Hur skulle det låta om man behandlade bankrån på samma sätt som våldtäkt?

“De tre män som åtalats för grovt utnyttjande av ett av Nordeas bankkontor i Tumba förra året, friades på tisdagen av Högsta domstolen. Det går inte att konstatera att banken, enligt lagens mening, var i ett hjälplöst tillstånd när upp till sju män försvann med stora summor pengar förra året, menar HD. – Flera faktorer spelar in i målet, säger Riksåklagaren. Bland annat måste man ta hänsyn till bankens rykte vid utnyttjandetillfället. Det var allmänt känt att bankkontoret förvarade pengar i lokalen, de till och med annonserade om det vid tillfällen. Och det vet vi ju alla hur giriga människor är – de ska bara ha och ha, kommenterar Riksåklagaren. – Sen bar flera av banktjänstemännen dyra kostymer och klockor. Man måste beakta hur såna signaler uppfattas av andra. De här unga bankkamrererna vill ju gärna efterlikna sina idoler Wallenberg och Treschow och det kan misstolkas av omgivningen.

Dessutom står ord mot ord i Tumbamålet. Banken hävdar att den var i ett hjälplöst tillstånd och blev tvingad att ge männen pengar. De anklagade männen hävdar däremot att banken visste vad den gjorde och gav dem pengarna frivilligt. – Vad man måste ta med i beräkningen, avslutar Riksåklagaren, är att i dessa tider av låga räntor och lockande bolåneannonser, så kan det vara svårt för parterna att avgöra om det rör sig om ett lån eller ett rån.”

Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville. Skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. ‘Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet’, säger gärningsmannen. Lunds tingsrätt tyckte att det lät rimligt och friade honom från misstankarna om våldtäkt. Det är inte första gången något sånt här händer. Texten ovan skrev jag för ca tio år sen i samband med det då aktuella Tumbamålet (den dök först upp i satirtidningen Nya Söndagsnisse-Strix och sen i min bok På Y-fronten intet nytt). Den är bara ett av många exempel på när man vänder på steken för att visa hur absurda resonemangen kring våldtäktsmål är. Det här utdraget från ett kommentarsfält är ett annat, färskare, exempel:

FireRape

Inte för att det verkar hjälpa. 2012 anmäldes 6 203 våldtäkter i Sverige. Mörkertalet uppskattas till mellan 80 och 90 procent. Räknar man sen in hur få som går vidare till åtal (ca 7% 2010), och ytterligare hur få som får fällande dom (en dryg tredjedel frias, jämfört med 5% i andra typer av brottsmål), får man nog räkna andelen gärningsmän som faktiskt åker dit för vad de gjort i promille snarare än procent. Tänk om det var lika lätt att komma undan med bankrån.

Historien upprepar sig gång på gång. Med samma bisarra resonemang bakom.
Bis-res #1: Det som jag och många andra har drivit med, nämligen att bevisbördan av någon besynnerlig anledning hamnar på offret. Var man full? Vad hade man på sig? Vad har man för rykte? Var det verkligen ett nej och inte ett svårflirtat ja?

Yfrontillkap18

Bis-res #2: Tolkningsföreträdet för vad som egentligen inträffade landar hos gärningsmannen. “Jahaaa, hon ville alltså inte, och jag som trodde att stolen hon kastade på mig, flyktförsöken och skriken på hjälp ut genom fönstret var en del av förspelet. Oops!” Eller hur var det mannen som nyligen friades, trots att kvinnan skrek nej tills halsen svullnade, nu uttryckte det: “Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer.” Så killar, våldta så mycket ni vill! Dra bara fram “Men på min gata i stan”-försvaret inför domaren och du har ett stensäkert Get Out of Jail Free-card.

(Om vi vänder på brottsteken igen:
‘Konstapeln! Hen stal min plånbok!’
‘Men du log ju och önskade en bra dag, det kan tolkas som ett tyst medgivande då tillskottet av dina pengar klart och tydligt gjorde tjuvens dag bra.’)

Bis-res #3: Att gå omkring och vifta med sin kvinnlighet och sexualitet framför pilska män (läs: alla med Y-kromosom) är som att släppa in en barbequesås-insmord griskulting bland en flock utsvultna Rottweilers. Naturen har sin gång.

Det här blir problematiskt inte minst för att domstolarnas tolkning av “sexuellt utmanande” även tycks inkludera nunnor som gjutit in sig själva i betong och sänk ned sig i Marianergraven. Du kan aldrig vinna som kvinna. Men den stora skandalen är att resonemanget likställer mäns intellektuella förmåga i sexuella situationer någonstans i höjd med ett virusangrepp.

Vi behöver dräpa två myter här. Den ena att våldtäkt främst sker pga okontrollerbar upphetsning. Våldtäkt handlar i grund och botten inte om sex. Den handlar om makt och kontroll över en annan människa. Att sätta någon på plats. Det är den ultimata “Fy! Spring och lägg dig i korgen!”-åthutningen. Och för att tok-resonera på det sättet behöver man A: sortera upp människor och deras värde efter någon illa hemkokt rangskala, B: inbilla sig att någon på ‘en lägre stegpinne’ i denna rangordning fått idéer och börjat röra sig uppåt i brott mot alla regler och bestämmelser.

Den andra myten är den om mäns könsdrift som en laddad, osäkrad pistol – man får fan skylla sig själv om man leker med den. Vi män har utan att protestera gått med på att förminskas till tvåbenta testosteronbehållare där hjärnan bara används vid konstruktion av klaffbroar och inloppsventiler, och kuken sköter resten. Vettefan varför. Kanske för alla vinster som uppenbarligen kommer med att man gömma sig bakom sitt primitiva rykte. Att man bekvämt kan skylla allt från ojämställdhet till sexualbrott med ett “the defendant claims innocence due to Y chromosome-related mental incompetence at the time”.

Att förvanska, förminska och förnedra båda könen på det här sättet i domstolarna (och samhället i övrigt) är fan primitivare än om SMHI skulle börja köra sin prognoser på det här sättet: “Efter ett bråk med Loke är Tor väldigt arg och är ute bland molnen och viftar med hammaren Mjölner, så vi har åska och nederbörd att vänta över Östergötland och delar av Närke.” Det är 2014 nu, vi borde inse att det var väääääääääääääääääldigt länge sen vi slutade med att släpa knogarna i marken och bli rädd för månen.

Vi dras med uråldriga hitte på-könsroller som är så mögliga att Miljöförvaltningen skulle stänga ned verksamheten vid en inspektion. Vi har så sjukt många skäl att ifrågasätta, sanera och uppdatera dem. För alla inblandades skull. Låt oss. Please!

PaYfronten

 

Läser: Joyce Carol Oates: The Accursed
Lyssnar på: Eyes Set To Kill 
Tittar på: Oddities 
Gör: Fryser & sover

Hold tight and pretend it’s a plan! – 2013 i ett nötskal

Har skjutit upp och skjutit upp och åter skjutit upp den här årskrönikan. Varit lika sugen på att sammanfatta 2013 som på att nakenbada i en aktiv vulkan eller att bli omskuren med en skogsröjningsmaskin. När man sätter hälarna i backen bör man fråga sig ‘varför?’ Svaret blev att 2013 varit ett så ohemult tråkigt år. Så kliframkallande urpmurpigt att ska jag palla att ens kisa lite på det i en oputsad backspegel så måste jag bara inleda med lite historieförfalskning. Here we go! Har:

  • Kidnappat en rymdvarelse, försett den med en anal probe (en gammal Tamagotchi med dåligt batteri) och släppt lös den igen. Alla på dess hemplanet tror att den är en dåre.
  • Utvecklat ett vaccin mot tennisarmbåge (det orsakar allergi mot pannband och kritade linjer).
  • Erbjöds rollen som The Doctor, men nobbade när jag inte fick någon egen tjänste-TARDIS.
  • Var stunt-rumpa i Miley Cyrus Wrecking Ball-video.
  • Blev diplomatiskt huvudansvarig över människo/spindel-relationerna i badrummet.
  • Upptäckte en ny stjärnbild i zodiaken: “Rättshaveristen” (45:e februli – 7½:e janucember). Personer födda i det här tecknet är gnälliga, otaktfulla, badar i offermentalitet, doftar vagt av laktosintolerant bäver och har ascendenten så långt uppkörd i Uranus att den syns när de hostar. Fick två kilo kaffe och en stock hockeysnus av Astrologiförbundet för att hålla det här tecknet hemligt.
  • Svarade på ett Nigeriabrev. Fick 36 miljoner av den vänlige prinsen. Köpte marsipan för rubbet.
  • Evolverade till att bli högre stående energiform. Bor numer i vägguttaget i hallen. Utnyttjar mina nyvunna krafter till att få bilbanebilar att gå 500 km/h, samt practical jokes där jag orsakar statisk elektricitet i kondomer. Evolverade genast tillbaka till köttpåse när jag blev upptaxerad enligt elskatt-tariffen.

Faktum är att ett av påståendena ovan är rätt så sant. Den som först gissar vilket vinner en fritt vald ebok av de jag släppt under året, samt signering av valfri kroppsdel (fast helst en som sitter på utsidan av kroppen).

Alltså, 2013 har inte varit det absolut sämsta året någonsin ever, men det ligger och krälar där i bottensörjan (i varje fall de första ¾ av det, men mer om det senare). Inga dödsfall, cancerdiagnoser, eldsvådor, gräshoppssvärmar eller så; bara alldeles för mycket grått menlöst bleurgh. Lite som när man åker tåg i februari och det blir lokfel någonstans mellan Bastuträsk och Jörn så att man blir stående på ett översnöat kalhygge i typ tre, fyra mandatperioder. Man dör kanske inte av det, men det är fan inte mycket till liv.

Har dock gjort saker. Nästan bortåt en hel bunt med saker. Som till exempel att släppa böcker. Gav ut hela zwei stück under 2013.

#1 är Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. Det är en greatest hits-samling med mina favorittexter, + en skopa nyskrivet som hoppade ur mig av ren lust när jag höll på att sammanställa boken. Den avhandlar allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till mytbildning, köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Den är sista jag kläcker ur mig i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Been there, done that…

Från Slökaptenens Skrivbord

 

#2 blev Oktoberoffer. Min debut i kategorin “Fiction”. Det är en säsongsinfluerad skräcksamling med inslag av fotobok (en ny genre jag precis har uppfunnit). Det är även den första i en serie med höstrysare som jag har tänkt att släppa varje oktober. Hade så roligt när jag skrev den att det förmodligen bröt mot någon sedlighetslag. Är redan på gång med mer av samma sort som dyker upp under 2014.

