My first thought is that this won’t be one of those culture shock travelogues about how different everything is here compared to “home”. You know, “This place is sooo different! They flavour their food with belly button lint, the dogs know sign language, it’s illegal to insult the rainbow, and all the roads are paved with broken promises.” Are things different in Chile compared to Sweden? Yes, of course. But to me, everything is always different. I’ve never experienced “normal” in my life.

You see, I wouldn’t raise an eyebrow if a UFO landed one day, and some three-headed green blob got out and told me “There you are zzzgrrlxyx! You must have fallen out the ship’s window when we had to swerve to avoid hitting that comet. Get in! We’re late for dinner on our home planet!” While I mostly enjoy life on planet Earth, I’ve never really felt at home here. To me, “home” isn’t a place. It’s that feeling you get from being around the right kind of people and doing the right kind of things. So, in that sense it doesn’t matter much where on the planet I am located. It’s about the circumstances.

So, do I feel at home in Valparaiso? Oh yeah! I have everything I need to be happy here. I have a wonderful family. We have a beautiful home, full of bones, books, and black things. We have the Pacific just outside our window, and I will never get tired of taking evening walks by the ocean, watching the sun set behind the hills of the city. We live a simple life with lots of good food, good fun, creativity, resting, and living the way we want to. I can feel my soul healing from living this life.

There’s also a lot of fun things to do here. Lucha libre, absinthe bars, museums, concerts, cemetery walks, saying hi to cats, and so much more. Chile is also a very diverse country. There’s the sea, mountains, deserts, forests, wilderness, sprawling metropolitan cities… And the shape of this country is so fascinating. It’s like this slim intestine, clinging to the west coast of Latin America like a strand of spaghetti. So narrow that you can basically walk from the coast of the Pacific to the Andes on the other side of the country. But if you are going to travel up and down the country, you’ll have to enter cryosleep because the journey will take generations to complete.

So far, I’ve only explored Valparaiso and Santiago, and it feels like I’ve still only discovered 0.3% of both of those cities. There’s just this gigantic buffet of places and experiences in Chile that will take the rest of my life to discover. Of course, the geography and nature are very different from northern Europe. Having vultures, sea lions, scorpions and parrots instead of squirrels and sparrows as local wildlife is feeling refreshingly exotic. So is the sky, with its tilted moon, different constellations, and the sun and the moon wandering across the sky in the “wrong” direction. Celebrating new years eve under the hot summer sun and watching the autumn fog arrive in April (while the northern world is spamming Instagram with spring flowers), is giving me exhilarating “being on another planet”-vibes.

So I guess my “exotic” vibes come mostly from nature and climate. People and culture then? Well, any culture is exotic to me. Growing up, I was just as perplexed and confused by the people across the street as I have been with people I’ve met from all parts of the world. I’ve been feeling like a stranger at family dinners, and like I’m with family when I encounter like-minded strangers. I am my own tribe and culture, and geography has no power over that feeling. If you ask me what’s different here in Chile, I will just shrug. Things and people here are just as odd or familiar as in any other place I’ve lived. Also, there is something very arrogant about comparing countries. We tend to se our home country as the default for “civilization”, and seeing the differences as “the wrong way to do it”. Most lists that concern observations by a person that have moved from one country to another tend to be “My top ten reasons why this place is weird”. While that same person most likely will tell any foreigner to “shut up and be grateful to be here in my perfect country” while they are at home.

With that being said, my impressions of life in Chile so far is:

• Taking the bus here is like riding a rollercoaster without any safety precautions. Probably because the bus drivers are on cocaine. But you get to where you’re going on time, and holding on for your life is a pretty good workout.

• Collectivo (a kind of hybrid of Uber/bus/share taxi route) is a cheap and brilliant transportation alternative, and every city should have them.

• The street art and the murals are amazing! Every city needs lots of street art!

• The bread here is awesome! Wait, what?! There’s no rye crisp bread? Ok, I can make it myself. But seriously, the bread is really good.

• So! Much! Mayo!

• Sushi is to death. I’m used to eating around 8 pieces. Here, two people can split 50 pieces as a snack. And they’re very creative with the sushi. So far, I’ve tried sushi burger, sushi completo, fried sushi, sushi with banana, ceviche sushi, almond sushi, black sushi…

• Is that fog or weed smoke? Both. Oh, ok.

• Everyone is selling everything, everywhere. I can take a short walk around the block and come home with bread, homemade marmalade, new clothes, Fluoxetine, a goat, a spare battery for my old Canon camera, and the phone number to a great dentist.

• Stuff is on fire all the time. Either by accident (bad wiring, old heaters etc.) or on purpose (protesting something).

• Apparently you can build your own house with what you find in the back of the garage, some tape, and wishful thinking.

• It’s surprisingly cold inside during the winter. But then again, I’m used to Scandinavian buildings that are so well insulated that they could be used as spaceships without problem. And with having radiators in every room, hot enough to set fire to an iceberg. And with “cold”, I mean less than +25C. Yes, I’m spoiled, I know. And I’m honestly very, very grateful for the mild winters that are no colder than a European autumn.

• It’s interesting to be 185cm in a country where people are, like, 37cm tall on average. I feel like Gandalf in The Shire. I get asked to pick stuff from the highest shelf a lot. I can clean the ceiling without using a chair to stand on. But using the bathtub is like taking a bath in the kitchen sink.

• I don’t even notice the earthquakes anymore. It has become as exotic as a cloudy day.

• I encounter more Swedish than I have in any other country I’ve been in. And people get very excited when they hear I’m Swedish. I don’t know how many times I’ve met people who pull out an old photo of Olof Palme from their pocket and start talking about Swedish social democracy and solidarity with an emotional voice. I don’t have the heart to tell them that Sweden is run by capitalists and racists these days. And like most well-off countries, we build higher walls instead of bigger tables. But it is nice to be reminded that Sweden used to be a compassionate place that cared about people outside its own borders once upon a time.

• Chileans are not very hot-blooded or Latino-like, but more like Scandinavians. In the sense that they are quiet and reserved, and don’t really dance salsa out in the streets. Except during Fiesta Patrias/dieciocho (independence day), when they party in a way that make Guns N’ Roses look like Zen monks.

• Chilean Spanish is… ummm… unique. Imagine taking a Spanish speaking person, filling them with cheap vodka and Novocain, replacing their tongue with a viper on cocaine, removing their verbs and replacing them with weird slang words, then recording their speech backwards and at 5x speed. That’s still more comprehensible than the Chilean Spanish. It’s a bitch to learn, but I have to respect a country that deliberately butchers the tongue of the conquistadors as a linguistical middle finger to its colonial past.

All in all, I really like it here. I feel relaxed and comfortable. Chile has been very kind to me so far, and I can really recommend it. I also really recommend being a foreigner at some point in your life. It’s educational, and humbling. Being a stranger in a strange land is like having a fresh breeze blowing through your mind and soul, sweeping away old prejudices and stale mindsets. You get to open your mind to new things and see life with new eyes. It makes you grow as a person, and it brings us closer as humans. Which, in my humble opinion, is exactly what the world needs right now…

“Travel is fatal to prejudice, bigotry, and narrow-mindedness, and many of our people need it sorely on these accounts. Broad, wholesome, charitable views of men and things cannot be acquired by vegetating in one little corner of the earth all one’s lifetime.”

– Mark Twain

I did the math, and unless there’s some really potent antioxidants in cheese and wine, or that Netflix transmits youth-rays, I most likely have less birthdays ahead of me than I have behind me. Of course that makes me wonder about the life I’ve lived so far. Was it just dull work and mindless procrastination? Did I do something useful? Did I learn something? Did my soul grow? So I began to write down the stuff I would tell the teenage me if I’d ever stumble upon a DeLorean with a flux capacitor. The life-hacks, and the soul-hacks. The short-cuts and the pennies dropped. The lessons learned from fumbling my way through life. The 50 things I wish that I could tell the younger me…

1. There is no such thing as being ready. You can prepare until the end of days, but life just keeps changing the rules all the time. Don’t wait, do it now. Jump, and figure out how to land later. It will not be any messier, and you’ll save time. Besides, you won’t have time to worry about how to do it when you’re in the middle of doing it.

2. You don’t have to care about what people think about you. It’s only opinions, and there are so many opinions that if they had matter we’d need five more universes. Also consider the source of the opinion – critique from a moron is actually praise.

3. Fire your inner demons, and hire an inner village idiot. Instant bliss.

4. Luck exists. But it’s not magic – it’s an attitude. ‘Lucky’ people expose themselves to the possibility of chance. They are curious and unafraid, open to everything. They don’t care about failing. They don’t get stuck in routines, but always try new things, and new ways and solutions. Want to be lucky? Ditch your fears and hesitation, and just go out there and do stuff.

5. Find out what makes your heart beat faster and brings a smile on your lips, and make that your destination. Make a map and follow it. Don’t care about the detours, the getting lost, or the bumps in the road – that’s all a part of the journey. Just remember where you are going and you’ll get there eventually.

