Tweaker

Min defaultfilosofi kring väder är att det inte går att göra något åt, så jag skiter i vad det har för sig. Jag har ett skojigt skrivbord att sitta och uggla vid om utomhuset uppvisar en fientlig inställning. Men februari (eller som den också kallas: den halvårslånga perioden av mörker, kyla, ångest och bleurgh mellan januari och mars) är så vidrig att man inte ens behöver gå ut för att drabbas, som en Dementor kryper den in genom springor och vrår och suger livslusten ur kropp och själ med sin kalla kyss. Tror inte ens att det är en månad – den står säkert listad i Pseudomonarchia Daemonum som en av de lömskaste demonerna i helvetet, endast överträffad i ondska av Belial och Astaroth.

Har faktiskt haft långt skridna planer på att lönnmörda februari (ingen jury i världen skulle döma mig – I plead self defence), för om det finns en enda sak som är bra med februari så är det att den dör så vackert…The Beautiful Death of February

Anyway, det var inte det jag skulle skriva om. Trots att skitvinterhelvetesaset gjort sitt bästa för att förpassa mig in i koma har jag pysslat med några saker jag tänkte flagga för.

En av dem är, som tidigare besökare kanske märker, en ny sajt.

Ända sen Stockholms Stads IT-avdelning lärde upp mig i hemsidesbyggande där någon gång under den tidiga bronsåldern har jag tappert knackat fram htmlsidor helt för egen maskin. Och det har funkat bra. Men både nätet och mina behov ändras, och det var dags att byta upp sig. Kör nu mer på WordPress, och är nöjdare än en fjortis som vunnit en rosablingad iPhone. WP är smidigt, lättjobbat, och efter att ha ägnat några vaknätter åt att begripa hur fanken man bankar om css och php för att fixa till de grejer jag inte gillade utseendemässigt, även förbaskat snyggt.

Det här innebär även att min gamla journalsida har blivit en regelrätt blogg. Betyder att jag kommer att skriva mer på den? Jag vet inte. Brukar bara skriva när jag verkligen har något nytt att komma med, men det händer mer saker nu än på mycket länge, så… Ja, risken finns.

Kommentarsfältet är dock och förblir stängt (ett av mänsklighetens sämre och onödigare påhitt, IMHO) – men vill ni mig något svarar jag alltid på mail och är väldigt aktiv på FB och Twitter. Finns även en premiumversion: bjud mig på öl/fika/motsv och jag babblar på live and in your face. 🙂  (I deluxe-versionen signerar jag dessutom fritt vald kroppsdel med en personlig dedikation, men bara mot garanti att ingen yxsvingande svartsjuk partner dyker upp efteråt).

Det är dessutom snart boksläppsdags igen. Håller som bäst på att sammanställa en krönikesamling som släpps som ebok här under våren. Det blir en greatest hits med mina stoltaste stunder från Hennestiden och liknande. Och som alla bra greatest hits-samlingar är den remastrad (putsat ännu ett varv på texterna) och innehåller både tidigare outgivet och nyinspelat material. Kommer att bli en väldigt kul, busig och känslosam liten sak som ni inte vill missa. Kommer att innehålla allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Snart i en eboksläsare nära dig.

Det blir dock det sista jag gör i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Har många skönlitterära projekt som otåligt väntat på sin tur. Är svårt luststyrd, och just nu brinner jag för att få hitta på berättelser. Skrämmande, hoppfulla, mystiska, sorgsna, romantiska, …you name it. Planerar att släppa den första senare i år.

Faktum är att jag känner mer skrivlust än på mycket länge. Det riktigt pirrar av förväntan och äventyr i kroppen. Det finns en handfull orsaker till det, men en av de tyngre är nog Turtle Bite Books. Att starta ett eget förlag har gjort mig nykär i mitt jobb. För något år sen råkade jag förlägga min färdplan och vinglade vilsen in i en fas där andras förväntningar och önskemål skrålade högre än mina egna drömmar och ambitioner. Det började kännas som att vara anställd igen, i sämsta tänkbara mening. Och med den känslan rök även min arbetslust. Men nu känner jag att jag jobbar åt mig själv igen, och studsar till skrivbordet med glädje i stegen – inte med hälarna i backen. Och det kommer att märkas, jag lovar…

Läser: Neil Gaiman: A Calendar of Tales 
Lyssnar på: Birdy och Soilwork 
Tittar på: Miss Fisher’s Murder Mysteries 
Humör: tröttspeedad 

2012: A short history of almost nothing

Det är lustigt, ju äldre jag blir, ju uslare blir jag på att vara nostalgisk. Borde det inte vara tvärtom? Är det inte i den här åldern man ska sitta och sucka över tider som flytt, gnälla över hur bra mycket bättre det var förr, …typ i augusti. Men det verkar som om jag har tappat backspeglarna helt. Tömmer arbetsminnet efter varje förbrukad dag. Fråga mig vad jag gjorde under 2012, och det bästa jag kan komma med är “öhh… jag dog inte”.

Men, även om jag toknonchalerar det som varit och blåstirrar framåt som en riktningspil med nackspärr, kan det vara värt att sammanfatta livet åtminstone en stackars gång per år.

Så om jag låtsas att någon felvaggad dynamitard hotar med att spränga min skivsamling om jag inte berättar om mitt 2012 med mer än tretton bokstäver, så drar jag väl till med: blev förläggare, släppte en ny bok, förlorade min festivaloskuld, hittade en skitfin 40-talsradio under en trappa i Niemisel, blev FB-kompis med mannen som fick mig att både börja läsa böcker och skriva dem själv, firade 10-årig bröllopsdag, drack spontanöl med Roffe & Emily på Arlanda, skaffade en initial, vann en fototävling, byggde ett väggur av en sågklinga, blev bjuden på bio av min sköldpadda och hittade på några oknytt. Bland annat.

Ingen lång lista, jag vet, men det har bara varit den sortens år (mer om det sist i texten). Men om jag inte klarade av att fylla flera sidor med att berätta om tammefan ingenting skulle jag vara rätt kass på mitt jobb, så här kommer The Writers Extended Cut av 2012: a short history of almost nothing

Eftersom shortsen, sandalerna och solskyddsfaktorn samlade damm större delen av sommaren roade vi oss istället med att starta ett e-boksförlag: Turtle Bite Books.