Oktoberoffer

Omslaget till Oktoberoffer är f.ö. även “Årets favoritfoto ur den egna kameran

Har även passat på att släppa min gamla miljöbok Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar som ebok. Snyggade till några skönhetsfläckar och fixade de bitar som tiden inte varit så skonsam mot, samt slängde ihop ett bonuskapitel när jag ändå höll på (ser eböcker lite som Blu-ray-versionen av en bok – en utgåva med extramaterial och andra bonusar). Så nu är den bättre (och billigare) än någonsin!

På det personliga planet var återföreningen dock inte lika skoj. Redigeringsarbetet som borde ha tagit högst tre dagar tog mig nästan två veckor. Och gav mig ont i magen hela tiden. Missförstå mig rätt – det är en väldigt bra bok och jag är fortfarande mycket stolt över att ha skrivit den, men att återbesöka den var som att tvingas flytta ihop med ett gammalt ex som man iofs inte kan säga något ont om, men som man helst inte vill träffa igen. Faktum är att det gick fortare att skriva hela Oktoberoffer från scratch. Lustkänslor kan verkligen göra underverk med ens arbetstakt…

När vi ändå är inne på böcker: Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

Min debut På Y-fronten intet nytt kom oväntat åter till nytta. Den feministiska teatergruppen “Gruppen” satte upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok som inspiration. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kunde komma till användning och gav glatt tummen upp. Föreställningen “Gruppen och Herrarna” spelades i Göteborg och Stockholm, och enligt mina utsända spioner (hade tyvärr inte tid att se den själv) var det en hejdundrande succé som gick för utsålda hus. Tydligen ska den spelas i götet igen i mars.

En annan grej under rubriken “kollaborationer” var när jag och Jenny gjorde en grej för DN till deras “Tecknare för Dawit Isaak”.

Årets Musik:
Betty Who, Bring Me The Horizon, CHVRCHES, Fall Out Boy, Funeral For A Friend, iwrestledabearonce, Kerli, Killswitch Engage, The Naked And Famous, Maria Mena, Miriam Bryant, The Modern Age Slavery, ou†pa†ien†s, Rae Morris, Sara Bareilles, Soilwork, Tegan & Sara, TesseracT, Vienna Teng.

Årets Cover:
Drewsif Stalin’s briljanta djenttolkning av Miley Cyrus Wrecking Ball.

Årets Konsert:
Killswitch Engage-giget gav mig blåmärken i handflatorna.

KsE-bruise

 

Årets Musikvideo:
Chris Hadfield: Space Oddity. Motivering överflödig…

Årets Böcker:
Sarah Pinborough: Mayhem, James Renner: The Man from Primrose Lane, Liz Jensen: The Uninvited, Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane, Lauren Beukes: The Shining Girls, Bee Ridgway: The River of No Return, Douglas Coupland: Worst. Person. Ever.

Årets Konstnär:
Pascal Campion.

Årets Filmer:
Riktigt meh…-filmår, tomt på både biostolsvältare och skväkiga kalkoner. Bara en tät grå massa där runt “Tja, sådär…”-strecket. Men följande rullar höjde sig en bit ovan fluddret: Pacific Rim, Despicable Me 2, The Conjuring, Riddick, The World’s End, Alan Partridge: Alpha Papa, The Hunger Games: Catching Fire, Gravity, Upstream Color, The Hobbit: The Desolation of Smaug.

Årets TV:
Precis som resten av det kända universum har jag märkt att de rörliga bilderna på tv:n är så oerhört mycket bättre än de på den stora duken. 2013 har enligt min smak varit det kanske bästa tv-året ever. Redan bra grejer blev bara bättre, och nya påhitt som verkade korkade och onödiga på pappret visade sig bli helt briljanta när de väl fick liv. Inte minst för att de vågade skruva upp alla reglage till 11, och gjorde det med självförtroende och Fuck yeah!-attityd (yes, Dracula, Hannibal and Sleepy Hollow, I’m looking at you!). Så guldmedalj i tv till: Hannibal, Doctor Who, Miss Fisher’s Murder Mysteries, True Blood, Game of Thrones, Under the Dome, Sleepy Hollow, Agents of S.H.I.E.L.D., The Walking Dead, Dracula, Almost Human, The Fall.

Blev Whovian under året. Har haft den brittiska sci-fi-klassikern på min “att se”-lista väldigt länge, och varför inte bocka av den samma år som serien fyllde 50 år?
Föll. Handlöst. Varför? Svårt att förklara, den har bara ALLT. Har skrattat, gråtit, ryst, suckat, längtat och bitit på naglarna (inte sällan under ett och samma avsnitt). Eller med The Doctor’s own words: “Do you wanna come with me? ‘Cause if you do then I should warn you, you’re gonna see all sorts of things. Ghosts from the past, aliens from the future, the day the Earth died in a ball of flame. It won’t be quiet, it won’t be safe, and it won’t be calm. But I’ll tell you what it will be: the trip of a lifetime.” Eller som en recensent på Netflix uttryckte det: “I haven’t slept for three days and I’m covered in peanut butter and tears don’t watch this show dudeski bro babeichino it will end you!

tardispin1

 

Minnesvärda moment #1:
Promenerade nere i hamnen och fick syn på en ankmamma som skulle lotsa ned sina två små nykläckta dunbollar till vattnet. Dessvärre verkade den 2 dm höga kanten upp till kajen vara lite för övermäktig för någon som precis hittat ut ur skaletdunbollarna flaxade och sprattlade allt vad de orkade utan att komma någonstans, medan ankmamman tålmodigt väntade. Satte mig ned en bit ifrån för att se hur det skulle sluta. Efter någon minuts desperat kämpande fick slutligen den ena ungen fäste och kom upp till mamman; som då hoppar i och drar iväg och lämnar den andra ungen åt sitt öde. Vad är det för jävla föräldraskap?! Den övergivna ungen fick totalpanik och sprattlade ännu värre, vilket bara gjorde att det gick ännu sämre för den. Då gick jag fram och lyfte upp den lilla pipbollen av dun, panik och saknad så att den kunde hoppa i och simma ikapp sin familj. Levde på det resten av veckan…

Minnesvärda moment #2:
Var på linskoll hos min optiker. Har världens bästa och mest avancerade optiker som har mer utrustning än bryggan på USS Enterprise – det är maskiner som mäter trycket i ögat, analyserar tårvätskan etc. Senaste grunkan var någon optomapkamera som fotograferade ögats insida. När jag fick se resultatet, där ögonglobens insida med alla synnerver och gula fläcken var så stor och detaljerad att det var som att se en specialeffekt, blev jag eld &lågor. Grejen är den att jag älskar att kolla på min kropps insida (de få gånger det är möjligt). Drömmer om att få skanna mitt skelett och låta 3D-printa en exakt kopia skala 1:1 som jag kan ha på kontoret.
Kände att jag behövde förklara min upphetsning för min optiker och berättade om när jag genomgick en gastroskopi och hur den annars så plågsamma proceduren blev en positiv upplevelse när jag fick se min mages insida på tv. Han kontrade med att berätta om hur det var att få se sitt hjärta arbeta i direktsändning när han gjorde ekokardiografi (ultraljudsundersökning av hjärtat). Sen vände samtalet när han berättade att hans fru plötsligt dött två år tidigare, och att det var därför hans barn  nu tvingade iväg honom på alla möjliga kontroller. Berättade då om när jag hamnade på akuten med tryck och smärtor i bröst och arm, och väntade på att få veta om det var hjärtinfarkt eller inte (…det var det inte). Plötsligt var vi två rädda medelålders män som insett att vi nu befinner oss i den delen av livet när lite värk kan vara lika med ett möte med liemannen, och som fattat att oddsen för överlevnad bara blir sämre för varje dag som går. Läskigt, men bra för carpe diem-reflexen.

Förlorade min KBT-oskuld under året.
Vad KBT är? Kognitiv beteendeterapi jobbar med kopplingen tanke-känsla- handling. Kort sagt, att man blir vad man tänker, och när något inte funkar i livet så måste man jobba med att förändra hur man tänker → förändra hur man känner → förändra sina handlingar, och på köpet ändras hur man mår.

Varför jag gick på KBT?
För att göra en lång och inte särskilt underhållande historia kort: Där runt millennieskiftet plågades jag av konsekvenserna av några dassiga livsval, men jag var för stressad, virrig och norrbottniskt tjurig för att inse det, än mindre göra något åt det. Mådde bara allt mer apa, och gick till slut in i den berömda väggen. Fattade då vad som var fel, fick insikter och dumpade allt som inte funkade (dvs ~ 85% av mitt liv) och började om på ny – betydligt mer genomtänkt – kula.
So far so good, men tabben jag gjorde sen var att missa att det tar tid att läka fullt ut från en sån smäll. Lång tid. För många drabbade tar det år. År då man bör ta det lugnt och stilla. Vara försiktig med utmaningar och ansträngningar och sakta men säkert återfå sin forna styrka. Jag, jag har ju aldrig varit den som gillat att såsa fram i maklig takt efter trygga, upptrampade stigar. Boring! Outforskad vildmark fylld med skyltar av typen “I, som här inträden, låten hoppet fara!”, där röda ögon glimmar i mörkret och mystiska ylanden hörs; då storflinar jag, kavlar upp ärmarna och älgar glatt in bland snåren. Tufft, utmanande, galet och allmänt jävligt osäkert, men jag älskar det, och det får mig att känna att jag lever. Och det är i regel inga större problem. Tyvärr fick det skick jag befann mig i efter väggmötet det här att bli som att köra Paris–Dakar-rallyt i en 72:ans Peugeot (alltså, 1772) med däcktryck sämre än en myggfjärt, tändstift från Boerkriget, fem hoptejpade sugrör som bränsleslang, kamaxel av kantstött finporslin och en halv flaska Trocadero i tanken.

Eftersom längre sjukskrivningar gone the way of the Dodo (och för egenföretagare ändå bara är en massa pappersarbete som slutar i en ersättningsnivå á max 14 öre/år) har det bara varit att bita ihop och släpa sig fram så gott det går. Och det har varit som att hasa runt med ett ogipsat brutet ben: Det läker inte, är plågsamt och går förbannat sakta.
När allting segar händer det väldigt lite med att-göra-listorna, och det i sin tur ger konsekvenser. Sällan trevliga sådana. Och fnurpel staplas på fnurpel. Det blir som att gå i en rulltrappa som går åt fel håll: Man bränner all sin energi och jävlaranamma bara för att kunna stå kvar på samma ställe. Ohållbart. Hence KBT.