6. Everything is possible. The trick is to never give up.

7. Don’t send ‘signals’ – just say what’s on your mind. As clear as possible. People are crap at mindreading. Not to mention how incredibly bad actors we all are. Our performance of “I’m very upset about what you said last night, and you should see it on my face, understand, and apologize” usually come across as “I’m constipated, can we have Mexican for dinner?”

8. It’s ok to break up with friends and family. There are no relations you have to be in. Life’s too short to be around people that make you unhappy.

9. Being scared means that you’re on to something important and amazing. Being brave means that you keep going even after you’ve pooped your pants. It’s only pants after all.

10. As Churchill said: If you’re going through hell – keep going. I’d like to add: …and don’t forget to get some ice cream along the way.

11. Facts are going extinct. They’ve been crowded out by the invasive species Opinions, Myths, and Delusions. Facts are important and precious, value them and care for them. Study, research, and be very critical of sources. Even when the results piss you off.

12. Every time you make a choice someone is going to get disappointed. Just make sure it isn’t you.

13. There’s no such thing as being lazy. Resting before you get tired is clever, and good for both your body and your mind. And if it makes you bored you’ll probably get a lot of great ideas. Always being busy is an effective way to overexert yourself, and not get the time to listen to all the important things your heart want to tell you.

14. Self-pity begin to smell after 24h. Do something about the reason, or get drunk, forget, and move on.

15. The world isn’t fair. Assholes that can barely tie their shoelaces get rewarded and become successful, while kind and talented people get ignored and pushed back. There is one thing you can do to make the world a better place: Don’t play along. Don’t give the asshats attention just because everyone else does. Reward the people that prefer to use their heart and soul instead of sharp elbows and bullshit.

16. It’s never too late to change your mind. (Exceptions: becoming a parent, and committing suicide)

17. Know the rules before you break them. Or else your radical trailblazing is only you stomping around in the dark. That being said, not knowing the rules is much more fun.

18. Do the things you love. If you love what you do, chances are that other people will too.

19. Productivity is all about outsmarting your dallying inner child that want to play, and live under the delusion that the future-you will have more time and motivation than the now-you. Do it now, because future-you is the same tardy bastard, and is not to be trusted.

20. Gifts and holidays are much more appreciated if they show up unexpectedly instead of on a certain date.

21. Rock bottom is a great place to push yourself up from.

22. Cosplay your way through life. Reality seems like a lovely place, but you wouldn’t want to live there.

23. Finish things. Properly. Everything that you leave unfinished, unsaid, undone, unshouted, unthrownaway, unkicked, unwhatever, is going to just lie there like a huge rotting mammoth and stink up the place. And remember that letting go is also a way to finish things.

24. Fear of failure is one of the biggest obstacles in life when it comes to getting shit done. I guess we’re thinking “If I don’t try I at least remain in the same place, if I try and fail I’ll take a step back”. That is just pure bullshit. It’s by making mistakes we learn and grow. Doing it wrong is the first and only step to doing it right. The only real failure is not even trying.

25. If you want to make a living of your art, you have to master two kinds of creative skills. One is of course the thing(s) you create. But remember that art is not sport, you can’t really measure being ‘good’. Crappy musicians play songs millions love. People with the writing skills of a dim 6th grader can make a bestseller. The only thing you can truly be good at, is being You. Find your voice, and make it as much You as possible.
The second area of creativity is making what you do into a product people are willing to pay for. This is much, much harder, because there are no rules or patterns or predictability. Not so long ago people paid good money music and movies, and coffee was almost free, now it’s the other way around. Next week maybe diamonds are as cheap as bubblgum, and we pay big money to smell farts. I have no idea. But try to understand your market. Be in touch with the zeitgeist. Try to understand people, and what they love and why. And be unique.

26. “You haven’t changed a bit” is not a compliment – it’s an insult.

27. Act, don’t react. Don’t let your direction in life come from jumping aside, backing away, escaping, or being pushed around.

28. Try to leave the planet a better place than you found it. It’s the only one with chocolate, wine, pillow forts, melodic death metal, cheese, tortoises, and breathable air.

29. People think in stories and personal experiences, not in statistics, so they will be wrong about basically everything. Yes, you too.

30. Pick your fights. Being right all the time isn’t all that it’s cracked up to be.

31. Ignoramuses are cocksure. People who actually know what they are doing are full of doubt. Being crippled by self-doubt is a reliable sign that you are on to something amazing.

32. People can act selfish for two reasons.
Reason 1: It’s who they are. That kind is selfish in all weathers and moods. They will suck you dry, and when you crawl away in an attempt to save your life and soul, they will be deeply disappointed in you …and of course call you “selfish”.
Reason 2: They suffer so much that they simply haven’t anything left to give to others. Helping them is the most beautiful kindness there is, and when they are back safe on the shore again, they can become the best friends you’ve ever had.

33. You are never as lonely as when you are among people you don’t belong with. Find your Tribe. Create your own family. But most important of all – learn to love your own company, then you’re never truly alone.

34. There are two kinds of trouble in life. One is like a big tree that has fallen across the road you’re travelling – the solution is fairly obvious, but it’s going to take a lot of hard work. The other is more like solving Rubik’s Cube – you have no idea what you’re doing when you begin, you have to twist and turn and try and fail and feel like a complete idiot, until you suddenly see the obvious solution in all its simplicity and elegance.

35. And speaking of troubles. If you really want something you’ll find a way. If you don’t, you’ll find an excuse.

36. This is what the road to success really looks like:

37. Dream. Dream big. Dream wild. Dream dangerously. Reality is a work-in-progress, and it need your dreams to evolve and become better and more beautiful. And you need your dreams, because if you don’t dream you will have no guiding star, and get lost.

38. Keep an open mind. But also keep bouncers, fact-checkers, security guards, and a well-paid skeptic at the opening.

39. Money is just a tool. Don’t give it power or meaning it doesn’t have, it will only mess with your life, and make you care about things that are not important. The human brain is wired to think that there is no such thing as “enough” (it was developed back in the day when we usually had cold gravel for supper …if we were lucky). Earn 100 000? Then you will think that you’ll be happy once you earn 200 000, but every time you get a raise, your limit for what you think will make you happy will jump out of your reach. Also, most people adjust their spending every time they get more money. You will always end up on 0 at the end of the month, just with more stuff that is in the way and that will complicate your life.
Spend your money on experiences, not on stuff. That new iPhone will be obsolete and boring before you’re even home, but travelling, dinners with friends, and watching Rammstein live will make you feel connected, and give you stories to tell (and the Rammstein gig will probably also clear your sinuses and burn off your nose-hair).

40. Hope is not found – it is created.

41. When the map and reality differs – rewrite reality.

42. ‘Politically correct’ is derogatory term used by whining dinosaurs who can’t understand why no one is laughing at their demeaning jokes about gays, vegans, foreigners, feminists, disabled, and minorities anymore. Dinosaurs belong in a museum.

43. Everything happens for a reason … that you make up afterwards, to make some sense of this random chaotic mess called life. But that’s ok. Life is a story anyway, why not make it a good one.

44. The best chance of finding the Love of Your Life is by not trying. Be happy all by yourself, and you’ll see other people with a clear vision. Longing and loneliness tend to mess with your perception of reality, “Oh, you are also carbon-based, and have five fingers on each hand! We are soul-mates made for each other!”

45. There are a LOT of myths and expectations regarding how you should act, reason, and behave as a man/Swede/writer/at-your-age/whatever. Don’t buy that shit. If you are willingly going to be restrained, let it at least be in a kinky way. Resisting and rejecting norms and peer pressure is the most fun you can have with your clothes on.

46. Fruit will never be a substitute for chocolate. Never. Ever.

47. Figuring out life, and yourself, takes a lot of time. It’s ok to feel lost and make a lot of mistakes. It’s more than ok – it’s the only way. We’re never graduating, or getting any real grip, but at some point we’re getting to know who we are, what we like and what we don’t, and then life gets a bit easier. But don’t be surprised if this happens sometime around when you get your first grey hairs.

48. Don’t do regret or bitterness. Really. Don’t. That’s like crapping your pants, and then keeping them on so the smell will always remind you how awful it was that time you crapped your pants. Don’t look back. Look forward. Or even better – look at the present. The best time is always now. And it’s never too late. Your dreams have no expiry date. One of my friends became a rock star after 40. There are many that began their careers as bodybuilders or writers and other cool things after 80. Life is happening all the time. It only stops with the last breath.

49. Listen to your heart. Yeah, I know, the heart is just a muscle that is pumping blood through the body, and if you listen to it you will only hear “swoosh-swoosh” and “bonk-bonk”. But you know what I mean, that expression means listen to your dreams and desires, do the things you look forward to, the things that make you happy. It may sound obvious, but humans are social animals, and once upon a time “listen to your heart” meant getting kicked out of the tribe for being weird, which meant that something with sharp teeth would soon be chewing on your heart. But today it is safe to be yourself and follow your dreams. You may piss people off, but that’s a good way of sorting them out. There are no innocent casualties when you follow your heart (unless you dream about being a serial-killer) – people who truly care about your happiness will understand and support you; people who don’t can fuck off.

