Det är lustigt, ju äldre jag blir, ju uslare blir jag på att vara nostalgisk. Borde det inte vara tvärtom? Är det inte i den här åldern man ska sitta och sucka över tider som flytt, gnälla över hur bra mycket bättre det var förr, …typ i augusti. Men det verkar som om jag har tappat backspeglarna helt. Tömmer arbetsminnet efter varje förbrukad dag. Fråga mig vad jag gjorde under 2012, och det bästa jag kan komma med är “öhh… jag dog inte”.
Men, även om jag toknonchalerar det som varit och blåstirrar framåt som en riktningspil med nackspärr, kan det vara värt att sammanfatta livet åtminstone en stackars gång per år.
Så om jag låtsas att någon felvaggad dynamitard hotar med att spränga min skivsamling om jag inte berättar om mitt 2012 med mer än tretton bokstäver, så drar jag väl till med: blev förläggare, släppte en ny bok, förlorade min festivaloskuld, hittade en skitfin 40-talsradio under en trappa i Niemisel, blev FB-kompis med mannen som fick mig att både börja läsa böcker och skriva dem själv, firade 10-årig bröllopsdag, drack spontanöl med Roffe & Emily på Arlanda, skaffade en initial, vann en fototävling, byggde ett väggur av en sågklinga, blev bjuden på bio av min sköldpadda och hittade på några oknytt. Bland annat.
Ingen lång lista, jag vet, men det har bara varit den sortens år (mer om det sist i texten). Men om jag inte klarade av att fylla flera sidor med att berätta om tammefan ingenting skulle jag vara rätt kass på mitt jobb, så här kommer The Writers Extended Cut av 2012: a short history of almost nothing…
Eftersom shortsen, sandalerna och solskyddsfaktorn samlade damm större delen av sommaren roade vi oss istället med att starta ett e-boksförlag: Turtle Bite Books.
Det berodde inte bara på vädret. Det är spännande tider nu. Den förändring som började i musikvärlden sprider sig allt mer till resten av nöjes- och kultursfären. Systemen med producenter, konsumenter, mellanhänder, fysiska produkter och distributionssätt blir till stoft och ersätts av digitalisering, independent self-publishing, crowdfunding, pay-what-you-want-modeller och fan vet allt vi inte ens har sett skymten av än. Saker förändras, ingen vet hur det kommer att bli, och det är alltid roligare att vara med och forma förändringarna än att förvirrat stå bredvid och undra vad fan som pågår.
Plus att Turtle Bite Books passar väldigt bra ihop med vår stora in house-kunskap, ännu större kontrollbehov och experimentella så-här-har-ingen-gjort-förut-fan-vi-testar-mentalitet.
Turtle Bite Books har släppt 12 böcker under 2012, på svenska, engelska och danska. Och mycket mer är på gång. Kolla in vårt utbud och senaste släpp här!
Ett av släppen var min senaste bok Ointelligent Design : samlad satir.
Den blev ruggigt bra, om jag får säga det själv. Den har ett coolt omslag, galna illustrationer, är rätt elak och väldigt, väldigt, väldigt kul. Vad den handlar om? Enligt baksidestexten så…
“Hur ser kriterierna ut för KRAV-märkt porr? Vad hände egentligen ombord på Danmarks ubåt under Gulfkriget? Vad får man veta i apornas naturdokumentär om människor? Varför anlitar CIA svenska Försäkringskassan? Varför utsågs ett duschdraperi till naturreservat? Det här och mycket mer får man reda på i den här samlingen med nyhetsparodier och samhällssatir.”
Det här med att starta förlag har inneburit att jag har behövt lära mig mycket nya grejor. Som epubcheck, calibre, css, Sigil, opf, xhtml, InDesign, preflight och en jävla massa annat. Hittills har jag lärt mig grunderna i att slå av, slå på, hötta näven mot skärmen och skrika okvädingsord, vackla i min ateism och tillbe samtliga av de ca 3000 gudar som mänskligheten hittat på genom historien. I uppföljningskursen ska jag lära mig att få fram ett användbart resultat genom att använda handeldvapen och waterboarding.
Fast i grund och botten är min hjärna lyckospattigare än en irländsk setter med adhd som får springa lös på en solig äng full med långsamma katter över att bli matad med ny kunskap. Den kunde ha suttit på ett tråkjobb och upprepat samma grejer sen slutet av 80-talet.
Förbaskat bra musikår. Massor med underbara släpp från bl.a. The Agonist, Anberlin, Bat For Lashes, The Birthday Massacre, Devin Townsend Project, Ellie Goulding, Emilie Autumn, Flyleaf, Gojira, Imogen Heap, Lacuna Coil, Lamb of God, Marina and the Diamonds, Periphery, Primal Rock Rebellion, Prong, The Rescues, Stolen Babies, The Storm, Tegan & Sara, Twelve Foot Ninja, Upon A Burning Body.