Det berodde inte bara på vädret. Det är spännande tider nu. Den förändring som började i musikvärlden sprider sig allt mer till resten av nöjes- och kultursfären. Systemen med producenter, konsumenter, mellanhänder, fysiska produkter och distributionssätt blir till stoft och ersätts av digitalisering, independent self-publishing, crowdfunding, pay-what-you-want-modeller och fan vet allt vi inte ens har sett skymten av än. Saker förändras, ingen vet hur det kommer att bli, och det är alltid roligare att vara med och forma förändringarna än att förvirrat stå bredvid och undra vad fan som pågår.
Plus att Turtle Bite Books passar väldigt bra ihop med vår stora in house-kunskap, ännu större kontrollbehov och experimentella så-här-har-ingen-gjort-förut-fan-vi-testar-mentalitet.

Turtle Bite Books har släppt 12 böcker under 2012, på svenska, engelska och danska. Och mycket mer är på gång. Kolla in vårt utbud och senaste släpp här!

Ett av släppen var min senaste bok Ointelligent Design : samlad satir.
Den blev ruggigt bra, om jag får säga det själv. Den har ett coolt omslag, galna illustrationer, är rätt elak och väldigt, väldigt, väldigt kul. Vad den handlar om? Enligt baksidestexten så…
Hur ser kriterierna ut för KRAV-märkt porr? Vad hände egentligen ombord på Danmarks ubåt under Gulfkriget? Vad får man veta i apornas naturdokumentär om människor? Varför anlitar CIA svenska Försäkringskassan? Varför utsågs ett duschdraperi till naturreservat? Det här och mycket mer får man reda på i den här samlingen med nyhetsparodier och samhällssatir.

Ointelligent Design

Det här med att starta förlag har inneburit att jag har behövt lära mig mycket nya grejor. Som epubcheck, calibre, css, Sigil, opf, xhtml, InDesign, preflight och en jävla massa annat. Hittills har jag lärt mig grunderna i att slå av, slå på, hötta näven mot skärmen och skrika okvädingsord, vackla i min ateism och tillbe samtliga av de ca 3000 gudar som mänskligheten hittat på genom historien. I uppföljningskursen ska jag lära mig att få fram ett användbart resultat genom att använda handeldvapen och waterboarding.
Fast i grund och botten är min hjärna lyckospattigare än en irländsk setter med adhd som får springa lös på en solig äng full med långsamma katter över att bli matad med ny kunskap. Den kunde ha suttit på ett tråkjobb och upprepat samma grejer sen slutet av 80-talet.

Förbaskat bra musikår. Massor med underbara släpp från bl.a. The Agonist, Anberlin, Bat For Lashes, The Birthday Massacre, Devin Townsend Project, Ellie Goulding, Emilie Autumn, Flyleaf, Gojira, Imogen Heap, Lacuna Coil, Lamb of God, Marina and the Diamonds, Periphery, Primal Rock Rebellion, Prong, The Rescues, Stolen Babies, The Storm, Tegan & Sara, Twelve Foot Ninja, Upon A Burning Body.

Bästa plattan? Måste nog bli Periphery’s II: This Time It’s Personal. Stenhård men ändå ambientdrömskt vacker, komplex och snårig men ändå catchy som fan. Den har gått varm i flera månader, och jag hittar något nytt spännande varje gång jag lyssnar på den.

Bästa debut? Twelve Foot Ninja: Silent Machine’s snyggfyndiga genrebending fick mig att sluta sakna Faith No More. Dessutom har aussarna i TFN humor – missa inte deras YouTube-kanal.

Böcker? Lite stillsammare år, men Sarah Winman’s When God Was A Rabbit och Ernest Cline’s Ready Player One var jäkligt bra.

Förlorade min festivaloskuld. Vid 43-års ålder. Som någon jävla Amish.
Har alltid varit en oerhört bekväm människa. Mina höga krav på komfort och fläckfria faciliteter är i klass med en oljeshejk med bacillskräck, så ute-i-obygden-festivaler med tält och fält har haft samma attraktionskraft på mig som att rulla sig i mögligt gristräck. Men, danska metalfestivalen Copenhell visade sig vara så centralt belägen i Köpenhamn att det gick att åka hem varje kväll. Och när den dessutom hade en bandlista som om jag fantiserat ihop den själv gick den bara inte att nobba.

Och vilka gig Copenhell bjöd på! Fick äntligen uppleva Killswitch Engage live! Både Meshuggah och Mastodon var så kraftfullt överväldigande att det var som att stå i havet och känna vågorna rycka och dra i kroppen. Matt Heafy var så bra frontman att det på platta bara halvhyfsade Trivium blev en asgrym liveupplevelse. Lamb of God öste fram den största circle pit som skådats på Europeisk mark. Gojira röjde undan all tvekan om att de är hårdrockens nästa giganter. Slayer, Soulfly, Anthrax, Immortal, The Interbeing, Korpiklaani och Dying Fetus var inte fy skam de heller. Man vet att är på en bra festival när man skiter i att se Marilyn Manson för att det skulle vara som att avsluta Nobelmiddagen med några skivor fickljummen blodpudding.

Jo, det var skönt för mig också, gjorde inte ont alls…

Årets filmer: Prometheus, The Grey, The Artist, The Hunger Games, The Raid, The Cabin in the Woods, Moonrise Kingdom, The Dark Knight Rises, Dredd, Looper, The Hobbit, Skyfall.

Årets TV: The River, Fringe, Sherlock, Glee, Murdoch Mysteries, Pluras Kök, Battlestar Galactica: Blood & Chrome, SNL, Historieätarna.

Men årets största tv-upplevelse blev när jag bestämde mig för att slutligen se Battlestar Galactica, som jag missade när det begav sig (2004-2009). Väntade mig en välgjord sci-fi, men fick förutom det ett fruktansvärt bra karaktärsdrivet, djuplodande drama där varenda scen var som de bästa bitarna ur LOST. Lätt en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts!
Problemet var bara att jag binge-tittade alla fyra säsonger (nästan 80 avsnitt) på bara några veckor, vilket gjorde att jag blandade ihop verklighet med BSG-universumet under tiden, och att jag drabbades av en enorm tomhet och saknad efter det allra sista avsnittet. Men det var det värt!