50. Whatever you do, be kind. It’s very contagious.

All pictures © Peter X. Eriksson

Listening to: Periphery and Moda Spira
Reading: Gutted: Beautiful Horror Stories
Watching: Stranger Things
Playing: Disney Magic Kingdoms

“The men accused of assaulting a bank office earlier this year, was today freed of all charges by the court. ‘It’s not possible to establish that the bank was in, according to the law, a vulnerable condition when the men took large amounts of money from it. Nor is it possible to prove any lack of consent’
According to the court, there are several factors to consider regarding the alleged assault. One is the bank’s reputation, and prior history with money. It’s well known that they keep cash there. It’s even been advertised. And they should know what people are like – most like easy money. The men working in the bank wear expensive suits and watches. They should keep in mind what kind of signals they are sending. It’s very unadvisable to tempt your surroundings like that. Besides, they didn’t resist the transaction enough, just handed over the money and kept quiet. They didn’t alert anyone until after it was all over. That could be seen as a sign of consent.
There is also word against word in this case. The bank claims that it was in a vulnerable condition, while the men claims that the bank knew what it was doing, and gave them the money voluntarily, and that the bank had been very forthcoming earlier, handing out money to several other customers.
‘It can be very confusing in situations like this’, the court says, ‘when the bank lend money to a lot of people. It’s not up to the court to decide about personal disagreements about consent.’

Sexual assault is not about a lot of things we think it is about.
It is not an act of impulsive, uncontrollable desire; it is a premeditated act of violence (research shows that more than half of the rapes are planned).
It’s not about sex. If someone hit you with a shovel, you wouldn’t call it gardening. It’s about psychological needs, not bodily ones. The perpetrators aren’t horny – they need to feel power, control, domination, and feeling superior to women.
It’s not about strange men hiding in the bushes. 4/5 of rapes were committed by someone known to the victim. Often in a familiar environment.
It’s not about how women dress or behave. It’s about the attitudes and values among men.

Rape and sexual assault may be among the worst things men do to women, but it’s definitely not the only thing. The gender gap, the glass ceiling, gender inequality at home and at work, belittling, master suppression techniques, sexism, harassment, mansplaining, dick pics, dirty socks on the living room floor… it’s a very long list. But even if these things are considered to be women’s issues, they are not. Women certainly get the short end of the stick, but the reason for it can be found between the ears of men.

There’s a forgotten tragedy behind rape. One where men are reduced to testosterone-bags with no free will (but ‘not all men’, of course), with an untamable sexuality much like a loaded gun with the safety off – be very careful with it, or you may get hurt. One where men have to assault, degrade, and humiliate women in order to keep some imaginary position in a made-up hierarchy. One where men are trapped inside a lie about what it means to be a man.

Not that long ago women saw through the lie they were trapped in, and rewrote and updated the ‘What it means to be a woman’ manual. They got sick of being seen as some second-class humans, and empowered themselves. They want a very simple and natural thing – that men and women should have equal rights and opportunities. That the world should look the same no matter what you have between your legs. As we can see it’s still very much a work-in-progress. But not because of lack of efforts from the women. But because the general attitude from us men is along the lines of “umm… what..?” When the train to gender equality left the station, the women was already on board and having drinks in the dining car, while us guys got left behind at the station, obviously too busy telling blonde jokes and sending dick pics to notice things were changing.

And things have certainly changed. But not as much for men as for the rest of the world. We live in the past. We carry around beliefs and ideas as relevant in 2016 as a Betamax videocassette. We are the flat earth society of gender equality. Our minds run on Windows 3.11. Our attitudes are obsolete. We desperately need to up upgrade to a new masculinity, because the old one stinks like yesterday’s diapers. We can stop everything from rape to manspreading simply by throwing out outdated ways of seeing the world and the people in it. So let us.

The material here is taken and (badly) translated from my Swedish book “På Y-fronten intet nytt – jakten på den nya mansrollen”, roughly translated to “All quiet on the Y-front – in search of a new masculinity”. Published on this day ten years ago. Unfortunately, still relevant it seems…

 
Oh, and guys, if this whole consent thing seems confusing, it’s really not. Just watch this:

Copyright ©2015 Emmeline May and Blue Seat Studios

Listening to: Killswitch Engage
Reading: Matt Ruff: Lovecraft Country
Watching: Broadchurch
Drinking: Havana Rum Coffee

What I’m doing in Poland? Well, that is sort of a long story, and since I’m still in the middle of it, it would be difficult to tell all of it now. It wouldn’t even end on a cliffhanger, it would end midsentence, and that’s just sucky storytelling. See this as a teaser for the upcoming full story that’s coming soon. But in short: I was on my way to London, was just going to stop here for a short while, but because, you know, ‘life’, I’m still here.

But as they say, “It didn’t go as planned, and that’s ok”. It’s an unexpected adventure I wouldn’t want to be without. I highly recommend to stay somewhere you never planned to be, and where you don’t speak the language, it makes you feel awake and alive. And whenever I use my Google Translate app – also amused. Ever since I accidentally bought buttermilk instead of ordinary milk, and had the worst cup of tea in my life (it tasted like expired beaver puke), I use that app on everything I’m not sure what it is. Problem is, as soon as the label isn’t in clear, well-spaced Arial, the app gets a bit confused. So far I’ve had soup with ‘dragon’ and ‘snake’ as ingredients, I’ve been instructed to add “a spoonful of monsters”, and the laundry detergent was “concentrated lawsuit”.

Pictures from Poland:

Being a stranger in a strange land also makes you think. In different ways, and on different things. Lately I’ve thought a lot about dreams.

Dreamers get a lot of crap. Get called naïve, lazy, having the head in the clouds and not being in touch with reality. That last bit is sort of half-true. Being a dreamer, I always see reality as a work in progress. There are always things that need to be changed, added or improved.

I think those who see dreamers in a negative way are non-dreamers that live under two delusions:
1. That everything around us has always been there, and popped into existence unaided, like a virgin birth.
2. That dreamers are lazy slackers that imagine that they can change the world, sleep ‘til noon, and get laid (not necessarily in that order) with their poetry/songwriting/interpretive dance/etc, while society have to pay their rent and bar tab.

The non-dreamers seem to forget that lightbulbs, iPhones, pacemakers, democracy, the kingdom of Sweden, space travels and the whoopee cushion all began as a dream in someone’s head. Someone took a long walk among their thoughts and saw something no one had ever seen before. Then got haunted by the idea to make the dream become a part of a new reality.

Dreamers have very selective vision, seeing possibilities very clearly, but limitations as some distant, irrelevant blur. ‘Unrealistic’ is just another word for ‘no one has tried hard enough yet’. Dreamers always think outside the box, because they didn’t even notice there was a box to begin with (they probably put wheels on it and turned it into an environmentally-friendly vehicle, driven by the waste heat from their optimism). Yes, dreamers do spend a lot of time in their heads, and it may look like laziness, but it enables them to change things. Even change the world. If it weren’t for the dreamers we would still sit in trees and ponder how to get some nutritional value from a rock.

You see, dreams are so very important. They are the most important ingredient to make amazing and important things happen. Not only in our world, but also in ourselves. If we don’t dream we will have no goal in life, and we will end up doing things for someone else’s dreams, and live the life of others. We need the dreams to be free and to fully become ourselves.
Dreams are the seeds that will change both us and the world. But not all by themselves, of course. Nothing can grow without a seed, but a seed will also need help to grow. Fortunately, there is a fairly simple formula for taking even the craziest idea out of the head and into the real world.
The formula is: dreaming + doing + not giving up = new amazing things.
All parts are important. And without doing and keep on trying until we succeed, the dreams will only stay in our heads, and slowly turn sour as they don’t become reality. But everything is possible when dreams and action meet. Everything.

No one said it was simple though. As someone who meddles in a bunch of creative areas I’m very familiar with the creative process:

1. This is awesome
2. This is tricky
3. This is shit
4. I am shit
5. This might be ok
6. This is awesome

This is true for all dreams and ideas. There will be self-doubt, there will be naysayers, and there will be obstacles. Things don’t go as planned, funds run out, mistakes are made, plans go pear shaped, accidents happen. It’s hard. But not the end. We only need to catch our breath, adjust and keep on going. Not give up. Try again. Fail again. Fail better. Make glorious mistakes, because they are valuable lessons, and it is a million times better than doing nothing. And by understanding this process, and keep going, there will be success.

Sometimes it can feel too hard when the obstacles never end, when the problems drains us and our energy runs out, and with it the hope. But all energy and hope returns. Despair is just a feeling. The dream and the possibilities are still there, just harder to see in the fog of exhaustion. Disappointments are just small clouds hiding the light for a short while. They’ll pass. Trust the initial belief. Trust your heart. Trust yourself. Get rid of the doubters and the pessimists. Let them crawl back to their branch and suck on that rock, while you take that dream about writing the world’s saddest love song/construct a bridge between Africa and Europe so all refugees can walk over safely/making a pizza with 14 kinds of cheese/whatever, and make it happen.