Bästa plattan? Måste nog bli Periphery’s II: This Time It’s Personal. Stenhård men ändå ambientdrömskt vacker, komplex och snårig men ändå catchy som fan. Den har gått varm i flera månader, och jag hittar något nytt spännande varje gång jag lyssnar på den.
Bästa debut? Twelve Foot Ninja: Silent Machine’s snyggfyndiga genrebending fick mig att sluta sakna Faith No More. Dessutom har aussarna i TFN humor – missa inte deras YouTube-kanal.
Böcker? Lite stillsammare år, men Sarah Winman’s When God Was A Rabbit och Ernest Cline’s Ready Player One var jäkligt bra.
Förlorade min festivaloskuld. Vid 43-års ålder. Som någon jävla Amish.
Har alltid varit en oerhört bekväm människa. Mina höga krav på komfort och fläckfria faciliteter är i klass med en oljeshejk med bacillskräck, så ute-i-obygden-festivaler med tält och fält har haft samma attraktionskraft på mig som att rulla sig i mögligt gristräck. Men, danska metalfestivalen Copenhell visade sig vara så centralt belägen i Köpenhamn att det gick att åka hem varje kväll. Och när den dessutom hade en bandlista som om jag fantiserat ihop den själv gick den bara inte att nobba.
Och vilka gig Copenhell bjöd på! Fick äntligen uppleva Killswitch Engage live! Både Meshuggah och Mastodon var så kraftfullt överväldigande att det var som att stå i havet och känna vågorna rycka och dra i kroppen. Matt Heafy var så bra frontman att det på platta bara halvhyfsade Trivium blev en asgrym liveupplevelse. Lamb of God öste fram den största circle pit som skådats på Europeisk mark. Gojira röjde undan all tvekan om att de är hårdrockens nästa giganter. Slayer, Soulfly, Anthrax, Immortal, The Interbeing, Korpiklaani och Dying Fetus var inte fy skam de heller. Man vet att är på en bra festival när man skiter i att se Marilyn Manson för att det skulle vara som att avsluta Nobelmiddagen med några skivor fickljummen blodpudding.
Jo, det var skönt för mig också, gjorde inte ont alls…
Årets filmer: Prometheus, The Grey, The Artist, The Hunger Games, The Raid, The Cabin in the Woods, Moonrise Kingdom, The Dark Knight Rises, Dredd, Looper, The Hobbit, Skyfall.
Årets TV: The River, Fringe, Sherlock, Glee, Murdoch Mysteries, Pluras Kök, Battlestar Galactica: Blood & Chrome, SNL, Historieätarna.
Men årets största tv-upplevelse blev när jag bestämde mig för att slutligen se Battlestar Galactica, som jag missade när det begav sig (2004-2009). Väntade mig en välgjord sci-fi, men fick förutom det ett fruktansvärt bra karaktärsdrivet, djuplodande drama där varenda scen var som de bästa bitarna ur LOST. Lätt en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts!
Problemet var bara att jag binge-tittade alla fyra säsonger (nästan 80 avsnitt) på bara några veckor, vilket gjorde att jag blandade ihop verklighet med BSG-universumet under tiden, och att jag drabbades av en enorm tomhet och saknad efter det allra sista avsnittet. Men det var det värt!
Årets telefonförsäljarsamtal lät ungefär så här:
Säljaren: bla bla … ert företags annons i Eniro … bla … bättre sökbarhet … bla
Jag: Inte intresserad, företaget jobbar inte utåt på det sättet, jag är författare.
Säljaren: Har man läst något du skrivit?
Jag: Kanske ‘På Y-fronten intet nytt’, den gjorde lite väsen av sig?
Säljaren: Oj ja! Har aldrig hört min flickvän ondgöra sig så mycket över en bok som den.
Årets video: artrapparna Die Antwoord’s samarbete med fotografen Roger Ballen i I Fink U Freeky. Så jävla snygg och så jävla freeeeeeeeky!
Årets starstruck-upplevelse var när själva orsaken till att jag i tioårsåldern blev störtförälskad i böcker, och i längden även blev sugen på att skriva själv – författaren Graham Masterton – FB-addade mig och skickade följande hälsning:
Årets trummis: Matt Halpern
Skaffade ett nom de plume: Peter X. Eriksson.
Har varit lite meh… angående det här med personligt varumärke, att man ska vara det första och helst enda som kommer upp när man blir Googlad och bla…bla… Har lite bakåtsträvigt tyckt att det är boken som är produkten – inte författaren, och dessutom ansett det lite coolt att ha ett skitvanligt namn i en bransch där det är standard att heta Zaphod Beeblebrox, Zteve Bhollstiert af Brankenstam eller blogg-Flabbie.
…tills min namne i Miljöpartiet var gästprogramledare i radion och hade ett inslag som gick ut på att han varje dag intervjuade andra kända Peter Erikssonar (hockeyspelare, ryttare, forskare, musiker – you name it). Varje dag! Insåg då att den röran var usel konsumentupplysning. Som att gå in i en butik och finna att all ketchup heter samma sak.