Årets telefonförsäljarsamtal lät ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.

Årets video: artrapparna Die Antwoord’s samarbete med fotografen Roger Ballen i I Fink U Freeky. Så jävla snygg och så jävla freeeeeeeeky!

Årets starstruck-upplevelse var när själva orsaken till att jag i tioårsåldern blev störtförälskad i böcker, och i längden även blev sugen på att skriva själv – författaren Graham Masterton – FB-addade mig och skickade följande hälsning:

Masterton-FB

Årets trummis: Matt Halpern

Skaffade ett nom de plume: Peter X. Eriksson.
Har varit lite meh… angående det här med personligt varumärke, att man ska vara det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.
…tills min namne i Miljöpartiet var gästprogramledare i radion och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Insåg då att den röran var usel konsumentupplysning. Som att gå in i en butik och finna att all ketchup heter samma sak.

Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…

När jag ändå håll på med sånt där varumärkestjafs så fixade jag upp en tocken därna officiell Facebookpage. Den och mitt Twitterkonto funkar väl typ som ett nyhetsbrev.

Årets dryck: The Kraken Rum – väldigt drickbar, och med fantastisk grafisk profil.

kraken

Årets bloggare blir tveklöst Genusfotografen.
Tomas Gunnarsson analyserar bilder i media och visar hur otroligt olika män och kvinnor porträtteras. Jag lär mig något nytt av varje inlägg, och inser vilken jäkla grottmänskig fördomssoppa vårt samhälle är.
Men hans blogg blev också centrum för en av de mest sedelärande historierna om oetiskt företagande och hur man förstör sitt varumärke. Genusfotografen gjorde en kritisk analys av ett bildreportage där en kvinnlig mästerkock fick posa som om hon var porrskådis (hennes manliga kollegor stod som vanligt med armarna i kors och såg skitseriösa ut). Byrån bakom reportaget – Spectacular Studios – gillade inte det här alls. De startade hatgrupp på Facebook, postade arga kommentarer under pseudonymer, krävde ersättning för olovlig bildanvändning och betedde sig värre än folkölsfulla fjortisinternettroll. Det här slog tillbaks big time. Genusfotografen fick visserligen pröjsa, men fick även folkets kärlek, en insamling som snabbt fixade hans kostnader (+ lite till) och en enorm uppmärksamhet för sitt arbete. Spectacular studios, däremot, blev allmänt hatade och är idag lika populära som vinterkräksjuka.

Det finns en mycket enkel regel för beteende på nätet: Don’t be a dick. Just, don’t…

2012 var tydligen ett Babyboom-år. Tycker det har fötts ungar till höger och vänster. Så jag säger: Welcome to the party Lucy, Ivar, Elmer (…och alla ni som jag glömt bort för att jag är så jävla tankspridd).

Årets överraskning var nog när jag vann en fototävling.
Shoppingcentret Entré efterlyste spännande bilder av deras kvarter, och jag blev påmind om att jag hade några. Skickade in. Vann.
Kändes lika läskigt som kul. Fotandet är min hobby och jag har inga som helst ambitioner med det, = ingen som helst press eller förväntningar. Det är bara en chans att få motionera andra kreativa delar av hjärnan än de som hittar på ord. Men, jag gjorde det ju helt frivilligt så jag kan inte skylla på någon, och va fan, det gör aldrig ont att bli #1 😉
Vinnarbilden:

Skakade liv i en gammal idé. För ett gäng år sen klurade vi på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad; och undrade vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Det tog dock drygt tio år innan den här idén tog konkret form, men nu är Pesterlings här!

Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden på bloggen pesterlings.wordpress.com.
Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är det som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.

Esme har haft ett riktigt bra år. Förutom att hon influerade vårt förlagsnamn är hon dessutom chef över verksamheten. Inte mer än naturligt att den bossigaste ska vara vd.
Hon har även debuterat som fotomodell.
Lustigt när det är reptilen i familjen som har den hetaste karriären…

Årets besvikelser: Flyttade inte till Stockholm. Skaffade inte en DSLR-kamera. Skrev inte ‘The End’ i slutet av något av mina romanprojekt.
För er som vill läsa hur det blir när jag skriver dark fiction/leka med mig i sthlm/se på bättre foton kan jag garantera att samtliga punkter inte går att kompromissa med och kommer att bli av. Snart!

Så långt saker i kategorin “göra”. “Vara” då?
Well, om jag säger så här: de senaste åren har livet handlat mer om att hantera än att leva, skapa och jobba framåt. Har varit väldigt mycket running to stand still-faktor över tillvaron. För mycket. Och det kändes som om 2012 var ännu ett i raden av de här “stängt för renovation”-åren. Men nu när jag sammanfattar det så har det ju faktiskt hänt en del ändå. Framförallt under den andra halvan av året. Verkar som det är nya tider på gång.
Inte mig emot, jag är så vrålhungrig efter förändring att jag kommer att sluka den rå utan att skala den först. Så hit med 2013 – jag har kniven, gaffeln och flingsaltet redo!

…sen går det ju alltid att sammanfatta sitt år i FB-statusar:

Statuses2012

Läser: China Miéville: Un Lun Dun
Lyssnar på: VersaEmerge
Tittar på: Fringe
Gör: Filar på nya böcker

Turtle Bite Books och Ointelligent Design

Jag vet att jag har varit osynligare än en fis i fjällen. Sorry. Men jag har hållit på med saker.
Håller fortfarande på, faktiskt, men nu är det dags att sjösätta en del av projekten.

Till att börja med:
Har startat ett e-boksförlag: Turtle Bite Books.