Go on, dream. Bring something to the world that wasn’t there before. Change it. Make it bigger and better. Leave your mark.

Listening to: Ryn Weaver and Fightstar
Reading: Stephen King: The Bazaar of Bad Dreams
Watching: Jessica Jones
Dreaming of: Pillow forts

Just noticed that 2/3 of 2014 is behind me, and this year is clearly broken (did I save the receipt?) because so far it looks nothing like the one I had written down on my to-do list in January. Had all these plans about moving, writing novels & short stories, expand my publishing company Turtle Bite Books, do collaborations and lots of other stuff. What have I been doing so far? Taking photos. Shitloads of them.

Sure, it was amazing when I got my new camera last year. It was like going from banging on pots and pans to get a brand new shiny Mapex drum kit. I could finally do all that stuff I had envisioned in my head but never had the right tools to implement. But I never knew what a wonderful storytelling instrument the camera could be. Suddenly I found myself using it more than the pen or the keyboard to tell the stories I have in my head. Like the famous photographer Ansel Adams said: “When words become unclear, I shall focus with photographs” (the quote continues: “When images become inadequate, I shall be content with silence.” But I’m still working on that bit…)

And of course my mad scientisty-brain began to wonder what would happen if you wrote a book in both words and pictures. I am currently working on that, and with some luck the result will be ready before the leaves turn.

It will be published as an e-book, because it’s the perfect format for this kind of book (and a physical full color print would cost me two kidneys and my sanity, the sanity isn’t much to lose at this point but it would be a bitch to pee without my kidneys).

Another thing I also noticed with photography is that at some point you’ll find your own voice, and if you put enough of yourself in it you will connect with others that speak the same language. Something you’ll notice when the comments go from “nice light” and “cool angle” to “you have an old soul” and “this made me cry”. And when that happens it’s the same wonderful feeling as when you’re at a party and you see someone wearing a tee with that band you love but no one’s ever heard of, or when you’re being the only one completely mesmerized by a painting at a museum/gallery while everyone else just strolls past it … until you notice that someone is standing right beside you, also lost in what they see. That feeling. When you look at each other and share that knowing “You and I are the same”-smile, and you know that you have found a member of your Tribe. Wonderlicious!

So, a big ‘Hello!’, a big hug and an even bigger ‘Thank you!’ to all the exciting people all over the world I’ve got to know through photography. You make my life better and I love you all!

In other news: Soon it will be the premiere of Doctor Who season 8, and our first look at Peter Capaldi as the 12^th Doctor. A quick explanation for you non-Whovians: The Doctor is an alien from planet Gallifrey, and they have a way to cheat death – the can regenerate their dying body to a new one. But while the intellect and the memories stays the same, the appearance and the personality changes. Every new regeneration must learn and come to terms with who he is. This is of course great for a tv-series – you can keep the core of the show, but still refresh it. And it’s very heartbreaking when you have to say goodbye to the old Doctor (I cried like a baby when Matt Smith’s 11^th Doctor said goodbye last December).

Anyway, as exciting as it is when your favorite tv-show is back, this time it feels extra special for me. I think one of the reasons I fell so hard for this show is because I can identify so well with The Doctor himself – a manic madman and a dark, brooding loner, both driven and playful. And this time it also feels like I’m in sync with his regeneration. This has been a year of big inner change for me. I think that I’m becoming a new man as well. There are new thoughts, new ideas, new attitudes, new rules. Things I used to say “Never!” at have become “Why not? Life is short”. And I believe that I also have to learn who this Peter is. (But I hope that I don’t have to ask the same question as The Doctor: “Tell me, am I a good man?”)

As a result of all this there are many other things in my head right now that wasn’t on my to-do list earlier. Things I’ve never thought about before. Exciting things. Strange things. Scary things. But as they say: If you’re not scared, it just means you’re not sticking out your neck far enough.

It will be very exciting to see what life looks like at the end of December. I really hope it includes travel. I’ve been stuck in the same place for too long, battling workloads, bitchslapping problems, sorting out chaos and other soul-sucking stuck-by-my-desk crap. Now I want to drag my ass out the door and see some new places, do different stuff and meet some new cool & exciting people. See ya then!

You can see my photography on Flickr, deviantART, Facebook and Instagram:

Listening to: Anberlin and Imogen Heap
Reading: Hayley Campbell: The Art of Neil Gaiman
Watching: Outlander
Mood: Wanderlust

Strax efter millennieskiftet skaffade jag första digitalkameran, och när film-begränsningen på max 36 bilder per rulle försvann vände jag objektivet från vännerna & upptågen (vi hade ändå kommit i den åldern när upptåg betyder “byta batterier i näshårstrimmern” och glimten i ögat vanligtvis är en solreflex i läsglasögonen) till andra saker. Jag började se motiv i vattendrag, köpcentra och i människors händer. Och jag upptäckte att jag älskade att se världen på det sättet, att försöka hitta något vackert att fånga även i de astråkigaste parkeringshus. Framför allt märkte jag hur min nåsågudförbannat spruttelpratiga författarhjärna äntligen höll käften när jag kopplade över skallen till bildläge. Fotandet blev både meditation och hobby.

En hobby som börjat ta över. Framför allt sen jag skaffade mig en vettig kamera, för nu kan jag äntligen förverkliga alla de bildidéer jag har i skallen (den innan var som en gitarr med bara två strängar – det går kanske att klämma fram en låt, men den låter platt och nyanslös). Har fått kontakt med många andra fotografer världen över, flera som jag beundrat länge och som jag blir lite pirrigt starstruck över att ha blivit polare med. Och jag har upptäckt att foton har ett eget språk. Någonstans under sin utvecklingskurva börjar man stoppa in så pass mycket av sig själv i bilderna att kommentarerna går från “nice light” och “cool angle” till “you have an old soul” och “this made me cry”. Man fångar inte längre bara motiv, utan berättar historier.

Parallellt med det så allt fler undrat om jag inte ska släppa en fotobok. Vilket jag först varit klart skeptisk till. Dels för att jag är långt ifrån bra nog för det, och dels för att jag inte vill sabba ännu en hobby genom att göra den till något “seriöst”. Men det första argumentet faller på att inget någonsin skulle bli gjort om folk gick om kring och tänkte såna dumheter, och det andra föll när jag kom på det där att även bilder är ett språk. Jag skulle fortfarande skriva grejer, bara med andra “bokstäver”. Fast sen kom jag på att jag vill blanda foton och ord. Lite som jag gjorde i Oktoberoffer, fast den här gången med omvända ration bild/ord.

Har hållit på att pyssla lite med det projektet med vänsterhanden, men ibland måste man bara säga sina intentioner högt till världen för att knuffa sig själv till att verkligen få klart det. Så det var precis vad jag gjorde nu.

To be continued…

Har en massa hår i ansiktet just nu. Av någon besynnerlig anledning. Jag är egentligen inte skäggtypen, det kliar för mycket, och andelen grått i det påminner mig om att jag är lika gammal som finansministern. Funderade först på om jag bara var lat, eller om jag blivit biten av en varhipster. Men sen kom jag på: Det är ett slutspelsskägg.

Rör vanligtvis inte sport eller sporttermer ens med en lång silverpåle som steriliserats med välsignad klorhexidin, men tom jag känner till det där vidskepelseskägget hockeyspelarna sprojtar fram under slutspelsfinaler. Eller studenternas tentaskägg. Eftersom jag varken sportar eller pluggar måste det vara något annat jag odlar det inför. De sista sidorna i ett avslutande kapitel. Vet inte exakt vad just nu, men det känns överlag bra. Det är bra att avsluta saker. Som den gode The Doctor sa: “Everything’s got to end sometime, otherwise nothing would ever get started.”

I’ll keep you updated.

Läser: M.R. Carey: The Girl With All The Gifts
Lyssnar på: Broods och Killer Be Killed
Tittar på: Penny Dreadful
Humör: HappySad

Hade lovat mig själv att aldrig mer besöka Luleå på vintern (fick snö & kyla så att det räckte och blev över under de 30 år jag häckade där), men vad är löften till för om inte att fucka upp så att man blir påmind om varför man svurit dem in the first place? Så när resten av Sverige vände januari ryggen och drog till varmare breddgrader, vände jag kosan 1470km norrut.

Att frivolta sig upp ur de gamla hjulspåren och skjuta sig med cirkuskanon ut ur sin bekvämlighetszon är en fet C-vitaminspruta för sinnet. Så när jag ändå höll på med att vara Kärringen-mot-strömmen gjorde jag fler Peter-otypiska saker: Lät böckerna ligga kvar i väskan och läste morsans gamla Året Runt och Må Bra istället, pausade det intellektuella grubblandet och skruvade hellre fast lampsocklar, justerade fönsterbrädor och demonterade gamla radioapparater. Fast största aha-upplevelsen kom när jag lite halvofrivilligt nobbade såväl internet som nyheter totaljävlahelt veckan jag var där.