Vad X står för? Well, that’s for me to know and you to find out…
När jag ändå håll på med sånt där varumärkestjafs så fixade jag upp en tocken därna officiell Facebookpage. Den och mitt Twitterkonto funkar väl typ som ett nyhetsbrev.
Årets dryck: The Kraken Rum – väldigt drickbar, och med fantastisk grafisk profil.
Årets bloggare blir tveklöst Genusfotografen.
Tomas Gunnarsson analyserar bilder i media och visar hur otroligt olika män och kvinnor porträtteras. Jag lär mig något nytt av varje inlägg, och inser vilken jäkla grottmänskig fördomssoppa vårt samhälle är.
Men hans blogg blev också centrum för en av de mest sedelärande historierna om oetiskt företagande och hur man förstör sitt varumärke. Genusfotografen gjorde en kritisk analys av ett bildreportage där en kvinnlig mästerkock fick posa som om hon var porrskådis (hennes manliga kollegor stod som vanligt med armarna i kors och såg skitseriösa ut). Byrån bakom reportaget – Spectacular Studios – gillade inte det här alls. De startade hatgrupp på Facebook, postade arga kommentarer under pseudonymer, krävde ersättning för olovlig bildanvändning och betedde sig värre än folkölsfulla fjortisinternettroll. Det här slog tillbaks big time. Genusfotografen fick visserligen pröjsa, men fick även folkets kärlek, en insamling som snabbt fixade hans kostnader (+ lite till) och en enorm uppmärksamhet för sitt arbete. Spectacular studios, däremot, blev allmänt hatade och är idag lika populära som vinterkräksjuka.
Det finns en mycket enkel regel för beteende på nätet: Don’t be a dick. Just, don’t…
2012 var tydligen ett Babyboom-år. Tycker det har fötts ungar till höger och vänster. Så jag säger: Welcome to the party Lucy, Ivar, Elmer (…och alla ni som jag glömt bort för att jag är så jävla tankspridd).
Årets överraskning var nog när jag vann en fototävling.
Shoppingcentret Entré efterlyste spännande bilder av deras kvarter, och jag blev påmind om att jag hade några. Skickade in. Vann.
Kändes lika läskigt som kul. Fotandet är min hobby och jag har inga som helst ambitioner med det, = ingen som helst press eller förväntningar. Det är bara en chans att få motionera andra kreativa delar av hjärnan än de som hittar på ord. Men, jag gjorde det ju helt frivilligt så jag kan inte skylla på någon, och va fan, det gör aldrig ont att bli #1 😉
Vinnarbilden:
Skakade liv i en gammal idé. För ett gäng år sen klurade vi på hur man förr i tiden alltid skyllde på vättar, älvor, tomtar och annat oknytt när mjölken surnade, saker försvann och kossan blev deprimerad; och undrade vad de där oknytten kunde ha för sig nu för tiden. Var det kanske de som försvann med udda strumpor, trasslade till hörlurssladdar och gjorde så att det luktade illa i kylen? Klart det var! Det tog dock drygt tio år innan den här idén tog konkret form, men nu är Pesterlings här!
Vi har en hel trave med de små illbattingarna – Tooth Gnomes, Piffle Dragons, Flatufairies m.fl – och fler tillkommer hela tiden på bloggen pesterlings.wordpress.com.
Här har vi t.ex. the Bumblefumblie, som är det som låter ‘bump’ på nätterna. Det gör den för att den är en nattvarelse med uselt mörkerseende, så den går hela tiden in i möbler och väggar.
Esme har haft ett riktigt bra år. Förutom att hon influerade vårt förlagsnamn är hon dessutom chef över verksamheten. Inte mer än naturligt att den bossigaste ska vara vd.
Hon har även debuterat som fotomodell.
Lustigt när det är reptilen i familjen som har den hetaste karriären…
Årets besvikelser: Flyttade inte till Stockholm. Skaffade inte en DSLR-kamera. Skrev inte ‘The End’ i slutet av något av mina romanprojekt.
För er som vill läsa hur det blir när jag skriver dark fiction/leka med mig i sthlm/se på bättre foton kan jag garantera att samtliga punkter inte går att kompromissa med och kommer att bli av. Snart!
Så långt saker i kategorin “göra”. “Vara” då?
Well, om jag säger så här: de senaste åren har livet handlat mer om att hantera än att leva, skapa och jobba framåt. Har varit väldigt mycket running to stand still-faktor över tillvaron. För mycket. Och det kändes som om 2012 var ännu ett i raden av de här “stängt för renovation”-åren. Men nu när jag sammanfattar det så har det ju faktiskt hänt en del ändå. Framförallt under den andra halvan av året. Verkar som det är nya tider på gång.
Inte mig emot, jag är så vrålhungrig efter förändring att jag kommer att sluka den rå utan att skala den först. Så hit med 2013 – jag har kniven, gaffeln och flingsaltet redo!
…sen går det ju alltid att sammanfatta sitt år i FB-statusar:
Läser: China Miéville: Un Lun Dun
Lyssnar på: VersaEmerge
Tittar på: Fringe
Gör: Filar på nya böcker