Turtle Bite Books

Det här var ett naturligt steg av väldigt många anledningar:

  • Bokbranschen är i förändring just nu. Till vad vet nog ingen exakt (min gissning är att den går samma digitala väg som musik och film har gjort), men jag har alltid föredragit att vara med och peta i förändringarna än att nervöst stå och trycka på åskådarplats och undra vad fan det är som händer.
  • Att börja ge ut själv har bara varit en tidsfråga – all kunskap finns in-house, och nu när digital publishing börjar ta plats på allvar kändes det helt rätt.
  • Jag har ett kontrollbehov så stort att det har tjänstefolk, nationaldag och en representant i FN, och nu kan jag äntligen ha ett styrande finger med i precis ALLT.
  • Det jag suckat mest över vad det gäller traditionell bokutgivning har varit tidsramarna. Från avslutat manus till det att boken landar ute i hyllorna pratar vi en produktionstid på runt 1-2 år. Nu kan jag få ut produkten samma vecka som jag skrivit ”The End”.
  • 100% är alltid bättre än 25% när det gäller pröjs.
  • Vissa idéer funkar bättre i e-boksformatet än som traditionell bok.

 

Det här är dock ett komplement. När det kommer till böcker är pappersformatet min första och största kärlek – både som konsument och producent. You’ll have to pry the paperback from my cold dead hands!
I praktiken betyder Turtle Bite Books snarare att jag kommer att ge ut mer, oftare och mer varierat. Och ha roligare på jobbet. Win-win för alla parter.

Turtle Bite Books har redan gett ut ett gäng böcker.
Från Jenny Holmlund har vi:

Av Sarah Holmlund har vi:

Och nu är det min tur.
Med satirsamlingen Ointelligent Design.

Ointelligent Design

Den blev ruggigt bra, om jag får säga det själv. Den har ett coolt omslag, galna illustrationer, är rätt elak och väldigt, väldigt kul. Vad den handlar om? Enligt baksidestexten så…
Hur ser kriterierna ut för KRAV-märkt porr? Vad hände egentligen ombord på Danmarks ubåt under Gulfkriget? Vad får man veta i apornas naturdokumentär om människor? Varför anlitar CIA svenska Försäkringskassan? Varför utsågs ett duschdraperi till naturreservat? Det här och mycket mer får man reda på i den här samlingen med nyhetsparodier och samhällssatir.

Köp den för fan! Ni kommer inte att ångra er! Ladda hem den från t.ex. AdLibris, Bokus eller CDON.

Och det kommer mera! Håller som bäst på med att skriva/sammanställa en samling med krönikor och andra texter som ska släppas i början av 2013. Och senare under nästa år kommer dessutom min skönlitterära dark fiction debut.
Kommer alltså att vara betydligt mindre osynlig framöver.


Fly safely, and good hunting nuggets!

Läser: Jon Stewart: Earth: The Book
Lyssnar på: Twelve Foot Ninja och Tegan & Sara
Tittar på: Battlestar Galactica
Gör: Fryser

Graham Masterton & Kritik

Det var en gång… (sommaren 1980?) …en liten pojke som blev överkörd av mörkret. På bästa möjliga sätt.

Det här var på den tiden pojken inte fått hår på konstiga ställen, syftet med tjejers existens var väldigt oklart och stadens puls inte hade någon större dragningskraft (fast staden vi pratar om var ju då Luleå – som inte så mycket har en puls som lite sporadiskt förmaksflimmer); och pojken faktiskt tyckte att det var kul att vara i sommarstugan i Niemisel. Det fanns ju luftgevär, svärd, saker att hugga och skjuta på, jordgubbsland och badmöjligheter – vad mer behöver man i den åldern?

Fanns 1 st kompis också. I en av grannkåkarna hängde Janne – en några år äldre Malmöbo som också han var förvisad till sin mormors stuga på landet över sommaren (dock inte fullt lika entusiastisk över det). Som äldre pojkar brukar så introducerade han mig till diverse dåligheter. Bl.a. tobak och alkohol (men de bet inte riktigt på mig i den åldern, fattade liksom inte poängen med att bli yr av något som smakade apljumske), men ett kassettband och en bok han hade med sig golvade mig däremot totalt.

På kassetten han spelade upp fanns två låtar som vände upp och ned på min värld. Jag hade hört hårdrock som KISS, Thin Lizzy och AC/DC tidigare, men såg dem inte som någon särskild genre utan buntade mest ihop dem med band som Sex Pistols och Ebba Grön under den slarvigt övergripande etiketten ”Tuff Musik”. Men det jag hörde nu var bara “Ohshitfuckmetohellsåråbrakajävlaskitmäktigt!!! Vad ÄR det här?! Ge mig mer!!!” Låtarna var Motorhead’s Ace of Spades och Judas Priest’s liveversion av The Ripper, och min livslånga kärlekshistoria med heavy metal flammade till liv.

Nästa livslånga passion slängde sig över mig bara någon dag senare. Jag växte upp i ett hem där man bara hade prydnader och foton i bokhyllan, och de böcker skolan slängde på en fick mig mest att rycka på axlarna. Då plockade Janne fram en pocket och undrade och jag ville kolla i den. Var helt inne på serietidningar, tyckte böcker var farligt likt skolarbete, men omslaget på den här såg häftigt ut, så jag läste den samma kväll … och utbrast i ännu ett “Ohshitfuckmetohellsåråbrakajävlaskitmäktigt!!! Vad ÄR det här?! Ge mig mer!!!”

Boken som fick mig att både slå volter av upphetsning och skita på mig av skräck var nr 54 i kioskskräpserien Kalla Kårar: De Tretton Djävlarna av Graham Masterton. Aldrig hade en samling bokstäver på papper fått mig att känna på det här sättet. Kunde böcker verkligen ge såna här kickar, så count me in!!!

Graham Masterton - De tretton djävlarna
Gnistan som tände min litterära eld. En smula sliten så här efter drygt 30 år, (knivhugget mitt i boken kom från Janne – han tyckte att boken var ond och ville döda den), men fortfarande en oerhörd läsupplevelse.

 Gick ned mig i ett djupt litteraturmissbruk efter det här. Fortsatte att snorta i mig Kalla Kårar så fort det kom ett nytt ex, experimenterade vidare med Stephen King och Tolkien, sen började jag med riktigt tunga grejer som Faulkner, Hemingway och Dostojevskij.