Grejen är den att morsan har ingen teknik mer avancerad än en tjugo år gammal nummerpresentatör, och jag har ingen smartphone. (Är inte någon tech-rädd luddit som springer och hämtar högrepen och facklan så fort jag får se något mer avancerat än gammelmormors vävstol. Men är väldigt pragmatisk när det kommer till ny tech. Frågar alltid den lilla grunkan vad den kan göra för mig. Och smartphonen har ännu inte kommit med något tillfredställande svar. Konceptet är lovande, men enligt min tumstock är prylen för trubbig än. Apparna är för fåniga, skärmen för liten, kameran för kass etc. Men med lite tid & utveckling så… Säger som Big Bang Theory-Sheldon: “the things I want to buy haven’t been invented yet”). Så jag gick offline i en vecka.

Upptäckte något oväntat: Man blir väldigt kreativ av att ha tråkigt.
Redan på flygbussen la jag undan boken och stirrade istället ut genom bussfönstret på ett vintermörkt och skittrist Skåne. Tog inte många minuter förrän min hjärna blev rastlös och började hitta på saker. Och det bara fortsatte att spruta idéer under min analoga vecka.

Är inte den första som kommit på det här. En av mina stora idoler – författaren & supertwittraren Neil Gaiman – har precis kopplat ned och har tagit, som han själv säger: “about six months off,  a sabbatical from social media so I can concentrate on my day job: making things up. People ask me where I get my ideas from, and the answer is that the best way to come up with new ideas is to get really bored.” Gaimans favvottristess är att gå på skolpjäser: “You have to sit there for hours and you can’t read or use a phone or check something on the web. I’ll come out afterwards thinking: ‘Did I just plot out an episode of Dr Who there? I think I did.’”

Journalisten James Brown tog en veckas Internetbreak i samband med en dokumentär. Och hans insikt blev: “The first thing that struck me after a day of abstention wasn’t so much what I lost, but what I gained. Time. So much time. Not taking my phone into the bedroom with me was giving me at least two hours extra a day. The second thing that became apparent was how much “dead time” I spent looking at my phone for stimulation. And how “dead time” had become “all the time”. Pretty much anywhere and everywhere. In bed, at both ends of the day, in cabs, on toilets, during meetings, during meals, whilst watching TV. Suddenly, without the internet, all those things became what they used to be. Things in their own right rather than providing background to me using my phone. Two days in and miraculously I was far more productive; I could do something that would normally take me a whole day in an hour of uninterrupted focus.”

Författaren och litteraturkritikern Kathryn Schulz beskrev sitt kluvna förhållande såhär: “…writing my book involved spending four years in a figurative cave. In my experience, and the experience of most writers I know, that cave is the necessary setting for serious writing. Unfortunately, it is also a dreadful place: cold, dark, desperately lonely. Twitter, by contrast, is a warm, cheerful, readily accessible, 24-hour-a-day antidote to isolation. And that is exactly the issue. The trouble with Twitter isn’t that it’s full of inanity and self-promoting jerks. The trouble is that it’s a solution to a problem that shouldn’t be solved. Eighty percent of the battle of writing involves keeping yourself in that cave: waiting out the loneliness and opacity and emptiness and frustration and bad sentences and dead ends and despair until the damn thing resolves into words. That kind of patience, a steady turning away from everything but the mind and the topic at hand, can only be accomplished by cultivating the habit of attention and a tolerance for solitude.”

Kan bara hålla med. Mycket av det jag skrivit föddes medan jag diskade. Utsätt hjärnan för något så ohemult själadödande astrist och den börjar fantisera ihop saker i rent självförsvar. Isolering och tristess är författarens främsta verktyg. Att skonas från distraktioner är som att låta kreativiteten nakenbada lite småfull på en sandstrand i Karibien.

Nu verkar ju världen ha någon slags rökheroin-attityd gentemot internet, smartphones och sociala medier. Ta bara FB – antingen börjar man kallsvettas och darra om man inte får kolla sitt flöde 47 gånger i timmen, eller så ställer man sig på domkyrkotaket (dvs på FB & Twitter) och blåskriker att sociala medier är satans bålverk på jorden som fördärvar barn, vuxna och små gnagare, orsakar diabetes och fallandesot samt försämrar BNP; sen stänger man ned sitt konto, skjuter det med fyra magnumkulor i kraniet, bränner liket, låter ölstinna rentjurar pissa på askan och skjuter ut resterna i världsrymden med nästa Marsexpotition.

Det går att bara dra ned. Använda det när det finns tid och känns rätt. Som en gammal tant sa till mig en gång: “Man ska dricka sitt kaffe av lust, inte av last”. Internet och teknik är bara ett verktyg. En död pryl. En hammare kan användas till att bygga sjukhus, krossa pannben eller klia sig i röven med. Och man kan låta den ligga i verktygslådan tills man verkligen behöver den.  Om en grunka är ett trollspö eller en tvångströja är i slutändan en attitydfråga.

Men om man nu inte har en författar-hjärna som måste lämnas ifred för att fungera optimalt, varför ska man då pausa från nätvärlden? Möten of the living dead, köer, vänta på bussen och annan seg skit som bara äter upp ens liv, hur kan det då vara fel att kolla på LOL-katter och vad ens vänner åt till lunch?

Well, för en bunt år sen upptäckte jag att allt i mitt liv som det gick att sätta en klisterlapp med “Skit som ska bort, bort, bort!” på fanns där bara för att jag inte fnurlat nog mycket över det. Sakerna som gjorde mig olycklig smet in medan varningssystemen slappade i tv-soffan. Misären lyckades slå rot och sakta sprida sitt gift för att jag slött vände uppmärksamheten mot halvunderhållande menlösheter. Men när man lämnar sin hjärna ifred och utan input kommer den att börja ställa de där asjobbiga, obehagliga, men ack så förbaskat nyttiga frågorna: Det här att jag tröstäter O’Boypulver så att jag väger som en sopbil, är det för att jag hatar mitt menlösa jobb? Att jag drar upp axlarna i jämnhöjd med öronen och bor på kontoret, beror det på att mitt förhållande kväver mig och att jag måste dumpa och gå vidare i livet? Fan, en del av mina livsval skaver ju! Varför har jag inte bytt dem mot något som sitter skönt?

Som komikern Louis C.K. uttryckte i sin rant mot smartphones: “You need to build an ability to just be yourself and not be doing something. That’s what the phones are taking away, is the ability to just sit there. That’s being a person. /…/  (Now) You never feel completely sad or completely happy, you just feel kinda satisfied with your product, and then you die.”

Det är så jävla lätt att ta the path of least resistance och smita från livet. Dimpa ned i soffan och slöglo på vafansomhelst istället för att sova/hångla/bygga Uppsala Domkyrka i skala 1:10 av öronvax. Twittra om sitt skrivande istället för att faktiskt skriva. Hitta på saker och ha kvartssamtal med sig själv är kanske mer krävande än att slösurfa initialt, men när man väl får det att flyta är det 10¹²⁰ gånger roligare och mer tillfredställande. Det är väl som sex efter 40: Det är så apbökigt att få av sig kläderna att man hellre sätter sig och ser ‘Fråga Doktorn’ av ren bekvämlighet, men om man väl besvärar sig med att näcka är det sååååå jävla värt det!

Jag gillar sociala medier. Jag må vara en enstöring som trivs bäst i mitt egna sällskap och som jobbar effektivast inlåst i ett kassaskåp. Men jag är även en Homo sapien, ett högst socialt flockdjur, och jag behöver verkligen andra människor, även om det inte är så ofta (och jag dessutom är sjukt kräsen med vilka jag släpper över bron).
97% av mina vänner bor i andra städer (och vi är i den fasen i livet när jobb, ungar & turnéer gör att man inte bara slår en pling) så det är ett lysande snabbhänghak och en constant update över vad som händer i deras liv. Det är ett toppensätt att få snabba nyheter från artister och andra. Det är ett suveränt Tribe-verktyg för att samla folk med samma intressen (stöter på nya spännande människor varje vecka). Och är ju självklart ett enkelt och effektivt marknadsföringsverktyg. What’s not to like?

Jag kommer att fortsätta att använda FB, Twitter, Flickr eller vad som nu kommer sen när vi ruttnat på dem. Jag kommer säkert att skaffa en smartphone när de är så pass utvecklade att de intresserar mig. Och jag kommer att införa fler eremit-perioder i mitt liv då jag nobbar internet och all annan input. Författar-Peter behöver det för att hitta på balla saker. Och Peter-Peter behöver det för att komma i kontakt med sina innersta tankar & känslor.

