I våras blev jag kontaktad av den feministiska teatergruppen “Gruppen” (dvs Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist). De skulle sätta upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok “På Y-fronten intet nytt”. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kan komma till användning och gav glatt tummen upp.

Nu är den föreställningen på G, heter “Gruppen och Herrarna!”  och ska spelas i Göteborg och Stockholm nu i september. 12, 13, 14 på Stora Teatern i götet, och 23, 24, 25 på Södra Teatern i sthlm. (Följ länkarna för info och biljetter).

Hur mycket från Y-fronten som är med törs jag inte svara på (de skulle hämta inspiration från allt från avhandlingar till Flashbacktrådar), men det är helt irrelevant, för det här luktar succé! Går inte att hitta tacksammare ämne, och Gruppen osar talang och skärpa. Så gör er själva en tjänst och spring iväg och kolla på “Gruppen och Herrarna!”

Så här beskriver de själva föreställningen:

“De lever distanserade från barn och nära. I en vardag med hot om våld, ensamhet, självmord och död. Det är dags att tala om Mannen. Gruppen är tillbaka med en 90 minuter lång fantastisk, musikalisk, humoristisk sorgesång som undersöker mannen och manlighet. Gruppen tar sig an det andra. Hur kan det vara så att den grupp som det är så priviligierat att tillhöra samtidigt kan vara så drabbad? Jämfört med kvinnan saknar mannen dubbelt så ofta en nära vän och hans genomsnittliga livslängd är, utan biologiska förklaringar, flera år kortare än kvinnans. Vad innebär det att mansgruppen finns i samhällskroppen? Gruppen skrattar fram ett sorgespel som tar mannen på allvar. Låt oss sätta mannen på kartan, komma upp till ytan, belysa honom. Det är dags att begråta mannen och allt han aldrig får. En grupp i samhället som sällan betraktas som grupp utan alltid får stå som symbol för det allmänmänskliga. Gruppen vill tala för mannen och det är bråttom, för manlighet är dödligt som inget annat känt gift eller rusmedel.”

En annan nyhet är att min bok “Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar” nu även finns som ebok. Eftersom jag ser eboksutgåvor lite som Blu-ray-versionen av boken har jag slängt in extramaterial i form av ett bonuskapitel. Har även passat på att snygga till några skönhetsfläckar och fixat de bitar som tiden inte varit så skonsam mot (att vi skulle ägna mer av vår tid och konsumtion åt digitala tjänster var en korrekt förutsägelse, att jag i originalmanuset använde ‘Second Life’ som exempel blev kanske inte lika träffsäkert). Däremot blev det ingen behind-the-scenes featurette – att se mig sitta och knacka tangentbord är lika spännande som att jämföra riskorn eller könsbestämma grus.

Boken är väldigt kul, ger svar på allt man någon undrat om miljöproblem, och är tyvärr fortfarande lika angelägen som när jag skrev den för sex år sen. Köp den från: AdLibris, Bokus, CDON eller låna den från bibblan.

När vi ändå är inne på eböcker. Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Spotify streamar musik, Netflix film & TV, Readly tidningar, Storytel ljudböcker, och nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

And in other news…

Har hattproblem. Tycker att jag bara har på mig förläggarhatten och fixartrixar- & problemlösarhatten. Författarhatten ligger däremot och samlar damm. Hur var det Neil Gaiman sa: “There was a day when I looked up and realised that I had become someone who professionally replied to email, and who wrote as a hobby”. Saknar verkligen att försvinna in i ett bokprojekt. Kan man månne 3D-printa ut en slavklon som tar hand om allt det där skottandet, fixandet, brandsläckandet och trasselutredandet? Jag crowdfundar ett sånt projekt när som helst!

Har på mig strumpor inomhus igen, vilket betyder att sommaren officiellt är över. Sörjer. Den här tiden på året skruvar upp min melankolimätare till 11. Förvandlas till en enda stor sorgsen suck, stirrar drömmande ut genom fönstret och undrar ständigt var jag ställde min tekopp. Måste bli bättre på att ta vara på tiden så att jag slipper sörja dess flykt på det här sättet…

Läser: Bee Ridgway: The River of No Return
Lyssnar på: Ludovico Einaudi och Karnivool  
Surfar in på: io9 
Gör: Saknar sommaren och jagar återhämtning

Har faktiskt haft långt skridna planer på att lönnmörda februari (ingen jury i världen skulle döma mig – I plead self defence), för om det finns en enda sak som är bra med februari så är det att den dör så vackert…

Anyway, det var inte det jag skulle skriva om. Trots att skitvinterhelvetesaset gjort sitt bästa för att förpassa mig in i koma har jag pysslat med några saker jag tänkte flagga för.

En av dem är, som tidigare besökare kanske märker, en ny sajt.

Ända sen Stockholms Stads IT-avdelning lärde upp mig i hemsidesbyggande där någon gång under den tidiga bronsåldern har jag tappert knackat fram htmlsidor helt för egen maskin. Och det har funkat bra. Men både nätet och mina behov ändras, och det var dags att byta upp sig. Kör nu mer på WordPress, och är nöjdare än en fjortis som vunnit en rosablingad iPhone. WP är smidigt, lättjobbat, och efter att ha ägnat några vaknätter åt att begripa hur fanken man bankar om css och php för att fixa till de grejer jag inte gillade utseendemässigt, även förbaskat snyggt.