Gav det resultat?
Tja, jag skulle kunna tjata på en massa om insikter, inre förändring och bla, yada yada, bla, men i slutändan är det bara en sak som är intressant: Konkreta, synbara resultat. (Gåta: 5 grodor sitter vid en damm. 4 beslutar sig för att hoppa i. Hur många sitter kvar? Svar: 5. För det är en jävla skillnad på att besluta sig för och på att göra.)
Som av en händelse har min livsmål/att-göra-lista tre konkreta topp-punkter som hägrat nu i flera år (och som plågat mig för varje 31:a december de inte kunnat bockas av):

  1. Släppa min fictiondebut.
  2. Skaffa DSLR-kamera.
  3. Flytta till Stockholm.

Under perioden jag gick på KBT skrev jag och släppte Oktoberoffer, skaffade mig en Canon EOS 100D, och flyttade … inte till sthlm. Men två av tre är fan inte illa. Och vad det gäller punkt 3 så rör det på sig mer än någonsin. Faktum är att jag under det sista kvartalet av det här året fick mer fixat än under de senaste 4-5 åren. Kvitto nog för en kräsen konsument som undertecknad.

Drömmer fortfarande om en längre period av att kunna få hämta andan och återvända till forna energinivåer, men i en “välfärd” där sjuka och svaga sorterats undan som mytologiska väsen tillsammans med enhörningar och vildvittror (misstänker att det finns fler i regeringen som tror på Påskharen än som tror att folk kan må dåligt i mer än sju dagar) så är jag ändå glad att det fanns något. KBT’n var ingen mirakelmedicin som gjorde allt bra igen, men den blev en bra krycka som hjälper mig att halta fram lite snabbare och med färre plågor…

Misstänker att jag kommer att se tillbaka på 2013 som fiaskoåret som bl.a. tog livet av Mandela och Jeff Hanneman och gav oss Selfies och Twerking, och som på det personliga planet blev det sista kapitlet i en lång, segdragen, själadödande mögsörja. Jag kommer inte att sakna en sekund av det. 2014 har inte ens klivit upp ur sängen och är redan fjörtisjutton gånger bättre. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att inleda ett nytt år…

Och slutligen den gamla traditionen att sammanfatta året i FB-statusar… (förmodligen för sista gången – 2013 var även året då Facebook började tråka ut mig på allvar, och jag söker mig per automatik bort från sånt som tråkar ut mig. Men Twitter är skojigare än någonsin, så kom och hälsa på mig där!)

Statuses2013

 

Läser: Marisha Pessl: Night Film
Lyssnar på: CIRCLES 
Tittar på: Sherlock 
Gör: Making it so!

Traditionskramp och fjollnoja

Det verkar som vi har fått en ny jultradition: Att vuxna kukar ur fullständigt över att det skett någon form av förändring i Luciafirandet. De första tecknen på Ragnaröks antågande är tydligen att man börjar peta i Luciatågets sammansättning (pepparkaksgubbar eller inte?), ifrågasätta lokalen (i kyrkan eller inte?), och det absolut värsta av allt: Att en kille blivit vald till Lucia.

För visst händer det varje år, att på någon skola någonstans så nominerar och röstar eleverna fram en grabb till ljusdrottning, och sen börjar de vuxna skita knäck och försöker stoppa det hela?

Jag tycker att det här är otroligt underhållande, och har klurat en del på varför det blir sån panik. Min personliga gissning är att det beror på två saker i kombination: Traditionskramp och fjollnoja.

Om vi börjar med fjollnojan. Tjejer kommer oftast undan med att hoppa in som tomtenissar och pepparkaksgubbar, men få saker stör oss så mycket som när killar kliver in i traditionella tjejroller, helst när det rör sig om barn. Agera Lucia, bära klänning, eller varför inte klassikern ha på sig rosa – och plötsligt framstår Sodom och Gomorra som en sömning söndagsförmiddag i Jönköping! Åtminstone en överhängande risk att pojkstackaren ska drabbas av mjuk handled, spretande lillfinger och en osund passion för guldlamé och schlagerfestivaler.

Vad man lätt glömmer är att vår uppfattning om vad som är ‘normalt’ – inklusive idéer om vad som ses som kvinnligt och manligt – ändras hela tiden. Beroende på var man sätter ned fingret i historieboken så har manlighet till exempel gått ut på att sminka sig, bära strumpbyxor, ha högklackat och storgråta offentligt. På 1800-talet var klänning ett könsneutralt plagg för barn. Rosa och blått som könsmarkörer kom inte förrän på 1940-talet, och in i det sista var det osäkert om vad som stod för vad. Ett tag tyckte man att rosa var en färg lämpad för killar för den var mer bestämd och stark, medan blå var tjejigt skör. Allt det här är bara saker vi hittar på. Och saker vi själva skapar muterar snabbare än ett uttråkat virus i ett kärnkraftverk.

En annan helgrelaterad urkukningsfaktor är den när man upplever de ‘svenska jultraditionerna’ som hotade av ‘främmande element’ (läs: utlänningspåhitt, pk-flum och andra tockna därna nymodigheter). Definitionen av ‘svenskt’ i det här fallet = ‘selektiva och nostalgisuddiga minnen av hur det var när/där jag var barn’. Och är det inte lite fnorpigt att prata om ‘svenska traditioner’ i samma mening som man nämner ett italienskt helgon (Lucia), en salig blandning av bland annat amerikanskt varumärke, germanskt helgon och nordeuropeiskt oknytt (tomten); och pepparkaksgubbarna komma ju, som vi alla vet, från Pepparkakeland.

Traditioner är en jävla soppa, där ingredienser läggs till, tas bort och byts ut. Vårt ‘nu’ är bara den sista snutten på ett jävligt långt historiskt snöre, där mycket glömts bort och massor stöpts om. Ta bara Lucia. Den tradition vi har idag tog form runt slutet av 1920-talet. Vi har slutat med att sticka kniven i stallväggen så att inte elaka kärringar stjäl modet ur hästarna på Lucianatten. Ingen klär längre ut sig i gamla getskinn och halmkärvar och går runt och tigger fläskbitar. Och för några år sen slutade man med den urgamla Lussegubbe-traditionen i Skaraborg, då vuxna män målade sig svarta i ansiktet och drog ut den 13 december för att busa och skrämmas. Men vi har kort minne. Vi får så lätt för oss att midsommarnubben och tv-tablån på julafton har hängt med i oförändrat skick sen bronsåldern.

Jag vet hur det känns, jag har själv blivit förvirrad och skrämd av förändring. Kanske främst när jag pratar Star Wars med kids och de små hädarna gillar de nya filmerna bättre än originaltrilogin (som de mest verkar tycka är sci-fi filmernas motsvarighet till att leka med kottar). Det är kanske därför vi får frispel över ungarnas nya påhitt – vi känner att tiden springer ifrån oss, att vi håller på att bli lika förlegade som vi brukade tycka att våra föräldrar var. Så vi försöker bevara ‘vår’ tid i bärnsten. Krampar fast vid vår idé om ‘normalt’.

Är vi inte skyldiga oss själva att vara flexiblare än så? Att fastna så här är att låta vår hjärna bli en soffpotatis – det är kanske jävligt bekvämt för stunden, men direkt skadligt i det långa loppet. Dessutom är det ett svek mot vår enorma kapacitet som människor. Mänskligheten har en lång historia av förändring och att framgångsrikt ha anpassat sig till nya förhållanden. Att sluta med det och gå i stå är som att använda senaste superdatorn som dörrstopp.

Vi bör nog också fråga oss: Skyddar vi barnen eller bakbinder vi deras händer när vi tvångsmatar dem med våra traditioner? När vi håller fast vid vad rosa och blått betyder, och vem som får och inte får vara Lucia, kan det vara som att ta ifrån dem iPaden och tvinga på dem skrivmaskiner och kulramar för att det är ‘traditionellt’?

För att citera en av eleverna i den senaste Lucia-‘skandalen’: ‘Det är väl bra om man kör lite nytt då och då. Någon gång skulle det ju ändå ha hänt.’

(…och klurar man på den här Luciahistorien ett varv till så är ju ungarna faktiskt oerhört traditionella. Under teaterns historia har det varit rätt vanligt att män spelat kvinnoroller.)

 

Den här texten är lätt omarbetad version av ett kapitel ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. (F.ö. en lysande julklapp – antingen till någon annan, eller till sig själv för att ha något att läsa medan man är julbordsdäst)

 

 

Läser: Douglas Coupland: Worst.Person. Ever.
Lyssnar på: CHVRCHES och Drewsif Stalin  
Tittar på: Almost Human 
Gör: Provkör min nya Canon EOS 100D

Berättelser från Oktoberlandet

Jag har en ny bok ute. Den heter Oktoberoffer, och är en säsongsinspirerad samling med nyskrivna skräckberättelser. Behold the stunningly beautiful omslag och the amazing baksidestext:

Oktoberoffer

En ung man får nog av sitt inrutade liv och ger sig ut i natten på jakt efter äventyr. Men det finns gränder man inte bör gå in i, råd som inte ska följas och dolda platser som ska undvikas. Snart har jakten på äventyr förvandlats till en mardröm.
En halloweenfest får oväntade besökare. Som inte behöver klä ut sig för att passa in.
En far tar med sin dotter på en lång bilresa för att återförena en splittrad familj. När ytterligare en passagerare ansluter visar det sig att allt inte är som det verkar. Allra minst målet med resan.

Oktober är månaden då solen vänder bort sitt ansikte, naturen drar sin sista suck och då vi stänger dörrar & fönster och tänder ljus som skydd mot mörkret. Det är då torra grenar knackar som skelettfingrar på våra fönster mitt i natten, vi ser skepnader i skuggorna och hör okända ljud från källare och vindar. Det är även den tid på året då gränsen mellan de levande och döda är som tunnast. Då det sker de mest otroliga, osannolika och fruktansvärda saker.
Oktober är också den månad då de tre skräckberättelserna i den här samlingen utspelar sig.

E-bok i formaten epub och pdf. Ladda hem den från t.ex. AdLibris, Bokus eller CDON.