Har beslutat mig för att ha följande förhållningssätt till nätet/sociala medier: Ägna mindre tid men vara mer aktiv och kontaktsökande när jag väl är där. Man kan vara snubben på festen som kommer dit en halvtimme innan utsatt tid och går först när värdparet tagit på sig pyjamasen och börjat blänga, fast bara stått i ett hörn och smuttat på ett och samma vinglas hela kvällen, inte pratat med någon utan bara försynt rätat upp högen med servetter med jämna mellanrum. Eller så kan man vara typen som stormar in, halsar en bag-in-box, charmar loss kalasbyxorna på varje gäst med sin svada och savoir faire, slänger på en hittills okänd demo där Elvis jammar med Motorhead, bygger om hushållsassistenten till en ölserverande drönare, hånglar upp värdparets katt, kissar i rhododendronbusken och sen flyr ut i natten på en stulen åkgräsklippare med ungarnas undulat och en rödtott av vardera könet vid sin sida. Effektiv partytid: 27 minuter och 43 sekunder. Livet blir den fest man gör det till…

Ställen där man kan leka med mig på nätet:
Twitter – Facebook (officiell) – Facebook (privat) – Instagram – Flickr – deviantART

Läser: Dan Simmons: The Abominable
Lyssnar på: VERSA och Periphery
Tittar på: Helix och Oddities 
Gör: Fryser & sover (...fortfarande)

För visst händer det varje år, att på någon skola någonstans så nominerar och röstar eleverna fram en grabb till ljusdrottning, och sen börjar de vuxna skita knäck och försöker stoppa det hela?

Jag tycker att det här är otroligt underhållande, och har klurat en del på varför det blir sån panik. Min personliga gissning är att det beror på två saker i kombination: Traditionskramp och fjollnoja.

Om vi börjar med fjollnojan. Tjejer kommer oftast undan med att hoppa in som tomtenissar och pepparkaksgubbar, men få saker stör oss så mycket som när killar kliver in i traditionella tjejroller, helst när det rör sig om barn. Agera Lucia, bära klänning, eller varför inte klassikern ha på sig rosa – och plötsligt framstår Sodom och Gomorra som en sömning söndagsförmiddag i Jönköping! Åtminstone en överhängande risk att pojkstackaren ska drabbas av mjuk handled, spretande lillfinger och en osund passion för guldlamé och schlagerfestivaler.

Vad man lätt glömmer är att vår uppfattning om vad som är ‘normalt’ – inklusive idéer om vad som ses som kvinnligt och manligt – ändras hela tiden. Beroende på var man sätter ned fingret i historieboken så har manlighet till exempel gått ut på att sminka sig, bära strumpbyxor, ha högklackat och storgråta offentligt. På 1800-talet var klänning ett könsneutralt plagg för barn. Rosa och blått som könsmarkörer kom inte förrän på 1940-talet, och in i det sista var det osäkert om vad som stod för vad. Ett tag tyckte man att rosa var en färg lämpad för killar för den var mer bestämd och stark, medan blå var tjejigt skör. Allt det här är bara saker vi hittar på. Och saker vi själva skapar muterar snabbare än ett uttråkat virus i ett kärnkraftverk.

En annan helgrelaterad urkukningsfaktor är den när man upplever de ‘svenska jultraditionerna’ som hotade av ‘främmande element’ (läs: utlänningspåhitt, pk-flum och andra tockna därna nymodigheter). Definitionen av ‘svenskt’ i det här fallet = ‘selektiva och nostalgisuddiga minnen av hur det var när/där jag var barn’. Och är det inte lite fnorpigt att prata om ‘svenska traditioner’ i samma mening som man nämner ett italienskt helgon (Lucia), en salig blandning av bland annat amerikanskt varumärke, germanskt helgon och nordeuropeiskt oknytt (tomten); och pepparkaksgubbarna komma ju, som vi alla vet, från Pepparkakeland.

Traditioner är en jävla soppa, där ingredienser läggs till, tas bort och byts ut. Vårt ‘nu’ är bara den sista snutten på ett jävligt långt historiskt snöre, där mycket glömts bort och massor stöpts om. Ta bara Lucia. Den tradition vi har idag tog form runt slutet av 1920-talet. Vi har slutat med att sticka kniven i stallväggen så att inte elaka kärringar stjäl modet ur hästarna på Lucianatten. Ingen klär längre ut sig i gamla getskinn och halmkärvar och går runt och tigger fläskbitar. Och för några år sen slutade man med den urgamla Lussegubbe-traditionen i Skaraborg, då vuxna män målade sig svarta i ansiktet och drog ut den 13 december för att busa och skrämmas. Men vi har kort minne. Vi får så lätt för oss att midsommarnubben och tv-tablån på julafton har hängt med i oförändrat skick sen bronsåldern.

Jag vet hur det känns, jag har själv blivit förvirrad och skrämd av förändring. Kanske främst när jag pratar Star Wars med kids och de små hädarna gillar de nya filmerna bättre än originaltrilogin (som de mest verkar tycka är sci-fi filmernas motsvarighet till att leka med kottar). Det är kanske därför vi får frispel över ungarnas nya påhitt – vi känner att tiden springer ifrån oss, att vi håller på att bli lika förlegade som vi brukade tycka att våra föräldrar var. Så vi försöker bevara ‘vår’ tid i bärnsten. Krampar fast vid vår idé om ‘normalt’.

Är vi inte skyldiga oss själva att vara flexiblare än så? Att fastna så här är att låta vår hjärna bli en soffpotatis – det är kanske jävligt bekvämt för stunden, men direkt skadligt i det långa loppet. Dessutom är det ett svek mot vår enorma kapacitet som människor. Mänskligheten har en lång historia av förändring och att framgångsrikt ha anpassat sig till nya förhållanden. Att sluta med det och gå i stå är som att använda senaste superdatorn som dörrstopp.

Vi bör nog också fråga oss: Skyddar vi barnen eller bakbinder vi deras händer när vi tvångsmatar dem med våra traditioner? När vi håller fast vid vad rosa och blått betyder, och vem som får och inte får vara Lucia, kan det vara som att ta ifrån dem iPaden och tvinga på dem skrivmaskiner och kulramar för att det är ‘traditionellt’?

För att citera en av eleverna i den senaste Lucia-‘skandalen’: ‘Det är väl bra om man kör lite nytt då och då. Någon gång skulle det ju ändå ha hänt.’

(…och klurar man på den här Luciahistorien ett varv till så är ju ungarna faktiskt oerhört traditionella. Under teaterns historia har det varit rätt vanligt att män spelat kvinnoroller.)

Den här texten är lätt omarbetad version av ett kapitel ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. (F.ö. en lysande julklapp – antingen till någon annan, eller till sig själv för att ha något att läsa medan man är julbordsdäst)

Läser: Douglas Coupland: Worst.Person. Ever.
Lyssnar på: CHVRCHES och Drewsif Stalin  
Tittar på: Almost Human 
Gör: Provkör min nya Canon EOS 100D

Räknar man bara det som händer i skallen så finns det bara fördelar med att bli äldre. Tonåren gick ju mest på att vara naiv, få drama queen-utbrott över småskit och ha ångest över att inte passa in. Som vuxen har man lärt sig att acceptera sig själv och andra som de är – med fel, brister, könsvårtor och allt. Man har lärt sig att sålla bort allt onödigt skitsnack som surrar omkring en, välja sina fighter och fokusera på det som är viktigt. Man har utvecklat ryggrad och vågar stå för den man är och det man gillar. Erfarenheter och självförtroende gör att man verkligen kan sina grejer, och hamnar man i en situation där man har noll koll får man inte panik för man vet att man har löst sånt förr. Relationer fungerar bättre för man har vuxit ifrån sina rädslor och sin osäkerhet (och förhoppningsvis den värsta delen av sitt ego), och man har bättre koll på vad och varför man känner. Livet stannar inte av heller bara för att man skaffat erfarenhet. Jag lyssnar fortfarande på ny musik, reser, partajar, skaffar nya vänner, är impulsiv och barnslig samt tar in nya idéer. Har inte slutat drömma utan tar ansvar för drömmarna och hittar en plats för dem i verkligheten. Årsringar äger!

Fast pratar vi kroppen finns det fan inga fördelar med att åldras. Medelåldern är som tonåren, fast gånger tio: Det växer ännu mer hår på ännu konstigare ställen. (På tal om det, är det vaxning, silkepil eller eldkastare som gäller när man ska ansa fram öronen?) Orken har rasat till nivån ‘Dockvagn i uppförsbacke och motvind’. Super man på midsommar är man bakis fram till nästa pingst. Man stukar mjälten när man knyter skorna (när jag var yngre behövdes det minst att bli påkörd av ett stridsflygplan för att man skulle stuka mjälten, och då var man på benen igen efter en öl och en bra låt). Och det kommer bara att gå utför hädanefter. Om några år kommer jag att stuka mjälten och jag så bara tänker på något mer upphetsande än havre.

