Det var en gång… (sommaren 1980?) …en liten pojke som blev överkörd av mörkret. På bästa möjliga sätt.
Det här var på den tiden pojken inte fått hår på konstiga ställen, syftet med tjejers existens var väldigt oklart och stadens puls inte hade någon större dragningskraft (fast staden vi pratar om var ju då Luleå – som inte så mycket har en puls som lite sporadiskt förmaksflimmer); och pojken faktiskt tyckte att det var kul att vara i sommarstugan i Niemisel. Det fanns ju luftgevär, svärd, saker att hugga och skjuta på, jordgubbsland och badmöjligheter – vad mer behöver man i den åldern?
Fanns 1 st kompis också. I en av grannkåkarna hängde Janne – en några år äldre Malmöbo som också han var förvisad till sin mormors stuga på landet över sommaren (dock inte fullt lika entusiastisk över det). Som äldre pojkar brukar så introducerade han mig till diverse dåligheter. Bl.a. tobak och alkohol (men de bet inte riktigt på mig i den åldern, fattade liksom inte poängen med att bli yr av något som smakade apljumske), men ett kassettband och en bok han hade med sig golvade mig däremot totalt.
På kassetten han spelade upp fanns två låtar som vände upp och ned på min värld. Jag hade hört hårdrock som KISS, Thin Lizzy och AC/DC tidigare, men såg dem inte som någon särskild genre utan buntade mest ihop dem med band som Sex Pistols och Ebba Grön under den slarvigt övergripande etiketten ”Tuff Musik”. Men det jag hörde nu var bara “Ohshitfuckmetohellsåråbrakajävlaskitmäktigt!!! Vad ÄR det här?! Ge mig mer!!!” Låtarna var Motorhead’s Ace of Spades och Judas Priest’s liveversion av The Ripper, och min livslånga kärlekshistoria med heavy metal flammade till liv.
Nästa livslånga passion slängde sig över mig bara någon dag senare. Jag växte upp i ett hem där man bara hade prydnader och foton i bokhyllan, och de böcker skolan slängde på en fick mig mest att rycka på axlarna. Då plockade Janne fram en pocket och undrade och jag ville kolla i den. Var helt inne på serietidningar, tyckte böcker var farligt likt skolarbete, men omslaget på den här såg häftigt ut, så jag läste den samma kväll … och utbrast i ännu ett “Ohshitfuckmetohellsåråbrakajävlaskitmäktigt!!! Vad ÄR det här?! Ge mig mer!!!”
Boken som fick mig att både slå volter av upphetsning och skita på mig av skräck var nr 54 i kioskskräpserien Kalla Kårar: De Tretton Djävlarna av Graham Masterton. Aldrig hade en samling bokstäver på papper fått mig att känna på det här sättet. Kunde böcker verkligen ge såna här kickar, så count me in!!!
 |
| Gnistan som tände min litterära eld. En smula sliten så här efter drygt 30 år, (knivhugget mitt i boken kom från Janne – han tyckte att boken var ond och ville döda den), men fortfarande en oerhörd läsupplevelse. |
Gick ned mig i ett djupt litteraturmissbruk efter det här. Fortsatte att snorta i mig Kalla Kårar så fort det kom ett nytt ex, experimenterade vidare med Stephen King och Tolkien, sen började jag med riktigt tunga grejer som Faulkner, Hemingway och Dostojevskij.
Är bokpundare for life, och gillar många författare inom alla möjliga genrer, men den som hängt med längst, och som jag håller bland de bästa, är mannen som skrev just De Tretton Djävlarna (eller The Devils of D-Day som den heter i original): Graham Masterton. Tycker att han är en oerhört underskattad skräckförfattare som borde nämnas i samma andetag som t.ex. Stephen King, Clive Barker och Dean Koontz. Han håller definitivt samma litterära nivå, och där många av hans kollegor brukar upprepa sig och bli småtråkigt förutsägbara hittar Masterton ständigt på nya infallsvinklar och vägrar styra storyn åt förväntade håll. Han har en fantastisk förmåga att spinna vidare på och brodera ut gamla myter och legender, och han lyckas få uppslag som låter helt koko på pappret (hemsökt stridsvagn, japanska andar ute efter hämnd för Hiroshima, en halshuggande polsk jättebebislegend som härjar under Warszawas gator etc) att fungera hur bra som helst som story. Det sistnämnda är nog den främsta talang man kan ha som skräck- och fantasyförfattare – hur får jag läsaren att köpa att det här är möjligt?
Brukar vanligtvis inte rekommendera böcker. Ser läsandet som en unik individuell upplevelse. Som författare kan man bara stå för hälften av läsupplevelsen – andra halvan skapar läsaren utifrån sina personliga erfarenheter och synsätt. Därför blir bokrekommendationer lika orimliga som om man skulle tipsa om sexpartners (“Prova att ligga med Jens/Lotta, tyckte hen var skitskön”). Men vill ändå flagga för Graham Masterton – han förtjänar fler chanser. Framför allt om man som jag tycker att skräckgenren geggat fast och mest verkar idissla en jävla massa vampyrer och zombies. Testa honom gärna, det är inte värre än att lägga igen boken om det inte är något hit. Tidigare nämnda The Devils of D-Day, Pariah och Prey är mina personliga favoriter. Finns massor med billiga beggade pocketex ur hans rätt omfattade utbud att hitta på Amazon.