Vad mer kan jag säga om den? Tja… Den kom till i ett slags lustjaktsfrenetiskt spontanutbrott. Ibland känns livet som om man står i en rulltrappa som går åt fel håll, där man hela tiden måste trampa på bara för att hålla sig kvar på samma plats. Till slut säger man bara ‘Fuck this shit!’, kliver av och gör något helt annat. Något helt annat i det här fallet = den här boken.

Inte nog med att den är en tät rysarsamling – den är även en fotobok med mina mest stämningsfulla bilder av årstiden! Utan extra kostnad! Jag signerar den självklart om så önskas. Vill man inte ha bläck kladdat på sin mobil/tablet/eboksläsare signerar jag även kroppsdelar.

Temat föddes ur min nyfunna fascination för årets tionde månad. Brukar vanligtvis snacka skit om hösten. Inte så mycket för att jag tycker illa om den, det är mer en guilt-by-association grej – hösten kliver ju helt skamlöst över liket efter min favvoårstid sommaren, och är som ett utdraget förspel till min ärkenemesis vintern. Men har omvärderat just oktober. Det är ju månaden jag föddes, så den är inte helt värdelös. Den är dessutom otroligt vacker. Luktar gott. För med sig en melankoli som spelar helt rätt toner på mina hjärtsträngar. Och den är tveklöst årets mest magiska och spooky månad. Vi har bl.a. Halloween/Samhain, Allhelgona, Día de los muertos och den gamla romerska högtiden Feralia, som alla firar de döda, och som grundar sig i tron att det är just under den här tiden på året som barriären mellan de dödas och de levandes värld är som tunnast. Så tunn att det smiter väsen över gränsen.

Redan innan jag var klar så visste jag att det här var början på en tradition. Det här är bara första boken i Oktober-serien. Såvida jag inte blir uppäten av ett gäng sängkvalster med storhetsvansinne eller drabbas av spontanmumifiering så tänker jag släppa en ny säsongsinspirerad skräcksamling inför varje halloween. Oktober har blivit min personliga Twilight Zone och horror story-lekstuga.

Jag hade något så helt sjukt jävla otroligt kul när jag skrev den att det garanterat inte kommer att dröja ända till nästa oktober innan jag släpper någonting mer/liknande. Uppslagsmässigt var det som att öppna ett par fördämningsluckor. Skallen är nu så fylld med idéer och historier att den känns som en flaska lightläsk där någon släppt i en Mentos. Ska bara ta igen lite sömn så ska jag sätta tänderna i nästa projekt!

The October Road

 

Läser: Ben Aaronovitch: Moon Over Soho
Lyssnar på: Betty Who och Gojira  
Tittar på: Dracula 
Gör: Befinner mig i Precis-klar-med-bok-koma

 


					
		

45 saker jag lärt mig under 45 år

Jag är tydligen 45 år gammal nu. Jag vet inte exakt hur det gick till, eftersom jag kan svära på att jag fyllde 27 för bara några veckor sen, men det måste vara sant, för det står så i mitt körkort (fast jag är inte helt säker på att det är mitt – bokstäver & siffror verkar stämma, men fotot föreställer av någon anledning en trött gubbe).

Räknar man bara det som händer i skallen så finns det bara fördelar med att bli äldre. Tonåren gick ju mest på att vara naiv, få drama queen-utbrott över småskit och ha ångest över att inte passa in. Som vuxen har man lärt sig att acceptera sig själv och andra som de är – med fel, brister, könsvårtor och allt. Man har lärt sig att sålla bort allt onödigt skitsnack som surrar omkring en, välja sina fighter och fokusera på det som är viktigt. Man har utvecklat ryggrad och vågar stå för den man är och det man gillar. Erfarenheter och självförtroende gör att man verkligen kan sina grejer, och hamnar man i en situation där man har noll koll får man inte panik för man vet att man har löst sånt förr. Relationer fungerar bättre för man har vuxit ifrån sina rädslor och sin osäkerhet (och förhoppningsvis den värsta delen av sitt ego), och man har bättre koll på vad och varför man känner. Livet stannar inte av heller bara för att man skaffat erfarenhet. Jag lyssnar fortfarande på ny musik, reser, partajar, skaffar nya vänner, är impulsiv och barnslig samt tar in nya idéer. Har inte slutat drömma utan tar ansvar för drömmarna och hittar en plats för dem i verkligheten. Årsringar äger!

Fast pratar vi kroppen finns det fan inga fördelar med att åldras. Medelåldern är som tonåren, fast gånger tio: Det växer ännu mer hår på ännu konstigare ställen. (På tal om det, är det vaxning, silkepil eller eldkastare som gäller när man ska ansa fram öronen?) Orken har rasat till nivån ‘Dockvagn i uppförsbacke och motvind’. Super man på midsommar är man bakis fram till nästa pingst. Man stukar mjälten när man knyter skorna (när jag var yngre behövdes det minst att bli påkörd av ett stridsflygplan för att man skulle stuka mjälten, och då var man på benen igen efter en öl och en bra låt). Och det kommer bara att gå utför hädanefter. Om några år kommer jag att stuka mjälten och jag så bara tänker på något mer upphetsande än havre.

Anyway, det här är väl någon slags gräns mellan första och andra halvlek i livet. Och ett bra tillfälle att fråga sig själv vad man har lärt sig under sin tid på jorden. Vad skulle jag säga om till exempel en tonåring kom fram och undrade ‘Farbror, vad är viktigt att tänka på här i livet?’ Tja, först skulle jag nog läxa upp skitungen för att ha mage att kalla mig för ‘farbror’ (‘Hey, dude!’ eller ‘Ers majestätiskt storsvulna överhöghet vars skugga jag inte är värdig att vistas under’ är korrekt tilltal till en man i min ålder). Sen hoppas jag ha något djupare och mer erfaret att komma med än ‘ät inte den gula snön’ och ‘drick varannan vatten’ (den senare visdomen är jag inte ens någon större anhängare av – jag är ju från Norrbotten, där vi anser att hela poängen med att dricka alkohol just är att bli fullare än vad nöden kräver, och att vatten gör bäst nytta på potatislandet). Efter lite grävande i röran mellan öronen kom jag dock fram till följande livserfarenheter som jag anser vara värda att dela med mig av.

(Såna här listor brukar iofs vara vanligare i samband med 50-årsdagar, men 45 känns tillräckligt milstolpigt, jag behövde skriva något som inte var jobb, och en av de viktigaste punkterna borde vara ‘Skjut inte upp saker – i morgon kan du bli ihjälnibblad av ett gäng marsvin som lever i vanföreställningen att de är ett pirayastim!’)

1 Folk jag tycker är “I min ålder” är i regel 10-15 år yngre än mig.

2 Nyckeln till lycka (okej’rå, en av dem): Byt ut dina inre demoner mot din inre byfåne.

3 Självömkan bör begränsas till ett utrop av “Nog var det väl självaste fan!”, en grinig FB-status och en tröstfylla; efter det är det betydligt bättre användande av tid, energi och omgivningens förståelse om man kavlar upp ärmarna och tar tag i det som jävlas.

4 Det är inte måndagarna som suger – det är dina livsval.

5 Bry dig bara i vad folk säger när de har rätt, och tänk på vem åsikten kommer ifrån – kritik från idioter räknas som beröm.

6 Om en familj hävdar att ‘vi är heltokiga, rena rama familjen Addams’, så är de garanterat så tråkiga att klockorna stannar. Det är de som hävdar att de är ‘fullt normala’ som bär aluminiumfoliehattar, sniffar skurpulver, tillber Cthulhu och har hemliga S&M-rum bakom en dold vägg i källaren.

7 Rädslan för att misslyckas är det största hindret för att åstadkomma något.

8 Typer som sitter hemma och gnäller eller hångarvar åt de som misslyckas är betydligt större fiaskon är de som faktiskt försöker och trillar. Att man gör misstag betyder att man faktiskt håller på och gör något.

9 Man är aldrig så ensam som bland människor man inte passar ihop med.

10 Det är okej att göra slut även med vänner, släktingar och föräldrar. Det finns inga relationer man måste bevara och livet är för kort för att umgås med människor som får en att må dåligt.

11 Det är en jävla skillnad på att agera och på att reagera. Det ena är en respons, det andra en viljehandling. En genomtänkt färdplan och att hålla hårt i ratten är jävligt bra knep för att hamna rätt.

12 Det är aldrig försent att ångra sig (skaffa barn och begå självmord undantaget).

13 “Verklighetsflykt” är ett konstigt ord. ALLT man gör blir ju en del av ens verklighet. “Tråkighetsflykt” är ett mycket bättre ord.

14 Klåpare är tvärsäkra. Riktiga proffs lider alltid av självtvivel. Att självtvivlet skriker så högt att du får spott i ansiktet är ett tydligt tecken på att du är något stort på spåren.

15 Tur handlar om att ta vara på möjligheterna.

16 I princip varje gång du gör ett val livet är det någon som kommer att bli besviken. Se för fan bara till att det inte är du.

17 Inga bra meningar innehåller någonsin ordet ‘borde’.

18 Det finns bara en enda person vars åsikter jag kan ta hänsyn till: Me, Myself & I. Jag kan bara säga/skriva/göra det bästa jag kan, vad som händer sen ligger helt utanför mina händer. Det finns bara en person som jag kan få att älska det jag har gjort: Jag själv. Alla andra är en bonus.

19 Visst är det mysigt och tryggt i bekvämlighetszonen, men det händer aldrig några balla saker där.

20 Det finns inget bättre tillfälle än nu. Och det är aldrig försent att börja. En kompis blev rockstjärna efter fyrtio, och det finns de som börjat springa marathon, tävla i bodybuilding och debuterat som författare efter åttio. Livet slutar först efter sista andetaget.

21 Förväntningar bäddar för besvikelser. Det där att de roligaste festerna är de som sker spontant gäller för övrigt i livet också.

22 Framgångskurvan ser egentligen ut så här:

what-success-really-looks-like

23 ‘Politiskt korrekt’ är en nedsättande term som griniga dinosaurier utan självinsikt använder när ingen skrattar åt deras förnedrande skämt om bögar, invandrare, feminister och funktionsnedsatta. Wake up and smell the coffee, ni är inte normen längre – det är ni som är skämtet.

24 Att försöka tillfredställa alla är det bästa sättet att bli medioker.

25 Ta rejält med tid på dig, ha tålamod och var kräsen när du dejtar. Det verkliga slöseriet med tid är när man lever flera år ihop med någon man egentligen inte passar ihop med.