Anyway, det här är väl någon slags gräns mellan första och andra halvlek i livet. Och ett bra tillfälle att fråga sig själv vad man har lärt sig under sin tid på jorden. Vad skulle jag säga om till exempel en tonåring kom fram och undrade ‘Farbror, vad är viktigt att tänka på här i livet?’ Tja, först skulle jag nog läxa upp skitungen för att ha mage att kalla mig för ‘farbror’ (‘Hey, dude!’ eller ‘Ers majestätiskt storsvulna överhöghet vars skugga jag inte är värdig att vistas under’ är korrekt tilltal till en man i min ålder). Sen hoppas jag ha något djupare och mer erfaret att komma med än ‘ät inte den gula snön’ och ‘drick varannan vatten’ (den senare visdomen är jag inte ens någon större anhängare av – jag är ju från Norrbotten, där vi anser att hela poängen med att dricka alkohol just är att bli fullare än vad nöden kräver, och att vatten gör bäst nytta på potatislandet). Efter lite grävande i röran mellan öronen kom jag dock fram till följande livserfarenheter som jag anser vara värda att dela med mig av.

(Såna här listor brukar iofs vara vanligare i samband med 50-årsdagar, men 45 känns tillräckligt milstolpigt, jag behövde skriva något som inte var jobb, och en av de viktigaste punkterna borde vara ‘Skjut inte upp saker – i morgon kan du bli ihjälnibblad av ett gäng marsvin som lever i vanföreställningen att de är ett pirayastim!’)

1 Folk jag tycker är “I min ålder” är i regel 10-15 år yngre än mig.

2 Nyckeln till lycka (okej’rå, en av dem): Byt ut dina inre demoner mot din inre byfåne.

3 Självömkan bör begränsas till ett utrop av “Nog var det väl självaste fan!”, en grinig FB-status och en tröstfylla; efter det är det betydligt bättre användande av tid, energi och omgivningens förståelse om man kavlar upp ärmarna och tar tag i det som jävlas.

4 Det är inte måndagarna som suger – det är dina livsval.

5 Bry dig bara i vad folk säger när de har rätt, och tänk på vem åsikten kommer ifrån – kritik från idioter räknas som beröm.

6 Om en familj hävdar att ‘vi är heltokiga, rena rama familjen Addams’, så är de garanterat så tråkiga att klockorna stannar. Det är de som hävdar att de är ‘fullt normala’ som bär aluminiumfoliehattar, sniffar skurpulver, tillber Cthulhu och har hemliga S&M-rum bakom en dold vägg i källaren.

7 Rädslan för att misslyckas är det största hindret för att åstadkomma något.

8 Typer som sitter hemma och gnäller eller hångarvar åt de som misslyckas är betydligt större fiaskon är de som faktiskt försöker och trillar. Att man gör misstag betyder att man faktiskt håller på och gör något.

9 Man är aldrig så ensam som bland människor man inte passar ihop med.

10 Det är okej att göra slut även med vänner, släktingar och föräldrar. Det finns inga relationer man måste bevara och livet är för kort för att umgås med människor som får en att må dåligt.

11 Det är en jävla skillnad på att agera och på att reagera. Det ena är en respons, det andra en viljehandling. En genomtänkt färdplan och att hålla hårt i ratten är jävligt bra knep för att hamna rätt.

12 Det är aldrig försent att ångra sig (skaffa barn och begå självmord undantaget).

13 “Verklighetsflykt” är ett konstigt ord. ALLT man gör blir ju en del av ens verklighet. “Tråkighetsflykt” är ett mycket bättre ord.

14 Klåpare är tvärsäkra. Riktiga proffs lider alltid av självtvivel. Att självtvivlet skriker så högt att du får spott i ansiktet är ett tydligt tecken på att du är något stort på spåren.

15 Tur handlar om att ta vara på möjligheterna.

16 I princip varje gång du gör ett val livet är det någon som kommer att bli besviken. Se för fan bara till att det inte är du.

17 Inga bra meningar innehåller någonsin ordet ‘borde’.

18 Det finns bara en enda person vars åsikter jag kan ta hänsyn till: Me, Myself & I. Jag kan bara säga/skriva/göra det bästa jag kan, vad som händer sen ligger helt utanför mina händer. Det finns bara en person som jag kan få att älska det jag har gjort: Jag själv. Alla andra är en bonus.

19 Visst är det mysigt och tryggt i bekvämlighetszonen, men det händer aldrig några balla saker där.

20 Det finns inget bättre tillfälle än nu. Och det är aldrig försent att börja. En kompis blev rockstjärna efter fyrtio, och det finns de som börjat springa marathon, tävla i bodybuilding och debuterat som författare efter åttio. Livet slutar först efter sista andetaget.

21 Förväntningar bäddar för besvikelser. Det där att de roligaste festerna är de som sker spontant gäller för övrigt i livet också.

22 Framgångskurvan ser egentligen ut så här:

23 ‘Politiskt korrekt’ är en nedsättande term som griniga dinosaurier utan självinsikt använder när ingen skrattar åt deras förnedrande skämt om bögar, invandrare, feminister och funktionsnedsatta. Wake up and smell the coffee, ni är inte normen längre – det är ni som är skämtet.

24 Att försöka tillfredställa alla är det bästa sättet att bli medioker.

25 Ta rejält med tid på dig, ha tålamod och var kräsen när du dejtar. Det verkliga slöseriet med tid är när man lever flera år ihop med någon man egentligen inte passar ihop med.

26 Livspusslet löses enklast med hjälp av bandsåg, slägga, täckfärg samt att bestämt hävda att “motivet SKA se ut så där, det är ju för fan en konstnärlig tolkning!”

27 Presenter och ledighet gör mycket mer nytta om de dyker upp vid behov än för att det är ett visst datum.

28 Det tar tid att smaka på allt och upptäcka vad man gillar och inte. Räkna med att det där med jobb, kärlek, utbildning, boende och annat i livet mest är övningskörning fram till runt trettiofem.

29 Envishet lönar sig. Proffs är amatörer som aldrig gav upp. (För författare gäller även: “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”)

30 Om du verkligen vill något kommer du att hitta en väg att göra det. Om du innerst inne inte vill så kommer du att hitta en ursäkt.

31 Hjärnan är av evolutionära överlevnadsorsaker en nervös fegis som oroar sig, ser problem överallt och tycker att förändring är läskigt. Lyssna inte på den. Eller ännu bättre: Ge den lite vin, en kram och visa den något kul och/eller mindblowing.

32 Hjärnan är också usel på statistik och lider av milda vanföreställningar. Den kommer att påstå alla möjliga tokigheter, som att du är en bättre förare än genomsnittet, tro att slumpvis utvalda plasmaklot i rymden påverkar ditt kärleksliv, att pensionen fixas med en lottovinst och att påståenden som delas på Facebook är korrekta. Lyssna inte på den. Ifrågasätt, tvivla, ta reda på, lär dig vad som är fakta och inte, dubbelkolla, var källkritisk. TÄNK! Mycket, hårt och länge!

33 Mänskligheten blir mycket begripligare om man betraktar den som en konstinstallation.

34 Frukt kommer aldrig att ersätta choklad. Aldrig. Någonsin.

35 Pengar är bara ett verktyg. Ger man dem mer makt och betydelse än så kommer de att ta över ens liv och ställa till med jävelskap. Det finns även en mystisk drift som gör att så fort vi får mer pengar (löneförhöjning, utflyttade ungar etc.) så ökar vi våra utgifter proportionellt (ny bil, större hus, fler skor etc.), därför är kontot alltid tomt i slutet av månaden, oavsett hur mycket man tjänar. (Det finns en motsvarande knepighet för frilansare/egna företagare – man ser till att bara tjäna tillräckligt för att klara utgifterna.)

36 Vill man veta vad en person går för och är innerst inne ska man hålla för öronen och istället kolla in handlingarna. Talk is cheap och sanningen märks tydligast i hur vi beter oss.

37 Livet bjussar på en hel del hinder. En del är som ett träd som fallit över vägen – tydliga, men slitiga att ta itu med. Andra är som Rubriks kub – man får vrida, vända och klura länge innan man fattar lösningen, men då verkar den plötsligt så enkel och elegant. Gemensamt för båda är att det är så förbaskat skönt när man tagit sig förbi dem att allt kämpande känns värt det.

38 Man sparar en jävla massa tid, tårar och tandagnisslan av att läsa bruksanvisningen.

39 Säkraste sättet att bli deprimerad är att jämföra sig med andra. Tyvärr är Homo sapiens ett socialt djur som alltid jämför sig med andra för att inte göra något skumt som gör att man åker ut ur flockgemenskapen. Eftersom media bara släpper fram de snyggaste, ballaste och framgångsrikaste artexemplaren ser vi dagligen minst tiotusen andra som får oss att känna oss som flugbajs i jämförelse. Det är därför vi har uppfunnit Prozac, choklad, ostbågar, sprit och roliga kattvideos.