Är bokpundare for life, och gillar många författare inom alla möjliga genrer, men den som hängt med längst, och som jag håller bland de bästa, är mannen som skrev just De Tretton Djävlarna (eller The Devils of D-Day som den heter i original): Graham Masterton. Tycker att han är en oerhört underskattad skräckförfattare som borde nämnas i samma andetag som t.ex. Stephen King, Clive Barker och Dean Koontz. Han håller definitivt samma litterära nivå, och där många av hans kollegor brukar upprepa sig och bli småtråkigt förutsägbara hittar Masterton ständigt på nya infallsvinklar och vägrar styra storyn åt förväntade håll. Han har en fantastisk förmåga att spinna vidare på och brodera ut gamla myter och legender, och han lyckas få uppslag som låter helt koko på pappret (hemsökt stridsvagn, japanska andar ute efter hämnd för Hiroshima, en halshuggande polsk jättebebislegend som härjar under Warszawas gator etc) att fungera hur bra som helst som story. Det sistnämnda är nog den främsta talang man kan ha som skräck- och fantasyförfattare – hur får jag läsaren att köpa att det här är möjligt?

Brukar vanligtvis inte rekommendera böcker. Ser läsandet som en unik individuell upplevelse. Som författare kan man bara stå för hälften av läsupplevelsen – andra halvan skapar läsaren utifrån sina personliga erfarenheter och synsätt. Därför blir bokrekommendationer lika orimliga som om man skulle tipsa om sexpartners (“Prova att ligga med Jens/Lotta, tyckte hen var skitskön”). Men vill ändå flagga för Graham Masterton – han förtjänar fler chanser. Framför allt om man som jag tycker att skräckgenren geggat fast och mest verkar idissla en jävla massa vampyrer och zombies. Testa honom gärna, det är inte värre än att lägga igen boken om det inte är något hit. Tidigare nämnda The Devils of D-Day, Pariah och Prey är mina personliga favoriter. Finns massor med billiga beggade pocketex ur hans rätt omfattade utbud att hitta på Amazon.

Orsaken till att Mr Masterton dök upp i mitt huvud så här beror på följande händelseförlopp: Läsa bok av honom -> undra om han finns på FB -> ”Peter became friends with Graham Masterton.”

Nu är grejen den att jag vanligtvis är fullkomligt immun mot att bli starstruck. Begriper verkligen inte det här med kändiskult. Några helt vanliga homo sapiens råkar ha jobb som gör att man ibland syns på tv, scener och i tidningar, och av helt obegripliga anledningar (måste vara kopplat till de där värdelösa blindtarmsliknande delarna av hjärnan som även får oss att tro på gudar, horoskop och att Trisslotter är en pensionsförsäkring) får det andra homo sapiens att bli darriga i knäna och vilja ha en oläsbar namnteckning på en bit papper som man sen vördar och stolt visar för polarna. Helt skogsgalet, jag vet, men vår art har ju även uppfunnit tortyren och anusblekingen, så vi har redan kvalat in som planetens byfånar.

Med det sagt så toksket sig det där med att vara cool och världsvan när mannen som fick mig att börja älska litteratur, och även att börja skriva själv, skickade nedanstående hälsning. Förvandlades omedelbums till en fjantig fnissmödis och reagerade typ som när Sheldon fick Leonard Nimoys autograf, och jag skäms inte sekund över det 🙂

Masterton-FB


And now for something completely different…

Hade förmodligen mitt livs intressantaste samtal med en telefonförsäljare nyligen. Det gick ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.

Vilket för oss till den eviga frågan för författare, musiker, komiker, skådisar och alla andra som skapar offentligt: hur fan hanterar man kritik?

Det enkla svaret är: det gör man inte.

När jag släppte Y-fronten var jag helt oerfaren kring det här med åsikter om det jag skrivit. Slösade en massa tid på att dagligen googla boken för att se vad folk tyckte, och känslorna åkte bergochdalbana i takt med hyllningarna och hånen. Ändå var jag förberedd. Visste att jag gjort en utmanande bok kring ett känsligt ämne som i princip alla har starka åsikter om. Jag kunde höra bajsbomberna komma flygande redan när slutkorret gick till tryck. Ändå satt jag och var manodepressiv över röran av reaktioner: Någon ville starta en kyrka i mitt namn med min bok som bibel. En annan tyckte jag var ett rikspucko. En del kallade mig ”grabbig”, andra ”radikalfeminist” etc.

Men när samma mönster dök upp när jag släppte ”Ursäkta hur dags går jorden under?” – hörde då både ”cyniskt” och ”ingen hejd på optimismen” som kommentarer på samma text, plus att vissa gnällde över att det var för mycket skämtande medan andra tyckte det var för lite humor – insåg jag hur lite reaktionerna hade med mig att göra. Som sagt: varje möte läsare-bok är unikt. Jag kan bara göra halva jobbet som författare, leverera ett råmanus som läsaren sen tolkar efter sina personliga erfarenheter och värderingar.
Det finns bara en enda person vars åsikter jag kan ta hänsyn till: me, myself & I. Jag kan bara skriva det bästa jag kan, vad som händer sen ligger helt utanför mina händer.

Författaren Neil Gaiman har sagt följande oerhört kloka och träffande saker om kritik och hur man hanterar den:

“You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things.”

“… never take seriously anyone telling you you’re the best author who ever lived, because if you do you’d have to take seriously the person who announces that you’re the worst author who ever lived.”

“If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.”

Generellt känner jag att bränna tid på att hålla reda på vad andra tycker om mina böcker är lika konstruktivt som att gå omkring och vara arg på vädret, men kan relatera till ”it means they’ve made something happen and made people talk”-biten. På den tiden jag proddade lokalrevyer var vi och kikade på en annan revygrupps uppsättning, och på väg ut efter föreställningen hörde jag några i publiken ge den betyget ”…men det där var ju småtrevligt”. Det var i mina öron det absolut värsta man kunde få som omdöme. Småtrevligt = helt harmlöst och lättglömt. Då värmer det betydligt mer att få höra att någon börjat spotta galla.

Med allt det sagt håller jag dock helt och fullt med Neil Gaiman i en annan oerhört träffande och sann sak han sagt:

“I suspect that most authors don’t really want criticism, not even constructive criticism. They want straight-out, unabashed, unashamed, fulsome, informed, naked praise, arriving by the shipload every fifteen minutes or so.”