26 Livspusslet löses enklast med hjälp av bandsåg, slägga, täckfärg samt att bestämt hävda att “motivet SKA se ut så där, det är ju för fan en konstnärlig tolkning!”

27 Presenter och ledighet gör mycket mer nytta om de dyker upp vid behov än för att det är ett visst datum.

28 Det tar tid att smaka på allt och upptäcka vad man gillar och inte. Räkna med att det där med jobb, kärlek, utbildning, boende och annat i livet mest är övningskörning fram till runt trettiofem.

29 Envishet lönar sig. Proffs är amatörer som aldrig gav upp. (För författare gäller även: “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”)

30 Om du verkligen vill något kommer du att hitta en väg att göra det. Om du innerst inne inte vill så kommer du att hitta en ursäkt.

31 Hjärnan är av evolutionära överlevnadsorsaker en nervös fegis som oroar sig, ser problem överallt och tycker att förändring är läskigt. Lyssna inte på den. Eller ännu bättre: Ge den lite vin, en kram och visa den något kul och/eller mindblowing.

32 Hjärnan är också usel på statistik och lider av milda vanföreställningar. Den kommer att påstå alla möjliga tokigheter, som att du är en bättre förare än genomsnittet, tro att slumpvis utvalda plasmaklot i rymden påverkar ditt kärleksliv, att pensionen fixas med en lottovinst och att påståenden som delas på Facebook är korrekta. Lyssna inte på den. Ifrågasätt, tvivla, ta reda på, lär dig vad som är fakta och inte, dubbelkolla, var källkritisk. TÄNK! Mycket, hårt och länge!

33 Mänskligheten blir mycket begripligare om man betraktar den som en konstinstallation.

34 Frukt kommer aldrig att ersätta choklad. Aldrig. Någonsin.

35 Pengar är bara ett verktyg. Ger man dem mer makt och betydelse än så kommer de att ta över ens liv och ställa till med jävelskap. Det finns även en mystisk drift som gör att så fort vi får mer pengar (löneförhöjning, utflyttade ungar etc.) så ökar vi våra utgifter proportionellt (ny bil, större hus, fler skor etc.), därför är kontot alltid tomt i slutet av månaden, oavsett hur mycket man tjänar. (Det finns en motsvarande knepighet för frilansare/egna företagare – man ser till att bara tjäna tillräckligt för att klara utgifterna.)

36 Vill man veta vad en person går för och är innerst inne ska man hålla för öronen och istället kolla in handlingarna. Talk is cheap och sanningen märks tydligast i hur vi beter oss.

37 Livet bjussar på en hel del hinder. En del är som ett träd som fallit över vägen – tydliga, men slitiga att ta itu med. Andra är som Rubriks kub – man får vrida, vända och klura länge innan man fattar lösningen, men då verkar den plötsligt så enkel och elegant. Gemensamt för båda är att det är så förbaskat skönt när man tagit sig förbi dem att allt kämpande känns värt det.

38 Man sparar en jävla massa tid, tårar och tandagnisslan av att läsa bruksanvisningen.

39 Säkraste sättet att bli deprimerad är att jämföra sig med andra. Tyvärr är Homo sapiens ett socialt djur som alltid jämför sig med andra för att inte göra något skumt som gör att man åker ut ur flockgemenskapen. Eftersom media bara släpper fram de snyggaste, ballaste och framgångsrikaste artexemplaren ser vi dagligen minst tiotusen andra som får oss att känna oss som flugbajs i jämförelse. Det är därför vi har uppfunnit Prozac, choklad, ostbågar, sprit och roliga kattvideos.

40 Ta itu med saker. Allt sånt som man håller kvar som ogjort, osagt, oskrikit, oslängt, oförlöst, oavslutat, outspytt, owhatever etc kommer att jäsa, surna, börja stinka, dra till sig ohyra och allmänt förpesta tillvaron. Just do it!

41 Försök lämna planeten i lite bättre skick än du hittade den. Det här är den enda planeten med choklad, parmesanost, riojaviner, sandstränder, regnbågar, ljumma kvällsbrisar och sköldpaddor. Det är en alldeles för skojig plats för att ha sönder.

42 Botten är bästa stället att ta avstamp upp mot ytan.

43 Älta inte det som varit. Ta lärdom och traska vidare. Tänk att ligga på dödsbädden och titta tillbaka på ett liv som gått ut på att titta tillbaka.

44 De där grejerna man tänker tillbaka på flera år efteråt med ett stort leende kostade sällan några pengar.

45 Slutligen den klassiska floskeln ‘följ ditt hjärta’. Jag ska inte ljuga om att det kan jävlas med ekonomin, få ens närstående att betvivla ens förstånd och allmänt krångla till det; men i slutändan är det just det valet som får en att sitta asnöjd med ett fett leende på ålderdomshemmet.

 

 

Läser: Ray Bradbury: The October Country
Lyssnar på: Death Ray Vision och Rae Morris  
Tittar på: Walking Dead 
Gör: Testar KBT

De gustibus non est disputandum

Min författarkarriär började på värsta tänkbara sätt: Den absolut första prosa jag skrev vann första pris i en stor novelltävling.

Förutom publicering, arvode, diplom, intervju, skumpa, lunch, glassig svit högst uppe på Gothia Towers med tillhörande lyxweekend på Bokmässan i Göteborg, fick jag även ett oförtjänt stort självförtroende. Hemingway move the fuck over – här kommer nästa litterära gigant!

Tack o lov blev det inte så långvarigt…

Det som visade sig bli den absolut bästa delen av vinsten var att få sitta med i juryn för nästa års tävling. Förutom en god lunch och trevligt sällskap fick jag mig några oerhört värdefulla lärdomar och en saftig reality check. Som vanligt är det inte grejerna man dansar glädjedans över som gör en klokare och bättre, utan upplevelserna som får en att känna sig som ett flugpapper på ett utedass.

Lektion 1: När bunten med några hundra tävlande noveller ramlade in fick jag den med kommentaren “vi har ju som vanligt rensat bort de 20-25% självbiografiska texter pensionärer alltid skickar in”. Har sett det här vid flera andra tillfällen, barndomsupplevelser nedklottrade på tävlingstalonger, gamla minnen upprabblade för försvarslösa växeltelefonister m.m. När människor börja närma sig slutstationen vill de desperat berätta om sitt liv. Bli ihågkomna. Lämna spår. Nu har vi ju bloggar, FB, Twitter, Instagram och miljarder andra sätt att kontinuerligt dokumentera våra liv på, som en slags ständigt pågående självbiografier. Men de här människorna är utelämnade till att klumpa ihop alla sina statusuppdateringar, surdegsbak och lunchbilder i en hög.

Lektion 2: En överskådlig katalog över alla skrivarnybörjarmisstag. Onödiga adverb, upprepningar, show – don’t tell, form utan innehåll, konstiga tempus, och som en av jurymedlemmarna korrekt anmärkte: “Nästan alla texter skulle vinna på att man strök första och sista meningen”. Redigera, redigera, redigera! Det finns ett knep för hur man köper kläder som sitter snyggt: I provrummet ska man gå ned i storlek ända tills plagget sitter för tajt, sen tar man en strl större. Det är samma grej med att stryka text: Fimpa ända tills det känns som om det saknas något, sätt då tillbaka det sista du strök och texten är färdigredigerad. Eller som min första redaktör sa: “When in doubt – delete!” Kreativitet handlar inte så mycket om att komma på bra grejer som att rensa bort de dåliga.

Lektion 3: Opinions are like assholes. Everyone has one. Får nog dra hela urvalshistorien för att förklara det här…

Att plöja igenom alla dessa noveller var en resa mellan det usla, det mediokra och det nästan uthärdliga. Alla är vi barn i början, och vissa bajsar och kräks mer än andra. Det fanns dock några ljusglimtar där texterna nådde upp till hyfsad nivå, men det var en novell som hoppade högt ut ur högen och fullkomligen drabbade mig. En rörande och välskriven historia om ett flyktingbarn, och först efter tredje genomläsningen märkte jag att “flickan” jag läste om var en könsneutral karaktär och att författaren smidigt låtit läsaren fylla i den luckan själv. Snyggt! I mina ögon var det här en solklar vinnare, lätt tio gånger bättre än närmaste konkurrent.

Så möttes vi i juryn. Jag – den förra vinnaren, redaktionen för tidningen som anordnade tävlingen (varav några var författare själva) och en känd författare. Jag såg framför mig en snabb och enkel omröstning, min favorittext var ju så oerhört mycket bättre än allt annat, klart de andra hade fallit för den på samma sätt. Så gick vi bordet runt och läste upp våra topplistor. Hickade till redan vid den första uppräkningen, för min favorit var inte ens med, och jurymedlemmens etta hade jag överhuvudtaget inte med på min lista. Samma sak när nästa läste upp, “min” novell saknades, och vinnarförslaget var någon konstig story jag inte ens mindes. När det blev min tur försökte jag elda upp de andra över hur jäkla bra min favorit var, men möttes bara av axelryckningar och “vilken var nu det?”-muttrande.

Där satt vi i juryn, alla med sin egna personliga favorit som resten fnös och skakade på huvudet åt. Hur vi utsåg en vinnare? Tja, vi började kika längre ned på våra listor, men även tvåorna och treorna var unika för varje jurymedlem. Först runt femte-, sjätteplats började samma titlar dyka upp på de flestas listor. Så vi enades om att en text som alla ansåg som “ok, men fan inte min favorit” skulle utses som vinnare.

Med tanke på att samma oenighet måste ha inträffat året innan när min novell vann, så rasade mitt självförtroende snabbt ned till en betydligt mer ödmjuk nivå. Jag vann på något som var “ok, men fan inte min favorit”…

Vad har Richard Bach’s Jonathan Livingston Seagull, Jack Canfield’s Chicken Soup for the Soul, Stephen King‘s Carrie, Margaret Mitchell’s Gone With the Wind, och Stephanie Meyer’s Twilight gemensamt? Det är odödliga klassiker som samtliga möttes av ständiga refuseringar innan någon uppskattade manuset. Bach’s måshistoria nobbades 40 gånger, King’s debut 30, Canfield kom upp i närmare 140 refuseringar. Jack Kerouac fick hålla på att skicka runt sin On The Road i sju år innan något förlag nappade. Ibland hjälper det inte ens att bli utgiven – Benjamin Hoff’s Tao Enligt Puh fanns i tryck i sex år innan den blev en bestseller. När jag började skriva led jag naivt av illusionen att om jag bara gör så bra ifrån mig som jag bara kan så kommer det att belönas, fast nu med ett gäng erfarenheter i kappsäcken och några lager elefanthud på näsan tycker jag att det mest liknar Lottodragningen. Även bra skit måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Så att skriva så bra man bara kan är bara halva jobbet, andra halvan är att sprida det som en vinterkräksjuka.