40 Ta itu med saker. Allt sånt som man håller kvar som ogjort, osagt, oskrikit, oslängt, oförlöst, oavslutat, outspytt, owhatever etc kommer att jäsa, surna, börja stinka, dra till sig ohyra och allmänt förpesta tillvaron. Just do it!

41 Försök lämna planeten i lite bättre skick än du hittade den. Det här är den enda planeten med choklad, parmesanost, riojaviner, sandstränder, regnbågar, ljumma kvällsbrisar och sköldpaddor. Det är en alldeles för skojig plats för att ha sönder.

42 Botten är bästa stället att ta avstamp upp mot ytan.

43 Älta inte det som varit. Ta lärdom och traska vidare. Tänk att ligga på dödsbädden och titta tillbaka på ett liv som gått ut på att titta tillbaka.

44 De där grejerna man tänker tillbaka på flera år efteråt med ett stort leende kostade sällan några pengar.

45 Slutligen den klassiska floskeln ‘följ ditt hjärta’. Jag ska inte ljuga om att det kan jävlas med ekonomin, få ens närstående att betvivla ens förstånd och allmänt krångla till det; men i slutändan är det just det valet som får en att sitta asnöjd med ett fett leende på ålderdomshemmet.

Läser: Ray Bradbury: The October Country
Lyssnar på: Death Ray Vision och Rae Morris  
Tittar på: Walking Dead 
Gör: Testar KBT

Anyway, sommaren är även en årstid som inte är utan sina risker och faror. Men simma lugnt, jag har sammanställt dem alla, och har säkra tips på hur man skyddar sig:

Fästingar: Anfall är bästa försvar – bit dig fast i fästingen innan den biter sig fast i dig. De smakar som kyckling och har lågt GI-värde. Ett annat bra knep är att injicera munvatten i blodomloppet – fästingar får rethosta av mentholsmak.

Solbränna: Ozonskiktet är extra tunt i sommar och forskare befarar att hudcancerfallen kommer att öka. Men det finns flera sätt att skydda sig. Plastic padding har en solskyddsfaktor på 740. Flytande kadmium ännu högre. Fråga på Smittskyddsinstitutet om du kan få någon av deras avlagda heltäckande skyddsdräkter. Efter den skånska kusten finns det gott om bunkrar där man kan leva dagtid tills hösten kommer och solstrålningen avtar.

Separation: Under semestern flyter ofta förträngda konflikter upp till ytan och många par separerar efter sommaren. Undvik detta genom att antingen avge ömsesidigt tysthetslöfte innan semestern, eller genom att byta partner med grannen.

Allsång på Skansen: Att undvika Stockholm och ha TV:n avslagen hjälper inte alltid. Allsång och klämkäcka programledare sprids inte bara med pälsdjur och gamla tanter, utan även via inflammatoriska etervågor. Stoppa tamponger i hörselgångarna och linda in huvudet i flera varv aluminiumfolie för ett säkert skydd.

Säljare: Akta dig för engagerade säljare som vill erbjuda dig lömska avtal med dolda kostnader. Det är vanligt att de förökar sig explosionsartat under fuktiga somrar. Bäst är om man försöker bränna äggen redan på våren, men om du skulle bli drabbad av den här plågan sägs vitlök blandat med hormoslyr ha en avskräckande effekt.

Grillavund: Storleken på grillen är en öm punkt för många män och kan orsaka dålig grannsämja. Undvik att bli hånad för din klena grill. Barsebäck 2 står tomt efter avvecklingen. Där ryms många flintastekar och det är fortfarande bra glöd i reaktorhärden.

Sand i badkläderna: Smörj in området mellan naveln och knäna med ett tjockt lager silikon. Alternativt gå naken. Det senare hjälper dig även att undvika trängsel på stranden.

Fästingar & TBE – så skyddar du dig

Den kommande sommaren verkar bli en av de värsta ur fästingsynpunkt. Experterna befarar nu att den ökade mängden fästingar kan orsaka en epidemi av den fruktade sjukdomen TBE, som vanligtvis sprids via fästingbett. Här är knepen för hur du skyddar dig mot fästingar och TBE i sommar:

• Fästingar tål inte alkohol så bra – ha ständigt minst 1.8 promille i blodet.
• Raka bort allt hår på kroppen och smörj in dig med ett centimetertjockt lager konsistensfett så får fästingarna svårt att få grepp.
• Om du bor i närheten av Teckomatorp eller Hallandsåsen behöver du inte bekymra dig – de höga halterna av dioxiner och akrylamid i ditt blod verkar naturligt avskräckande på fästingarna.
• Tatuera hela kroppen i samma mönster som björknäver så blir fästingen förvirrad.
• Sluta tvätta dig i mitten av april och börja inte igen förrän i oktober. Även fästingar har hygienkrav.
• Skaffa bredbandsuppkoppling, klippkort på videobutiken och fyll frysen. Du får ändå bara malignt melanom av att vara ute på sommaren.

Hur man överlever semestern

Är du på jakt efter nytt boende? Då är sensommaren och hösten helt rätt tidpunkt. Skilsmässoansökningarna har nämligen en av årets största toppar i augusti och september, och massor med människor bryter upp från sina gamla hem. Bra nyheter för oss som är ute efter ny lägenhet eller nytt hus, men det måste verkligen suga att vara en av dem som avslutar sommaren med att separera. Vad är det egentligen som är så hemskt med just semestern som gör att den tar kål på förhållanden?

En del har kanske haft det surt länge och tror att man ska hitta tillbaka till varandra igen, men när inte ens semestern hjälper kastar man in handduken. Andra kan ha haft det så stressigt att de inte märker att de glidit isär förrän de får tid att umgås och känna efter. Men mår relationen bra borde väl inte några lediga sommarveckor ställa till det. Ska inte semestrar vara sköna grejer som istället gör allt bättre?

Jag får för mig att skurken här är för stora förväntningar. Man inbillar sig att allt ska lösa sig bara det blir sommar. Men klämmer man in allt man inte hunnit under de övriga elva månaderna på några få veckor så blir det självklart ett fiasko, och man tar ut besvikelsen på varandra. Helst om man dessutom har helt olika prioriteringar om vad det är man ska stressa ihjäl sig över under de här veckorna. Jag är en riktig latmask (som ständigt undrar varför det finns ett ord som ‘arbetsnarkoman’ men inte ‘semesternarkoman’?) och har sen länge insett att nyckeln till en lyckad ledighet är låga ambitioner. Här är mitt personliga recept på hur man överlever sin semester, både som individ och som par.

Stryk ett stort streck i kalendern första semesterveckan. Dyk ned i hängmattan, lås ute alla måsten och problem, koppla av, sov ut, kom ifatt dig själv och njut av den lyxiga känslan av att inte göra någonting alls. Sen kan man se på tillvaron med pigga ögon igen.

Tyvärr är den moderna människan en överambitiös självplågare. Vi ställer alldeles för höga krav på oss själva och fyller ledighetens att-göra-lista med minst tjugo punkter när vi i praktiken bara hinner och orkar med max fyra, fem. Sen slår vi på oss själva när verkligheten visar vart gränsen går. Sätt istället bara upp några få saker på listan så tycker man att man varit riktigt flitig när man bockar av dem. Och hinner man sen mer än det man planerat så känner man sig som en superhjälte.

Det här gäller inte minst hemmafixandet. Vi har kanske knuffat ned Martin Luther från våra axlar, men Martin Timell tog snabbt hans plats. Nu ses man som en sjuk människa om man inte ständigt håller på med att måla om fasader, byta kök, snickra groggverandor eller sliter med andra projekt. Visst kan det vara kul och givande, men se nyktert på vad det egentligen kräver. Vad alla husägare snabbt lär sig är att allt man tar sig för är minst dubbelt så svårt, tre gånger så dyrt och tar åtminstone fyra gånger så lång tid som man trott. Inse att allt som är ambitiösare än att damma av hallmattan inte kommer att gå att fixa på några veckor.

Var ärliga när ni planerar semestern. Det är bättre att säga att du tycker att långa släktträffar och fisketurer suger kamelballe än att bita ihop och sura dig igenom dem. Och vem har sagt att man måste tillbringa precis varenda sekund tillsammans? Varför inte göra något kul på eget håll och sen ha riktig kvalitetstid ihop när ni gör sånt som ni båda går igång på? Så är det väl tusan om man inte ska kunna möta hösten glad, utvilad och kvar i sitt gamla hem.

“Hur man överlever semestern” är hämtad ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord, och de andra texterna kommer från min satirsamling Ointelligent Design. Båda böckerna gör sig utmärkt som semesterlitteratur (hint, hint).

Själv ska jag softa och improvisera mig fram i sommar. När det är pissigt väder kanske jag gör något åt det där löftet att ha en ny bok klar i höst. Vi får se. Hoppas hur som helst att ni har en underbar semester och gör det ni älskar mest. Livet är för kort för att inte njuta av det!

Glad sommar!

Läser: Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane
Lyssnar på: Fall Out Boy och TesseracT  
Tittar på: Doctor Who 
Humör: en smula urtvättad