G’day!
Har hela två nyheter att komma med, och det är bara februari. 2012 ser ju fan riktigt lovande ut!
Den ena är premiären av Pesterlings – ett projekt jag gör tillsammans med illustratören Jenny Holmlund.
Det föddes faktiskt redan för tio år sen, då jag tänkte på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad. Klurade sen på vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Och vips! så var de Moderna Oknytten födda.
Fick av olika anledningar inte in idén på att-göra-listan, men påminde varandra minst en gång varje år att “vi borde verkligen göra något av våra moderna oknytt”. Och nu har vi slutligen gjort det. Det blev inte en bok som vi först tänkte, utan en blogg (därmed inte sagt att det kan bli en bok senare).
När vi dammade av våra gamla anteckningar sa oknytten till att de minsann inte var någon unikt svensk företeelse, utan härjade över hela klotet, så vi hade inget annat val än att presentera de små rackarna på engelska. Så nu kallas de för Pesterlings.
Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden, så vi räknar med att kunna presentera ca en ny Pesterling i veckan på pesterlings.wordpress.com.
Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är den som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.
Nyhet två ser man om man tittar upp på menyheadern, där det nu mer står ‘Peter X. Eriksson’ Vilket är det nom de plume man kommer att hitta mig under i offentliga sammanhang hädanefter.
Det ältas ju en hel del om ‘personligt varumärke’ i mediasvängen, att man ska vara unik, det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har tänkt för mig själv att “ja, ja,det där är säkert bra, men vilket jäkla tjaaaaaat!”, lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.
Så var min namne i Miljöpartiet gästprogramledare i radion en vecka och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Då började det kännas som ett skämt.
Insåg att mitt sk personliga varumärke (eller snarare avsaknaden av det), vad jag än ansåg själv, var usel konsumentupplysning som bara trasslade till det för de som snabbt och enkelt vill hitta vad de är ute efter. Som att gå in i en butik och finna att alla ketchupflaskor heter samma sak. Därav ‘X.’
Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…
Sayonara!
Läser: Ernest Cline: Ready Player One
Lyssnar på: nytt från Lamb of God och Imogen Heap
Tittar på: Sherlock och The River
Humör: )(&#^%(&%?)&*"(/=§