Skrivandet är ett hantverk, typ som att vara möbelsnickare. Först behöver man kunna grunderna så att stolen inte vickar, lutar, är för låg, ger stickor i arslet etc. Enda sättet att lära sig grunderna är att nöta, nöta, nöta. De första stolarna kommer att bli fula as som inte ens en deprimerad självplågare skulle fundera att parkera rumpan på. Här tappar många sugen och ger upp, men ju mer man nöter desto mer börjar det likna det en stol. “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”

Att kunna själva hantverket är bara hälften av stolsbyggandet. Andra hälften är det personliga anslaget. Det som urskiljer just din stol från alla andra. Och här kan du bara övertyga dig själv. Vem som mer kommer att gilla din stol är en smakfråga. Vissa gillar klassiska Myran, andra eleganta Chesterfield, några vill ha en anonym IKEA-stol, och själv skulle jag ge min ena njure för en Bläckfiskstol.

Fast… Behöver man ens kunna hantverket? Tolkien fnystes ut ur Nobelkommitens förslagslistor med kommentaren “has not in any way measured up to storytelling of the highest quality”. HP Lovecraft totalsågades av sin samtid för sitt klumpiga skrivande och kallas nu i efterhand för “the worst of the best American writers of the twentieth century”. Ska vi ens nämna Dan Brown? Ibland är idén bakom så slagkraftig att det kvittar hur taffligt den är levererad. Ordstävet “Om man går fort och ler mycket är det ingen som ser att man är ful” stämmer bra på böcker också.

Att framgång snubblar ut ur den här röran av kvalitet, saker som berör, timing, tur, slump och jurygruppers kompromissande får mig att förstå varför så många författare är alkoholiserade. Men det finns alltid saker som tröstar. Kollade in min gamla novell som vann den där tävlingen en gång i tiden, och den stank värre än en surströmmingsburk som inte har råd med deo! Vilket betyder att jag måste ha blivit bättre med åren. Det är med skrivandet som med resten av livet – man får vara glad över det som finns att vara glad över…

what-success-really-looks-like

Läser: David Sedaris: Let's Explore Diabetes With Owls
Lyssnar på: Maria Mena, Ou†pa†ien†s och The Naked And Famous  
Tittar på: Sleepy Hollow 
Gör: Justerar seratoninnivåerna

Y-fronten på scen

Jag lever definitivt inget spännande superhjälteliv. Ibland känns det som om tillvaron mest går ut på att se dammet lägga sig på skrivbordet, men fan om det inte händer saker emellanåt också. Här kommer lite nyheter:

I våras blev jag kontaktad av den feministiska teatergruppen “Gruppen” (dvs Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist). De skulle sätta upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok “På Y-fronten intet nytt”. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kan komma till användning och gav glatt tummen upp.

Nu är den föreställningen på G, heter “Gruppen och Herrarna!”  och ska spelas i Göteborg och Stockholm nu i september. 12, 13, 14 på Stora Teatern i götet, och 23, 24, 25 på Södra Teatern i sthlm. (Följ länkarna för info och biljetter).

Hur mycket från Y-fronten som är med törs jag inte svara på (de skulle hämta inspiration från allt från avhandlingar till Flashbacktrådar), men det är helt irrelevant, för det här luktar succé! Går inte att hitta tacksammare ämne, och Gruppen osar talang och skärpa. Så gör er själva en tjänst och spring iväg och kolla på “Gruppen och Herrarna!

Så här beskriver de själva föreställningen:

“De lever distanserade från barn och nära. I en vardag med hot om våld, ensamhet, självmord och död. Det är dags att tala om Mannen. Gruppen är tillbaka med en 90 minuter lång fantastisk, musikalisk, humoristisk sorgesång som undersöker mannen och manlighet. Gruppen tar sig an det andra. Hur kan det vara så att den grupp som det är så priviligierat att tillhöra samtidigt kan vara så drabbad? Jämfört med kvinnan saknar mannen dubbelt så ofta en nära vän och hans genomsnittliga livslängd är, utan biologiska förklaringar, flera år kortare än kvinnans. Vad innebär det att mansgruppen finns i samhällskroppen? Gruppen skrattar fram ett sorgespel som tar mannen på allvar. Låt oss sätta mannen på kartan, komma upp till ytan, belysa honom. Det är dags att begråta mannen och allt han aldrig får. En grupp i samhället som sällan betraktas som grupp utan alltid får stå som symbol för det allmänmänskliga. Gruppen vill tala för mannen och det är bråttom, för manlighet är dödligt som inget annat känt gift eller rusmedel.”

GruppenochHerrarna

 

En annan nyhet är att min bok “Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar” nu även finns som ebok. Eftersom jag ser eboksutgåvor lite som Blu-ray-versionen av boken har jag slängt in extramaterial i form av ett bonuskapitel. Har även passat på att snygga till några skönhetsfläckar och fixat de bitar som tiden inte varit så skonsam mot (att vi skulle ägna mer av vår tid och konsumtion åt digitala tjänster var en korrekt förutsägelse, att jag i originalmanuset använde ‘Second Life’ som exempel blev kanske inte lika träffsäkert). Däremot blev det ingen behind-the-scenes featurette – att se mig sitta och knacka tangentbord är lika spännande som att jämföra riskorn eller könsbestämma grus.

Boken är väldigt kul, ger svar på allt man någon undrat om miljöproblem, och är tyvärr fortfarande lika angelägen som när jag skrev den för sex år sen. Köp den från: AdLibris, Bokus, CDON eller låna den från bibblan.

Ursäkta, hur dags går jorden under?

 

När vi ändå är inne på eböcker. Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Spotify streamar musik, Netflix film & TV, Readly tidningar, Storytel ljudböcker, och nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

And in other news…

Har hattproblem. Tycker att jag bara har på mig förläggarhatten och fixartrixar- & problemlösarhatten. Författarhatten ligger däremot och samlar damm. Hur var det Neil Gaiman sa: “There was a day when I looked up and realised that I had become someone who professionally replied to email, and who wrote as a hobby”. Saknar verkligen att försvinna in i ett bokprojekt. Kan man månne 3D-printa ut en slavklon som tar hand om allt det där skottandet, fixandet, brandsläckandet och trasselutredandet? Jag crowdfundar ett sånt projekt när som helst!

Har på mig strumpor inomhus igen, vilket betyder att sommaren officiellt är över. Sörjer. Den här tiden på året skruvar upp min melankolimätare till 11. Förvandlas till en enda stor sorgsen suck, stirrar drömmande ut genom fönstret och undrar ständigt var jag ställde min tekopp. Måste bli bättre på att ta vara på tiden så att jag slipper sörja dess flykt på det här sättet…

SummerIsOver

Läser: Bee Ridgway: The River of No Return
Lyssnar på: Ludovico Einaudi och Karnivool  
Surfar in på: io9 
Gör: Saknar sommaren och jagar återhämtning

Du är inte homofob – du är en förvirrad fegskit

Det är Pride-tider, och fan vet att det behövs. Diskriminering, förtryck, dödshot och misshandel är fortfarande vardagsmat för homosexuella. Och det är svårt att känna att vi går mot mer upplysta tider när Ryssland inför anti-homolagar (vilket känns inte så lite ironiskt med tanke på att Putin är den mest homoerotiske ledare det landet någonsin haft, och det i svår konkurrens).

Det här får mig att undra över en hel massa saker. Kanske främst över det här med homofobi, för jag får bara inte ihop det. Om två tjejer står och hånglar med varandra på krogen får de sällan spö eller skäll, utan snarare en kåtdregglande grabbpublik som ivrigt hejar på. Jag har heller aldrig hört talas om killar som blir äcklade och stänger av porrfilmer med girl-on-girl scener. Uppenbarligen har man som homofobisk kille inte i närheten av så stora problem med lesbiska som med bögar.

Efter lite grävande i studier visar det sig att min aning faktiskt stämmer. Kvinnor är definitivt inga toleranta änglar, och lesbiska lever absolut inte i någon mystillvaro där diskriminering och hot saknas, men mäns homofobi spelar i en helt egen liga. Den är mer omfattande, mer intensiv och mer våldsam. Den är också en felaktig term. Vi borde sluta kalla det för homofobi i de här fallen. Fobi är ett ångestsyndrom som uttrycker sig i paralyserande skräck, undvikande och panikattacker. Rädslan får vår inre röst att skrika ‘ta mig bort från det där!’ En person som till exempel lider av coulrofobi (stark rädsla för clowner) skriker inte ‘perversa clownjävel’ eller spöar folk med röd näsa och stora skor – de flyr i panik eller kryper gråtande ihop i fosterställning om de möter en clown.

Några psykologer på University of Arkansas har också kommit fram till att det inte alls är en fobi, för den kommer inte ur rädsla och ångest utan ur känslor av avsky. Och avsky får istället vår inre röst att vråla ‘ta bort det där från mig!’ Och inte sällan hjälper man till med att få bort det. Gärna med hån och våld. Man menar också att det inte ett psykologiskt problem (som fobier är), utan ett socialt, som påminner mer om rasism. Och då börjar jag undra, var kommer detta killhat mot just bögar ifrån?

Är det av religiösa skäl? På många ställen i världen viftar man ju med Bibeln och pekar på de rader där homosexualitet fördöms. Fast läser man vidare i samma bok så märker man snabbt att det är lika illa att äta skaldjur, ha tatueringar, odla olika grödor på samma åker, bära plagg av blandade material och taga ränta. Ska man nu ändå låta såna här lokala stamlagar från bronsåldern döma vår samtid så är ju en banktjänsteman som bär en skjorta av polyester och äter pasta frutti di mare till lunch en trefaldigt värre syndare än en bög.