Läser: Elizabeth Hand - Saffron and Brimstone
Lyssnar på: Primal Rock Rebellion, Punk Goes Pop och The Rescues
Tittar på: Glee
Humör: Huvudet piggt, kroppen aptrött

Pesterlings

Sometimes I wonder if I really have the patience to be an author. I mean, it takes years before the ideas inside my head become a finished book available in a store. But I’ve managed so far.

I have learned that it helps to have a side project or two. Especially if it’s something that can be published the same week I get the idea. My latest side project is actually an old idea that has been collecting dust for some years now: Pesterlings.
Think fairies adapted to our modern world. There have always been mystical creatures in mythology and folklore known for making things disappear, to sour milk and generally causing mischief when their needs and habits collide with the human world. What if they are still around, interfering with our daily life?

Check out Wobble Demons, The Bumblefumblie, Tooth Gnomes, The Numbermuckler and many other Pesterlings at: pesterlings.wordpress.com

 

This is a collaboration between myself and the designer/illustrator Jenny Holmlund. I come up with the ideas and the writing – she designs and draws the little buggers.

Enjoy!


Listening to: The Rescues, iwrestledabearonce
Reading: Richard Morgan: The Cold Commands
Watching: TED Talks
Mood: Tired



 

Moderna oknytt & X.

G’day!

Har hela två nyheter att komma med, och det är bara februari. 2012 ser ju fan riktigt lovande ut!

Den ena är premiären av Pesterlings – ett projekt jag gör tillsammans med illustratören Jenny Holmlund.
Det föddes faktiskt redan för tio år sen, då jag tänkte på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad. Klurade sen på vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Och vips! så var de Moderna Oknytten födda.

Fick av olika anledningar inte in idén på att-göra-listan, men påminde varandra minst en gång varje år att “vi borde verkligen göra något av våra moderna oknytt”. Och nu har vi slutligen gjort det. Det blev inte en bok som vi först tänkte, utan en blogg (därmed inte sagt att det kan bli en bok senare).

När vi dammade av våra gamla anteckningar sa oknytten till att de minsann inte var någon unikt svensk företeelse, utan härjade över hela klotet, så vi hade inget annat val än att presentera de små rackarna på engelska. Så nu kallas de för Pesterlings.

Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden, så vi räknar med att kunna presentera ca en ny Pesterling i veckan på pesterlings.wordpress.com.

Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är den som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.


Nyhet två ser man om man tittar upp på menyheadern, där det nu mer står ‘Peter X. Eriksson’ Vilket är det nom de plume man kommer att hitta mig under i offentliga sammanhang hädanefter.

Det ältas ju en hel del om ‘personligt varumärke’ i mediasvängen, att man ska vara unik, det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har tänkt för mig själv att “ja, ja,det där är säkert bra, men vilket jäkla tjaaaaaat!”, lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.

Så var min namne i Miljöpartiet gästprogramledare i radion en vecka och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Då började det kännas som ett skämt.

Insåg att mitt sk personliga varumärke (eller snarare avsaknaden av det), vad jag än ansåg själv, var usel konsumentupplysning som bara trasslade till det för de som snabbt och enkelt vill hitta vad de är ute efter. Som att gå in i en butik och finna att alla ketchupflaskor heter samma sak. Därav ‘X.’

Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…

Sayonara!

Läser: Ernest Cline: Ready Player One
Lyssnar på: nytt från Lamb of God och Imogen Heap
Tittar på: Sherlock och The River
Humör: )(&#^%(&%?)&*"(/=§

Ikigai (en sorts årskrönika över 2011)

Aloha!

Börjar med att be om ursäkt för min frånvaro här. Den beror dels på att jag har som princip att inte prata om saker jag skriver på förrän tidigast när de är på väg från tryckeriet, och dels på att jag har fått för mig att omvärlden börjar bli less på människors vardagslivstrivia av typen vad man åt till lunch eller vad man tycker om Idoldeltagarna (på fråga A svarar jag “Lasagne”, på B: “Vad är Idol?). Jag tror starkt på att hålla tyst när man inte har något att säga. Sorry.

För att inte den här journalsidan ska damma igen totalt i väntan på något av nyhetsvärde tänkte jag dock slänga upp en slags årskrönika över 2011. Den är av orsakerna jag nämnde ovan kanske inte så där jätteintressant, så jag skulle rekommendera att hellre gå och hångla upp någon eller mumsa på lite chilichoklad, men har man inget bättre för sig följer här några toppar, bottnar, flashbacks, tyckanden och annat trams kring året som gått…

Pratar som sagt inte om mitt jobb förrän det lämnar skrivbordet och blir offentligt. Men kan bjussa på följande inte-så-värst-avslöjande-skrivtrivia: har klurat på hur man kan sy ihop gamla Sumer med Norrbotten i en story, har researchat hur olika sätt att dö känns, har skrivit grejer åt SVT Debatt, har bytt namn på en karaktär minst tusen gånger innan jag fann det perfekta namnet när jag såg en båt i en Draculafilm, slutade piska en död häst och la ned ett bokprojekt som stagnerat och börjat surna, …men det vaknade till liv igen efter begravningen och har gjort comeback som livskraftigt och problemfri zombie. Among other things…

Byggde en ny arbetsplats. Efter ha suttit drygt tio år vid ett fult, tråkigt och djävulskt slitet skrivbord i Ikeaiansk bokfolie rann det till slut över och jag hackade sönder skiten till kaffeved i ett anfall av estetisk härdsmälta. Inget ont om vare sig IKEA eller bokfolie, men det går lika bra ihop med min persona som Conan the Destroyer och rosa tyll.

Sitter nu mer vid ett gammalt hotellskrivbord som pimpats upp i gothicsteampunkvintageartdecoscifi-stil. Otroligt vad man kan göra med lite lackbets, kugghjul, drakskrin, LED-ljus, dockhusspikar, plasmabollar och fladdermuskranium i antiksilver.

