fixade jag upp en tocken därna officiell Facebookpage. Den och mitt Twitterkonto funkar väl typ som ett nyhetsbrev.

Årets dryck: The Kraken Rum – väldigt drickbar, och med fantastisk grafisk profil.

kraken

Årets bloggare blir tveklöst Genusfotografen.
Tomas Gunnarsson analyserar bilder i media och visar hur otroligt olika män och kvinnor porträtteras. Jag lär mig något nytt av varje inlägg, och inser vilken jäkla grottmänskig fördomssoppa vårt samhälle är.
Men hans blogg blev också centrum för en av de mest sedelärande historierna om oetiskt företagande och hur man förstör sitt varumärke. Genusfotografen gjorde en kritisk analys av ett bildreportage där en kvinnlig mästerkock fick posa som om hon var porrskådis (hennes manliga kollegor stod som vanligt med armarna i kors och såg skitseriösa ut). Byrån bakom reportaget – Spectacular Studios – gillade inte det här alls. De startade hatgrupp på Facebook, postade arga kommentarer under pseudonymer, krävde ersättning för olovlig bildanvändning och betedde sig värre än folkölsfulla fjortisinternettroll. Det här slog tillbaks big time. Genusfotografen fick visserligen pröjsa, men fick även folkets kärlek, en insamling som snabbt fixade hans kostnader (+ lite till) och en enorm uppmärksamhet för sitt arbete. Spectacular studios, däremot, blev allmänt hatade och är idag lika populära som vinterkräksjuka.

Det finns en mycket enkel regel för beteende på nätet: Don’t be a dick. Just, don’t…

2012 var tydligen ett Babyboom-år. Tycker det har fötts ungar till höger och vänster. Så jag säger: Welcome to the party Lucy, Ivar, Elmer (…och alla ni som jag glömt bort för att jag är så jävla tankspridd).

Årets överraskning var nog när jag vann en fototävling.
Shoppingcentret Entré efterlyste spännande bilder av deras kvarter, och jag blev påmind om att jag hade några. Skickade in. Vann.
Kändes lika läskigt som kul. Fotandet är min hobby och jag har inga som helst ambitioner med det, = ingen som helst press eller förväntningar. Det är bara en chans att få motionera andra kreativa delar av hjärnan än de som hittar på ord. Men, jag gjorde det ju helt frivilligt så jag kan inte skylla på någon, och va fan, det gör aldrig ont att bli #1 😉
Vinnarbilden:

Skakade liv i en gammal idé. För ett gäng år sen klurade vi på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad; och undrade vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Det tog dock drygt tio år innan den här idén tog konkret form, men nu är Pesterlings här!

Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden på bloggen pesterlings.wordpress.com.
Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är det som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.

Esme har haft ett riktigt bra år. Förutom att hon influerade vårt förlagsnamn är hon dessutom chef över verksamheten. Inte mer än naturligt att den bossigaste ska vara vd.
Hon har även debuterat som fotomodell.
Lustigt när det är reptilen i familjen som har den hetaste karriären…

Årets besvikelser: Flyttade inte till Stockholm. Skaffade inte en DSLR-kamera. Skrev inte ‘The End’ i slutet av något av mina romanprojekt.
För er som vill läsa hur det blir när jag skriver dark fiction/leka med mig i sthlm/se på bättre foton kan jag garantera att samtliga punkter inte går att kompromissa med och kommer att bli av. Snart!

Så långt saker i kategorin “göra”. “Vara” då?
Well, om jag säger så här: de senaste åren har livet handlat mer om att hantera än att leva, skapa och jobba framåt. Har varit väldigt mycket running to stand still-faktor över tillvaron. För mycket. Och det kändes som om 2012 var ännu ett i raden av de här “stängt för renovation”-åren. Men nu när jag sammanfattar det så har det ju faktiskt hänt en del ändå. Framförallt under den andra halvan av året. Verkar som det är nya tider på gång.
Inte mig emot, jag är så vrålhungrig efter förändring att jag kommer att sluka den rå utan att skala den först. Så hit med 2013 – jag har kniven, gaffeln och flingsaltet redo!

…sen går det ju alltid att sammanfatta sitt år i FB-statusar:

Statuses2012

Läser: China Miéville: Un Lun Dun
Lyssnar på: VersaEmerge
Tittar på: Fringe
Gör: Filar på nya böcker

Turtle Bite Books och Ointelligent Design

Jag vet att jag har varit osynligare än en fis i fjällen. Sorry. Men jag har hållit på med saker.
Håller fortfarande på, faktiskt, men nu är det dags att sjösätta en del av projekten.

Till att börja med:
Har startat ett e-boksförlag: Turtle Bite Books.

Turtle Bite Books

Det här var ett naturligt steg av väldigt många anledningar:

  • Bokbranschen är i förändring just nu. Till vad vet nog ingen exakt (min gissning är att den går samma digitala väg som musik och film har gjort), men jag har alltid föredragit att vara med och peta i förändringarna än att nervöst stå och trycka på åskådarplats och undra vad fan det är som händer.
  • Att börja ge ut själv har bara varit en tidsfråga – all kunskap finns in-house, och nu när digital publishing börjar ta plats på allvar kändes det helt rätt.
  • Jag har ett kontrollbehov så stort att det har tjänstefolk, nationaldag och en representant i FN, och nu kan jag äntligen ha ett styrande finger med i precis ALLT.
  • Det jag suckat mest över vad det gäller traditionell bokutgivning har varit tidsramarna. Från avslutat manus till det att boken landar ute i hyllorna pratar vi en produktionstid på runt 1-2 år. Nu kan jag få ut produkten samma vecka som jag skrivit ”The End”.
  • 100% är alltid bättre än 25% när det gäller pröjs.
  • Vissa idéer funkar bättre i e-boksformatet än som traditionell bok.

 

Det här är dock ett komplement. När det kommer till böcker är pappersformatet min första och största kärlek – både som konsument och producent. You’ll have to pry the paperback from my cold dead hands!
I praktiken betyder Turtle Bite Books snarare att jag kommer att ge ut mer, oftare och mer varierat. Och ha roligare på jobbet. Win-win för alla parter.

Turtle Bite Books har redan gett ut ett gäng böcker.
Från Jenny Holmlund har vi:

Av Sarah Holmlund har vi:

Och nu är det min tur.
Med satirsamlingen Ointelligent Design.

Ointelligent Design

Den blev ruggigt bra, om jag får säga det själv. Den har ett coolt omslag, galna illustrationer, är rätt elak och väldigt, väldigt kul. Vad den handlar om? Enligt baksidestexten så…
Hur ser kriterierna ut för KRAV-märkt porr? Vad hände egentligen ombord på Danmarks ubåt under Gulfkriget? Vad får man veta i apornas naturdokumentär om människor? Varför anlitar CIA svenska Försäkringskassan? Varför utsågs ett duschdraperi till naturreservat? Det här och mycket mer får man reda på i den här samlingen med nyhetsparodier och samhällssatir.

Köp den för fan! Ni kommer inte att ångra er! Ladda hem den från t.ex. AdLibris, Bokus eller CDON.

Och det kommer mera! Håller som bäst på med att skriva/sammanställa en samling med krönikor och andra texter som ska släppas i början av 2013. Och senare under nästa år kommer dessutom min skönlitterära dark fiction debut.
Kommer alltså att vara betydligt mindre osynlig framöver.


Fly safely, and good hunting nuggets!

Läser: Jon Stewart: Earth: The Book
Lyssnar på: Twelve Foot Ninja och Tegan & Sara
Tittar på: Battlestar Galactica
Gör: Fryser