Beror hatet på att homosexualitet är, som en del brukar säga, ‘mot naturen’? Fast om man kollar med naturen själv så har den en del att tillägga där. I en park nära mig så slog sig till exempel två andhannar ihop och blev ett par. De hade bara ögon för varandra trots att det var parningssäsong och honorna flockades. En professor i etologi (läran om djurens beteende) ryckte på axlarna och kommenterade att sova i pyjamas är betydligt mer mot naturen än homosexualitet. Människan är bara en av de bortåt 1 500 djurarter där man hittills har dokumenterat homosexualitet. Hos en av våra närmaste släktingar – dvärgchimpansen – är i princip alla individer bisexuella och sätter på varandra helt utan diskriminering. Naturen är hur kinky som helst.

Beror det på fruktan för att det gayiga smittar? Den dagen man blir vänsterhänt av att umgås med vänsterhänta kan vi ta den diskussionen. (…och att vara omringad av en heterosexuell majoritet verkar ju inte ha influerat gayvärlden i någon större utsträckning)

Är det en rädsla att bögar är som andra män, det vill säga så drivna i sin uppvaktning att de tror att ett ‘nej’ bara är ett svårflirtat ‘ja’ och raggar enligt tekniken ‘gå på tills du får omkull’? Men i så fall så är det ju bara att sluta upp med att klä sig sexigt, undvika att framstå som lösaktig och inte vara berusad på uteställen (helst inte röra sig ute alls) så ska man gå säker …har jag hört.

Psykologen Richard Isay har klurat över varför killar är mer homofoba än tjejer, och menar att det beror på att män föraktar och avskyr feminitet hos män. Kvinnor har däremot, av självklara skäl, inga problem med feminitet, och är inte lika homofoba. Verkar stämma. Det händer ju att heterosexuella män våldtar andra män, men inte alls ser det som något bögigt, utan mer som en maktgrej där de sätter någon på plats. Och som kille spelar det ingen roll om man har rykte om sig att vara kvinnokarl – tycker man att petunior är fina och gärna smuttar på ett glas smultronlikör så åker man på storstryk. Det är inte homosexbiten som provocerar, utan det fjolliga.

När jag skrev “På Y-fronten intet nytt” var jag ohemult nyfiken på många saker kring det här vi kallar manlighet, bland annat: Varför kan en skotte bära kilt utan problem när en kille som drar på sig kjol här i Sverige får stryk på krogen? Varför får män inte vara skogalna? Framför allt undrade jag över hur vi definierar det vi kallar “manligt”. Beroende på var i historie- eller geografiboken man sätter ned fingret får man ju väldigt olika svar på den frågan (till exempel har smink, strumpbyxor, piffiga peruker, offentligt storbölande och just homosex setts som oerhört manliga grejer). Men ett slags svar dök upp oftare än något annat: Kolla in vad kvinnorna gör och spring åt andra hållet.

Modern manlighet definieras alltså som en absolut motsats till kvinnlighet. Vilket inte är helt utan problem, för idag gör ju tjejer i princip allt som män tidigare haft ensamrätt på: De är toppchefer, biskopar, presidenter och elitsoldater. De proffsboxas, flyger rymdskyttel, försummar familjen, kör för fort, knivrånar pensionärer, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), – ja, allt det där som män brukat göra. Utom att kissa stående och få för tidig utlösning, så det finns fortfarande två helt manliga saker kvar i världen. Det homofoberna ser som feminint är alltså i dagsläget mer fantasy än Game of Thrones och Lord of the Rings sammanslaget. Det är en förlegad illusion om hur man vill att världen ska se ut. Och när verkligheten kommer och knackar på dörren reagerar man. Våldsamt.

Eftersom det dessutom ses som råbrakajävlafjolligt att nicka igenkännande åt sina känslor blir manligheten per automatik slav under dem. Lever man i förnekelse att det försiggår en jäkla massa på insidan kommer osäkerhet, rädslor och annat skit att ta ratten och få en att agera primitivare än en neandertalare som blivit inlåst på Systembolagets centrallager över helgen. Så jag tror att i slutändan handlar homofobi om att det vi kallar ‘manlighet’ är så fullt av gammalt förlegat mög att det måste till en akutstädning innan den dyker upp i ett avsnitt av Hoarders. Så fram med trasan och skurhandskarna boys – det börjar lukta unket i våra skallar.

FreemanHomophobia

Läser: Stephen King: Joyland
Lyssnar på: Miriam Bryant och iwrestledabearonce  
Tittar på: Doctor Who 
Gör: svettas

Stativ för huvudet

Alla jobb har sina yrkesrisker. Elstötar, musarm, fibromyalgi, kronisk idiotstämpel efter att ha gökat snorpackad i direktsänd dokusåpa etc. Inte ens författandet är förskonat. Trodde naivt nog att det var ett relativt riskfritt yrke, men fan vad man vet lite. Nu efter några år har jag varit med om det mesta man kan råka ut för, så här är en uppräkning av skrivandets faror, samt några goda råd om hur man duckar.

Sugfiskar

När omvärlden uppmärksammar att man precis har släppt något, då dyker de upp. De börjar med att visa intresse och smickrar, sen när man är på gott humör (efter den långa period av isolering och självtvivel ett bokprojekt i regel innebär, är man så svältfödd att man blir överlycklig om någon tycker att man är marginellt intressantare än mögligt bröd) kommer det oundvikligen: “Du, jag har en idé… (idén sammanfattas sen i max fem osammanhängande meningar, typ: ‘det är några gangsters och en full clown, bossen dör och rallarna gifter sig i slutet’). Ska vi göra en bok ihop? Vi tar min idé och du skriver en bok på den, sen splittar vi äran och stålarna.

Förutom att det nog är världshistoriens mest snedvridna samarbete (idén är bara gnistan som startar processen – utförandet är ALLT i bokskrivande) är det ett hån mot författarens kreativa förmåga. De flesta skriver just för att de har huvudet så fullt av idéer att de måste få ut dem innan de erupterar ut ur kraniet som ur en pilsk vulkan.

Tyvärr finns det ingen effektiv sprej mot tjuvåkare som vill uppnå saker utan att behöva lämna soffan, men äggmökar och timslånga nördmonologer om till exempel hi-fikablar och kvalitetsskillnader på grus brukar skrämma bort även de mest ihärdiga parasiterna.

Läs dessutom gärna manusförfattaren Josh Olson’s lysande krönika “I Will Not Read Your Fucking Script”.

Kritik

Boken är din medan du skriver den. När den är klar tillhör den resten av världen. Som kommer att älska den, hata den, tycka den är “tja…sådär” eller totalt strunta i den. Och allt däremellan. Precis som du brukar göra med andras böcker. Så funkar världen, och du kan inte göra något åt saken. Som romarna sa: “There is no arguing with taste”. Eller som någon annan (förmodligen inte romare) uttryckte det: “Opinions are like assholes. Everybody’s got one and everyone thinks everyone else’s stinks…”

Andras åsikter kommer att stjäla din tid och uppmärksamhet, och åka bergodalbana med ditt humör, om du låter dem. Medan andra tycker saker om din senaste bok ska du jobba på nästa. Det blir alla inblandade lyckligast av.

Neil Gaiman har sagt den del bra saker om det här: “You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things. /…/ If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.

Yttre influensa

Förutom kritik så kommer andra att ha åsikter kring vad du bör skriva om härnäst. Eftersom författare redan är upp till bredden proppfulla med uppslag så brukar vi rycka på axlarna och inte tänka mer på det. MEN, om det är många som samlas kring samma åsikt, och det uppstår entusiasm kring idén, kan även vi självupptagna hobby-autister ryckas med och kidnappas av andras påhitt. Jag vet, för jag har råkat skriva saker som aldrig ever någonsin stått med på min att-skriva-lista, och jag är solsystemets tjurskalligaste människa. Det här låter kanske harmlöst, men känns som den kreativa motsvarigheten till att supas under bordet och sen vakna upp naken i främmande säng, sminkad som en Teletubbie och med drottningsylt mellan skinkorna.

Tro att hela världen ska se din bok som lika historiskt skitviktig som du gör

Det gör den inte. Om bara 30 personer köper din lysande biografi över någon obskyr böhmisk 1600-talspoet så innebär inte det nödvändigtvis att det är en flopp. Förmodligen har boken nått sin maximala målgrupp, och kan därmed faktiskt räknas som succé utifrån sina förutsättningar. Det kan mycket väl vara det bästa som skrivits inom just den nischen. Den lilla, lilla nischen…

Bitter bestselleravund

Följdsymtom av ovanstående problem. Sura över varför såna som Dan Brown och Camilla Läckberg säljer bautaupplagor, “när de inte ens kan skriva” (väldigt vanlig åsikt bland de som skriver böcker vars målgrupp är av den storleken att den ryms i en IKEA-garderob). Såvida du inte är en mutant som kan påverka andra människors tankar är det bara att gilla läget. Det finns bara en person som du kan få att älska det du har skrivit: Du själv. Alla andra är en bonus.

Diverse yrkesrisker

  • Kletiga fingrar av att spilla marmelad på tangentbordet när man fikar vid skrivbordet. Kaffe/teöverdos.
  • Uppslukadavstorynsjälvsvält.
  • Supa för att få tyst på huvudet. (Har märkt att dataspel funkar lika bra för att pausa hjärnan, men är skonsammare mot levern).
  • Skenande ursäktism av typen “Jag ska bara…” för att slippa ta itu med det tomma vita pappret. (När du kommer på dig själv att skura bakom spisen istället för att skriva är det fastkedjning vid skrivbordet som gäller. För Skrivfen som tar dina lösryckta tankar & anteckningar och lämnar ett färdigskrivet kapitel under kudden är tyvärr upptagen. Hon lirar poker med Påskharen och Tomten).
  • Ta plotfunderingar bortom skrivbordet och börja diskutera det effektivaste sättet att stycka en hora med granntanten i tvättstugan.
  • Researchmissbruk. Fakta är kul, och att vara bra påläst ökar trovärdigheten i det man skriver. Men det spårar lätt ur och snor en massa tid. Och resulterar inte sällan i att det avgörande skilsmässogrälet i kapitel tre bara får en mening medan detaljerna kring Finlands spannmålsexport breder ut sig över nio sidor.

 

Och så till den farligaste yrkesrisken av alla:

Mer fett – mindre muskler

Jag har inte långt till jobbet. Tre steg från sängen räknat. Mina arbetsuppgifter går rent fysiskt ut på att ibland röra fingrarna över en kvadratdecimeter stort område. Det finns möbler i min lägenhet som rör sig mer än jag. En riktigt tuff dag förbränner jag säkert två och en halv kalori.