Upptäckte efteråt att ens skrivbord är som ens klädsel. Det kändes som att byta från en flottig McD-uniform till en skräddarsydd smoking. Det nya skrivbordet får mig att växa och sitta rakare i ryggen. Dessutom ställer det krav på mig, det vägrar ställa upp på att bli någon slögrotta där jag Facebookar och lirar Half-life, utan kräver att jag producerar mästerverk vid det. Den bästa möbel som någonsin hänt mig!

När skrivbordet väl var klart insåg vi att resten av inredningen inte matchade, så det slutade i en interior design-omställningstornado som skulle fått hela Extreme Home Makeover-gänget att dö av utmattning. Nu går hela lägenheten i gothicsteampunkvintageblackantiquesilverartdecoscifi-stil.

Bytte även arbetsverktyg från Microsoft Word till OpenOffice och Writer (var hooked redan på att ordbehandlingsprogrammet heter just Writer). Slutar aldrig förundras över hur öppen källkod som är gratis kan vara så oändligt mycket bättre än megaföretagens svindyra programvara.

För er som skriver och dessutom hänger på Twitter kan jag varmt rekommendera Quotes4Writers. Blandade citat och tips för/av författare. Kanske inga grejer som får en att trilla av stolen av insikt, men nästan allt har den där ”ja just fan”-känslan.
Ska jag återge något som säger mer än något annat så är det:
Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.” – Alain de Botton.
(Det har sagts förr och tål att sägas igen: writing is rewriting).

När kommer till musik, böcker, filmer å sånt tycker jag 2011 var ett rätt mediokert år, för att inte säga osedvanligt fyllt av fiaskon och besvikelser. Men kalla mig för hippie, jag tror då i alla fall att nyckeln till en roligt liv är att strunta i det negativa och fokusera på det positiva, så här är några av mina personliga kulturella höjdpunkter:

Musiken som fick mina trumhinnor att slå glädjekullerbyttor under 2011 kom från: Times of Grace, Charlotte Martin, Owl City, Maria Mena, Fair To Midland, Machine Head, M83, Anubis Gate, LIGHTS, Ravenscry, We Are The In Crowd, Walking With Strangers och Moist.
(Hade den 16-åriga metalheadversionen av mig själv vetat hur hejdlöst den 43-åriga versionen blandar metal med både female singer/songwriters och electronica hade han förmodligen spöat upp mig. Men han var rätt klen och tanig, och hade inte heller en molekyl våldsamhet i kroppen, så han hade nog mest fnyst föraktfullt och fällt någon nedlåtande dräpande kommentar. Och det kan jag leva med.)

Mäktigaste musikvideon var tveklöst World Orders underbara visualisering och koreografi till Machine Civilization. Finns det något bättre än när man är asless på allt man ser, tycker att kreativiteten är död och att allt redan är gjort, …men så kommer något sånt här och smackar ned ens käke i golvet. Det här är coolt, genialt, vackert, galet, robotic and zenlike på en och samma gång.

Bästa filmerna var: Rango, Harry Potter and the Deathly Hallows, Super 8, X-Men: First Class, Rise of the Planet of the Apes, Source Code, The Ward och Attack the Block.

Har läst många bra böcker under 2011, men släpptes någon av dem egentligen under året? (vilket ju är något slags grundkriterium för att få vara med på en årslista). Jo, de lysande böckerna The Night Circus av Erin Morgenstern och Mira Grant’s The Newsflesh Trilogy.

Skrämmande men sant: jag har inte varit på en enda konsert under 2011. Scary! Vet inte om det beror på att något sevärt inte passerat mina trakter, eller om jag haft huvudet så långt uppkört i ni-vet-var att jag missat allt skojigt som hänt. Men planerar stark gå-på-gig-comeback under 2012. Henry Rollins passerar ju mina kvarter snart, så även det återförenade Black Sabbath, och enbart de första bandsläppen till Metaltown fick det att börja rinna dregel i mungipan.

Det som fick mig att sätta mig i tv-soffan var: Det søde liv, The Walking Dead, GLEE, The Big Bang Theory och TED Talks.

Mest awesome fotograf 2011 måste tveklöst vara Felicia Simion. Otrolig talang med en vasst öga det vackra och sköra omkring oss.

Favoritfotot ur min egen kamera innehöll bl.a. boktext, fickur och textur:

Årets designer är definitivt Blue Bayer Design. Hemmet fylls sakta men säkert med hans kreationer: dörrknoppar till mitt skrivbord och tv-skåpet, en ravenskullring etc. Och mer lär det bli…

Snyggaste trenden 2011: Dia de Los Muertos.

Bästa (och mest träffande!) illustrationen 2011:

På det både yrkesmässiga och det personliga planet har 2011 mest handlat om att kratta manegen och justera kompassriktningen. Så är livet ibland – vissa perioder jagar man avgudabilder bland giftormar i Sydamerika, jonglerar handgranater och startar revolutioner; andra sitter man mest hemma och styr upp saker så att livet kan bli så bra och underbart som möjligt. Tycker att båda är lika kul och nödvändiga, men den senare är kanske något tråkigare att berätta om, så det här blir allt jag säger om den saken.

Inte för att man behöver lämna hemmet för att få uppleva dramatik. Blev i början av sommaren väckt av röklukt och ljudet av sirener och insparkade dörrar efter att grannen satt fyr på sin tvätt. Behövdes inget kaffe för att få upp adrenalinnivån den morgonen kan jag säga.
Sen försvann en annan granne mystiskt, och alla vädrade blod, mord och skandal, men de hade fel och hon dök tack o lov upp igen oskadd. Men trappuppgången var under tiden så nedlusad med rotande kvällspressreportrar att det nästan var läge att be Anticimex komma och spraya. Silverfiskar och råttor ringer åtminstone inte på dörren i tid och otid eller rotar i soptunnorna.