Orsaken till att Mr Masterton dök upp i mitt huvud så här beror på följande händelseförlopp: Läsa bok av honom -> undra om han finns på FB -> ”Peter became friends with Graham Masterton.”
Nu är grejen den att jag vanligtvis är fullkomligt immun mot att bli starstruck. Begriper verkligen inte det här med kändiskult. Några helt vanliga homo sapiens råkar ha jobb som gör att man ibland syns på tv, scener och i tidningar, och av helt obegripliga anledningar (måste vara kopplat till de där värdelösa blindtarmsliknande delarna av hjärnan som även får oss att tro på gudar, horoskop och att Trisslotter är en pensionsförsäkring) får det andra homo sapiens att bli darriga i knäna och vilja ha en oläsbar namnteckning på en bit papper som man sen vördar och stolt visar för polarna. Helt skogsgalet, jag vet, men vår art har ju även uppfunnit tortyren och anusblekingen, så vi har redan kvalat in som planetens byfånar.
Med det sagt så toksket sig det där med att vara cool och världsvan när mannen som fick mig att börja älska litteratur, och även att börja skriva själv, skickade nedanstående hälsning. Förvandlades omedelbums till en fjantig fnissmödis och reagerade typ som när Sheldon fick Leonard Nimoys autograf, och jag skäms inte sekund över det 🙂
And now for something completely different…
Hade förmodligen mitt livs intressantaste samtal med en telefonförsäljare nyligen. Det gick ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.
Vilket för oss till den eviga frågan för författare, musiker, komiker, skådisar och alla andra som skapar offentligt: hur fan hanterar man kritik?
Det enkla svaret är: det gör man inte.
När jag släppte Y-fronten var jag helt oerfaren kring det här med åsikter om det jag skrivit. Slösade en massa tid på att dagligen googla boken för att se vad folk tyckte, och känslorna åkte bergochdalbana i takt med hyllningarna och hånen. Ändå var jag förberedd. Visste att jag gjort en utmanande bok kring ett känsligt ämne som i princip alla har starka åsikter om. Jag kunde höra bajsbomberna komma flygande redan när slutkorret gick till tryck. Ändå satt jag och var manodepressiv över röran av reaktioner: Någon ville starta en kyrka i mitt namn med min bok som bibel. En annan tyckte jag var ett rikspucko. En del kallade mig ”grabbig”, andra ”radikalfeminist” etc.
Men när samma mönster dök upp när jag släppte ”Ursäkta hur dags går jorden under?” – hörde då både ”cyniskt” och ”ingen hejd på optimismen” som kommentarer på samma text, plus att vissa gnällde över att det var för mycket skämtande medan andra tyckte det var för lite humor – insåg jag hur lite reaktionerna hade med mig att göra. Som sagt: varje möte läsare-bok är unikt. Jag kan bara göra halva jobbet som författare, leverera ett råmanus som läsaren sen tolkar efter sina personliga erfarenheter och värderingar.
Det finns bara en enda person vars åsikter jag kan ta hänsyn till: me, myself & I. Jag kan bara skriva det bästa jag kan, vad som händer sen ligger helt utanför mina händer.
Författaren Neil Gaiman har sagt följande oerhört kloka och träffande saker om kritik och hur man hanterar den:
“You can’t tell people they liked a book they didn’t like, and there is, in the end, no arguing with personal taste. Different people like different things.”
“… never take seriously anyone telling you you’re the best author who ever lived, because if you do you’d have to take seriously the person who announces that you’re the worst author who ever lived.”
“If you make art, people will talk about it. Some of the things they say will be nice, some won’t. You’ll already have made that art, and when they’re talking about the last thing you did, you should already be making the next thing. If bad reviews (of whatever kind) upset you, just don’t read them. It’s not like you’ve signed an agreement with the person buying the book to exchange your book for their opinion. Do whatever you have to do to keep making art. I know people who love bad reviews, because it means they’ve made something happen and made people talk; I know people who have never read any of their reviews. It’s their call. You get on with making art.”
Generellt känner jag att bränna tid på att hålla reda på vad andra tycker om mina böcker är lika konstruktivt som att gå omkring och vara arg på vädret, men kan relatera till ”it means they’ve made something happen and made people talk”-biten. På den tiden jag proddade lokalrevyer var vi och kikade på en annan revygrupps uppsättning, och på väg ut efter föreställningen hörde jag några i publiken ge den betyget ”…men det där var ju småtrevligt”. Det var i mina öron det absolut värsta man kunde få som omdöme. Småtrevligt = helt harmlöst och lättglömt. Då värmer det betydligt mer att få höra att någon börjat spotta galla.
Med allt det sagt håller jag dock helt och fullt med Neil Gaiman i en annan oerhört träffande och sann sak han sagt:
“I suspect that most authors don’t really want criticism, not even constructive criticism. They want straight-out, unabashed, unashamed, fulsome, informed, naked praise, arriving by the shipload every fifteen minutes or so.”
Läser: Elizabeth Hand - Saffron and Brimstone
Lyssnar på: Primal Rock Rebellion, Punk Goes Pop och The Rescues
Tittar på: Glee
Humör: Huvudet piggt, kroppen aptrött