I det här jobbet tillbringar man så mycket tid inne i sitt huvud att det brukar sluta med att kroppen till slut bara används som stativ för skallen. Vilket resulterar i kondis som en självdöd gråsten och en spagetti & köttbullar-kropp (armar & ben = spagetti, köttbullen = bukområdet).

Det här är aldrig bra. Helst inte nu när man börjar nå den åldern när vikt och fetthalt inte bara har att göra med hur svårt det är att få på sig jeansen, utan även när man ska dö och av vad. Nu när jag passerat 40 börjar kroppens muskelmassa minska (och det är den som förbränner fett) och bekvämligheten ökar. Det finns kvällar när vuxenblöja ter sig som ett alternativ till att resa sig från tv-soffan och gå på muggen. Allt det här ihop är ett lysande recept på övervikt, ryggproblem, förtvinade muskler, hemorrojder, hjärtproblem och förtidig död. Stillasittande är ju den nya rökningen som ni vet.

Den största delen av den kreativa processen är tänkande (för mig är själva tangentbordsknackandet mest att ta diktamen av mig själv), och man behöver inte sitta ned för att tänka. Faktum är att sånt görs bäst när man promenerar. Att ge sig ut och jogga/simma/boxas/whatever kan mycket väl vara precis vad man behöver för att lösa den där knuten i storyn som vägrar försvinna hur mycket man än stirrar på skärmen.

“Författare” behöver inte vara synonymt “klen nörd”. Jag vet att skrivande människor förväntas att inte orka lyfta en servett, låta som ett gammalt dragspel när de går i trappor och brottas omkull av kattungar. Men jag vet inte… jag sätter nog ett långt och friskt liv framför förlorad intellektuell trovärdighet.

Som författare håller man sig alltså mentalt och fysiskt frisk genom att:

  • Skilja på sin egen och andras vilja.
  • Låta lusten vara din drivkraft, då går det lättare att hålla kompassriktningen.
  • Strunta i vad andra tycker. När det väl är feedbackdags så välj ett fåtal tyckare som du litar på.
  • Se nyktert på vem/hur stor målgruppen är.
  • Do, or do not. There is no try.
  • Röra på arslet.

Writer

Läser: Joe Hill: NOS4A2
Lyssnar på: NIN och Sara Bareilles  
Tittar på: Under the Dome 
Gör: skriver nya kapitel

Varning: Sommar!

Det är sommar. Jag är helt för den här årstiden. Inte minst för att jag är en mutant som är hälften homo sapien/hälften reptil och mår bäst när det är > +15, blir det svalare än så koagulerar både min kropp och mina tankegångar. Vid närmare eftertanke så borde jag verkligen emigrera närmare ekvatorn.

Anyway, sommaren är även en årstid som inte är utan sina risker och faror. Men simma lugnt, jag har sammanställt dem alla, och har säkra tips på hur man skyddar sig:

Fästingar: Anfall är bästa försvar – bit dig fast i fästingen innan den biter sig fast i dig. De smakar som kyckling och har lågt GI-värde. Ett annat bra knep är att injicera munvatten i blodomloppet – fästingar får rethosta av mentholsmak.

Solbränna: Ozonskiktet är extra tunt i sommar och forskare befarar att hudcancerfallen kommer att öka. Men det finns flera sätt att skydda sig. Plastic padding har en solskyddsfaktor på 740. Flytande kadmium ännu högre. Fråga på Smittskyddsinstitutet om du kan få någon av deras avlagda heltäckande skyddsdräkter. Efter den skånska kusten finns det gott om bunkrar där man kan leva dagtid tills hösten kommer och solstrålningen avtar.

Separation: Under semestern flyter ofta förträngda konflikter upp till ytan och många par separerar efter sommaren. Undvik detta genom att antingen avge ömsesidigt tysthetslöfte innan semestern, eller genom att byta partner med grannen.

Allsång på Skansen: Att undvika Stockholm och ha TV:n avslagen hjälper inte alltid. Allsång och klämkäcka programledare sprids inte bara med pälsdjur och gamla tanter, utan även via inflammatoriska etervågor. Stoppa tamponger i hörselgångarna och linda in huvudet i flera varv aluminiumfolie för ett säkert skydd.

Säljare: Akta dig för engagerade säljare som vill erbjuda dig lömska avtal med dolda kostnader. Det är vanligt att de förökar sig explosionsartat under fuktiga somrar. Bäst är om man försöker bränna äggen redan på våren, men om du skulle bli drabbad av den här plågan sägs vitlök blandat med hormoslyr ha en avskräckande effekt.

Grillavund: Storleken på grillen är en öm punkt för många män och kan orsaka dålig grannsämja. Undvik att bli hånad för din klena grill. Barsebäck 2 står tomt efter avvecklingen. Där ryms många flintastekar och det är fortfarande bra glöd i reaktorhärden.

Sand i badkläderna: Smörj in området mellan naveln och knäna med ett tjockt lager silikon. Alternativt gå naken. Det senare hjälper dig även att undvika trängsel på stranden.

 

Fästingar & TBE – så skyddar du dig

Den kommande sommaren verkar bli en av de värsta ur fästingsynpunkt. Experterna befarar nu att den ökade mängden fästingar kan orsaka en epidemi av den fruktade sjukdomen TBE, som vanligtvis sprids via fästingbett. Här är knepen för hur du skyddar dig mot fästingar och TBE i sommar:

  • Fästingar tål inte alkohol så bra – ha ständigt minst 1.8 promille i blodet.
  • Raka bort allt hår på kroppen och smörj in dig med ett centimetertjockt lager konsistensfett så får fästingarna svårt att få grepp.
  • Om du bor i närheten av Teckomatorp eller Hallandsåsen behöver du inte bekymra dig – de höga halterna av dioxiner och akrylamid i ditt blod verkar naturligt avskräckande på fästingarna.
  • Tatuera hela kroppen i samma mönster som björknäver så blir fästingen förvirrad.
  • Sluta tvätta dig i mitten av april och börja inte igen förrän i oktober. Även fästingar har hygienkrav.
  • Skaffa bredbandsuppkoppling, klippkort på videobutiken och fyll frysen. Du får ändå bara malignt melanom av att vara ute på sommaren.

Hur man överlever semestern

Är du på jakt efter nytt boende? Då är sensommaren och hösten helt rätt tidpunkt. Skilsmässoansökningarna har nämligen en av årets största toppar i augusti och september, och massor med människor bryter upp från sina gamla hem. Bra nyheter för oss som är ute efter ny lägenhet eller nytt hus, men det måste verkligen suga att vara en av dem som avslutar sommaren med att separera. Vad är det egentligen som är så hemskt med just semestern som gör att den tar kål på förhållanden?

En del har kanske haft det surt länge och tror att man ska hitta tillbaka till varandra igen, men när inte ens semestern hjälper kastar man in handduken. Andra kan ha haft det så stressigt att de inte märker att de glidit isär förrän de får tid att umgås och känna efter. Men mår relationen bra borde väl inte några lediga sommarveckor ställa till det. Ska inte semestrar vara sköna grejer som istället gör allt bättre?

Jag får för mig att skurken här är för stora förväntningar. Man inbillar sig att allt ska lösa sig bara det blir sommar. Men klämmer man in allt man inte hunnit under de övriga elva månaderna på några få veckor så blir det självklart ett fiasko, och man tar ut besvikelsen på varandra. Helst om man dessutom har helt olika prioriteringar om vad det är man ska stressa ihjäl sig över under de här veckorna. Jag är en riktig latmask (som ständigt undrar varför det finns ett ord som ‘arbetsnarkoman’ men inte ‘semesternarkoman’?) och har sen länge insett att nyckeln till en lyckad ledighet är låga ambitioner. Här är mitt personliga recept på hur man överlever sin semester, både som individ och som par.

Stryk ett stort streck i kalendern första semesterveckan. Dyk ned i hängmattan, lås ute alla måsten och problem, koppla av, sov ut, kom ifatt dig själv och njut av den lyxiga känslan av att inte göra någonting alls. Sen kan man se på tillvaron med pigga ögon igen.

Tyvärr är den moderna människan en överambitiös självplågare. Vi ställer alldeles för höga krav på oss själva och fyller ledighetens att-göra-lista med minst tjugo punkter när vi i praktiken bara hinner och orkar med max fyra, fem. Sen slår vi på oss själva när verkligheten visar vart gränsen går. Sätt istället bara upp några få saker på listan så tycker man att man varit riktigt flitig när man bockar av dem. Och hinner man sen mer än det man planerat så känner man sig som en superhjälte.

Det här gäller inte minst hemmafixandet. Vi har kanske knuffat ned Martin Luther från våra axlar, men Martin Timell tog snabbt hans plats. Nu ses man som en sjuk människa om man inte ständigt håller på med att måla om fasader, byta kök, snickra groggverandor eller sliter med andra projekt. Visst kan det vara kul och givande, men se nyktert på vad det egentligen kräver. Vad alla husägare snabbt lär sig är att allt man tar sig för är minst dubbelt så svårt, tre gånger så dyrt och tar åtminstone fyra gånger så lång tid som man trott. Inse att allt som är ambitiösare än att damma av hallmattan inte kommer att gå att fixa på några veckor.

Var ärliga när ni planerar semestern. Det är bättre att säga att du tycker att långa släktträffar och fisketurer suger kamelballe än att bita ihop och sura dig igenom dem. Och vem har sagt att man måste tillbringa precis varenda sekund tillsammans? Varför inte göra något kul på eget håll och sen ha riktig kvalitetstid ihop när ni gör sånt som ni båda går igång på? Så är det väl tusan om man inte ska kunna möta hösten glad, utvilad och kvar i sitt gamla hem.

 

“Hur man överlever semestern” är hämtad ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord, och de andra texterna kommer från min satirsamling Ointelligent Design. Båda böckerna gör sig utmärkt som semesterlitteratur (hint, hint).

Själv ska jag softa och improvisera mig fram i sommar. När det är pissigt väder kanske jag gör något åt det där löftet att ha en ny bok klar i höst. Vi får se. Hoppas hur som helst att ni har en underbar semester och gör det ni älskar mest. Livet är för kort för att inte njuta av det!

EsmeLunch Glad sommar!

 

Läser: Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane
Lyssnar på: Fall Out Boy och TesseracT  
Tittar på: Doctor Who 
Humör: en smula urtvättad