Esme har haft ett bra år. Skrämt handväskhundar, charmat folk i parker och fått för sig att hon är Gamera som attackerar Tokyo:

Esme-Gamera

Det sägs att det var en sommar, men så vitt jag minns så samlade sandalerna och solskyddsfaktorn damm medan jag snickrade på Arken. Däremot kommer jag aldrig att glömma att det var +23 och strålande sol den 1:a oktober. Strövade omkring nere i Västra Hamnen bland soldis, glasskioskköer och höstbadande människor. Och på julafton var det +10, sol och ett körsbärsträd som jag brukar promenera förbi blommade.
Ser andra halvåret 2011 lite som naturens sätt att be om ursäkt för de senaste fimbulvintrarna som förvandlade utomhuset till Mordor. Det är lugnt naturen, allt är förlåtet, gör inte om det bara…

Favoritordet 2011 var Ikigai – ett japanskt ord som kräver minst en C-uppsats för att förklaras korrekt, men kan översättas till ungefär ”Orsaken till varför man stiger upp på morgonen”.
Skitviktiga saker mao, men det handlar om mer än att bara ge livet mening. Tillsammans med vardagsmotion, social samvaro, undvika stress, äta nyttigt (och bara tills man är runt 80% mätt) är det enligt forskning tydligen receptet på ett väldigt långt liv.

Deppigt värre när man läst tidningen under året. Tsunamis, kärnreaktorhaverier, svältkatastrofer, Utöyamassaker, en världsekonomi redo för ett specialavsnitt av Lyxfällan och ett klimatavtalsfiasko som fått mig att börja bygga på min egen stridsvattenskoter så jag har en chans i kampen om de sista tomaterna när världen blir som i Waterworld.
Men visst, den här nerden hittade ändå två ljusa nyheter som gav hög puls:
1. Att neutriner verkar färdas snabbare än ljuset.
2. Higgs-partikeln kan ha hittats.

Ovanligt många separationer under 2011. I varje fall från där jag sitter och tittar. Kanske vänkretsen som börjar komma i den åldern när det är dags att skriva nya kapitel i livet?
Själv har jag dock firat bröllopsdag #9 och tio år som lycklig osingel.

Har varit i Stockholm så mycket som möjligt under 2011. Har saknat den stan och framför allt alla de underbara vänner som bor där. Har njutit, slappnat av och känt mig som jag kommit hem varje gång jag varit där. Dags att agera efter den känslan…

Har av olika orsaker varit rätt mycket på Gärdet under sthlmsbesöken. Och fått justera min uppfattning om Östermalm. Visst, det är nog den enda delen av stan där det är hästbajs i parkerna, där hundarna har efternamn och det står tre Porschar vid glasigloon; men stadsdelen är betydligt mysigare än sitt rykte, och Östermalmstanterna är faktiskt riktigt rara.

Årets bråkigaste kroppsdel har tveklöst varit sköldkörteln. Den har jävlats för mig under större delen av året, men börjar nu tack-o-lov att återgå till det normala.
Vad sköldkörteln är? Jo, en hormonproducerande körtel som sitter i halsen nedanför svalget och styr bl.a. ämnesomsättningen. Strular den kan man enligt läkarboken få utstå: trötthet, frusenhet, minnesproblem, depression, ändrad ämnesomsättning, ökat sömnbehov, förändringar i svett- och talgkörtelproduktionen, håravfall, nervositet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, darrhänthet, oro, panikångest, sömnsvårigheter, högt blodtryck, muskelsvaghet, viktminskning och mycket annat skojigt. Jag kan personligen intyga att läkarboken varken överdriver eller hittar på här.

Tur i oturen så verkar det “bara” ha rört sig om en inflammation i sköldkörteln, för först var den överaktiv, sen sackade den ned rejält och blev underaktiv. Doktorn sa något om “autoimmun reaktion…, bla, bla, …går över av sig själv…, bla, bla, …återkommande… bla, bla…“. Var mest lättad över att det var något som lägger av självmant, och inte den betydligt vanligare sköldkörtelstörningen giftstruma – som måste tuktas med skalpell eller radioaktivt jod och sen medicineras resten av livet.

Av alla jobbiga symtom det här fört med sig har nog håravfallet varit det tuffaste. För män i medelåldern kan sånt vara väldigt traumatiskt (tänk impotens, fast på skalpen). Helst om man som jag är begåvad med en hårman någonstans mellan en Hypertrichosdrabbad och en Wookie. Vilket också lindrat eländet – att fälla lika mycket hår som en skabbig perserkatt i en orkan har i mitt fall bara resulterat i en mer normal hårtjocklek, dvs jag har inte behövt tunna ut det med grästrimmer varje gång jag klippt mig.

Men överlag är sköldkörtelproblem inte något jag rekommenderar. Undvik till varje pris! Köp inte ens om det är på rea eller om man får en Ginsukniv och fem kilo kaffe om man beställer inom 24 timmar!

Har tagit mig under 80 kg-strecket för första gången på säkert tio år. Om det beror på nyttigt leverne eller på uppfuckad ämnesomsättning ska vara osagt, men tänker banne mig stanna där!
Nästa steg blir mer stretching och muskelbyggande. All tid vid skrivbordet har gett mig samma kroppsbyggnad som Gollum. I nuläget är jag så stel och klen att jag skulle förlora en fight mot ett gammalt sugrör.

Anyway, har nu klivit in i farstun till 2012, och det pirrar som om jag skulle på dejt eller upp på scen. Så väl som jag krattat, bäddat, justerat och styrt upp under det senaste året kan 2012 inte bli annat än ett underbart och galet äventyr.

Funderade på några nyårslöften, men insåg att nyårslöften är för amatörer, så jag kör på nyårshot istället. Under 2012 hotar jag med att:

  • Skriva “The End” på sista sidan på minst en av work-in-progress-manushögarna på skrivbordet.
  • Måla tånaglarna bara för att jävlas med vissas uppfattning om hur saker å ting ska vara.
  • Uppgradera till en Canon EOS 550D och börja fota mer människor, och inte bara macrobilder på blommor och sprit.
  • Umgås mer med de där fantastiska människorna jag tänker på och saknar så.
  • Dricka en alkoholhaltig dryck jag aldrig ens hört talas om tidigare.
  • Göra någon nervös bara genom att vara i samma rum.
  • Göra något trots att det skrämmer skiten ur mig.
  • Få in mer Ikigai i livet.
  • Inte dö.

Simma lugnt och glöm inte att kramas!
See ya out there!

…sen går det ju alltid att sammanfatta sitt år i FB-statusar:

statuses2011

Läser: Death Note
Lyssnar på: The Autumn Film
Tittar på: Prylar på Etsy
Humör: Pirrigt