Det här innebär även att min gamla journalsida har blivit en regelrätt blogg. Betyder att jag kommer att skriva mer på den? Jag vet inte. Brukar bara skriva när jag verkligen har något nytt att komma med, men det händer mer saker nu än på mycket länge, så… Ja, risken finns.

Kommentarsfältet är dock och förblir stängt (ett av mänsklighetens sämre och onödigare påhitt, IMHO) – men vill ni mig något svarar jag alltid på mail och är väldigt aktiv på FB och Twitter. Finns även en premiumversion: bjud mig på öl/fika/motsv och jag babblar på live and in your face.   (I deluxe-versionen signerar jag dessutom fritt vald kroppsdel med en personlig dedikation, men bara mot garanti att ingen yxsvingande svartsjuk partner dyker upp efteråt).

Det är dessutom snart boksläppsdags igen. Håller som bäst på att sammanställa en krönikesamling som släpps som ebok här under våren. Det blir en greatest hits med mina stoltaste stunder från Hennestiden och liknande. Och som alla bra greatest hits-samlingar är den remastrad (putsat ännu ett varv på texterna) och innehåller både tidigare outgivet och nyinspelat material. Kommer att bli en väldigt kul, busig och känslosam liten sak som ni inte vill missa. Kommer att innehålla allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Snart i en eboksläsare nära dig.

Det blir dock det sista jag gör i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Har många skönlitterära projekt som otåligt väntat på sin tur. Är svårt luststyrd, och just nu brinner jag för att få hitta på berättelser. Skrämmande, hoppfulla, mystiska, sorgsna, romantiska, …you name it. Planerar att släppa den första senare i år.

Faktum är att jag känner mer skrivlust än på mycket länge. Det riktigt pirrar av förväntan och äventyr i kroppen. Det finns en handfull orsaker till det, men en av de tyngre är nog Turtle Bite Books. Att starta ett eget förlag har gjort mig nykär i mitt jobb. För något år sen råkade jag förlägga min färdplan och vinglade vilsen in i en fas där andras förväntningar och önskemål skrålade högre än mina egna drömmar och ambitioner. Det började kännas som att vara anställd igen, i sämsta tänkbara mening. Och med den känslan rök även min arbetslust. Men nu känner jag att jag jobbar åt mig själv igen, och studsar till skrivbordet med glädje i stegen – inte med hälarna i backen. Och det kommer att märkas, jag lovar…

Läser: Neil Gaiman: A Calendar of Tales 
Lyssnar på: Birdy och Soilwork 
Tittar på: Miss Fisher’s Murder Mysteries 
Humör: tröttspeedad 

Har hela två nyheter att komma med, och det är bara februari. 2012 ser ju fan riktigt lovande ut!

Den ena är premiären av Pesterlings – ett projekt jag gör tillsammans med illustratören Jenny Holmlund.
Det föddes faktiskt redan för tio år sen, då jag tänkte på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad. Klurade sen på vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Och vips! så var de Moderna Oknytten födda.

Fick av olika anledningar inte in idén på att-göra-listan, men påminde varandra minst en gång varje år att “vi borde verkligen göra något av våra moderna oknytt”. Och nu har vi slutligen gjort det. Det blev inte en bok som vi först tänkte, utan en blogg (därmed inte sagt att det kan bli en bok senare).

När vi dammade av våra gamla anteckningar sa oknytten till att de minsann inte var någon unikt svensk företeelse, utan härjade över hela klotet, så vi hade inget annat val än att presentera de små rackarna på engelska. Så nu kallas de för Pesterlings.

Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden, så vi räknar med att kunna presentera ca en ny Pesterling i veckan på pesterlings.wordpress.com.

Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är den som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.

Nyhet två ser man om man tittar upp på menyheadern, där det nu mer står ‘Peter X. Eriksson’ Vilket är det nom de plume man kommer att hitta mig under i offentliga sammanhang hädanefter.

Det ältas ju en hel del om ‘personligt varumärke’ i mediasvängen, att man ska vara unik, det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har tänkt för mig själv att “ja, ja,det där är säkert bra, men vilket jäkla tjaaaaaat!”, lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.

Så var min namne i Miljöpartiet gästprogramledare i radion en vecka och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Då började det kännas som ett skämt.

Insåg att mitt sk personliga varumärke (eller snarare avsaknaden av det), vad jag än ansåg själv, var usel konsumentupplysning som bara trasslade till det för de som snabbt och enkelt vill hitta vad de är ute efter. Som att gå in i en butik och finna att alla ketchupflaskor heter samma sak. Därav ‘X.’

Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…

Sayonara!

Läser: Ernest Cline: Ready Player One
Lyssnar på: nytt från Lamb of God och Imogen Heap
Tittar på: Sherlock och The River
Humör: )(&#^%(&%?)&*"(/=§

]]> 252