Min författarkarriär började på värsta tänkbara sätt: Den absolut första prosa jag skrev vann första pris i en stor novelltävling.
Förutom publicering, arvode, diplom, intervju, skumpa, lunch, glassig svit högst uppe på Gothia Towers med tillhörande lyxweekend på Bokmässan i Göteborg, fick jag även ett oförtjänt stort självförtroende. Hemingway move the fuck over – här kommer nästa litterära gigant!
Tack o lov blev det inte så långvarigt…
Det som visade sig bli den absolut bästa delen av vinsten var att få sitta med i juryn för nästa års tävling. Förutom en god lunch och trevligt sällskap fick jag mig några oerhört värdefulla lärdomar och en saftig reality check. Som vanligt är det inte grejerna man dansar glädjedans över som gör en klokare och bättre, utan upplevelserna som får en att känna sig som ett flugpapper på ett utedass.
Lektion 1: När bunten med några hundra tävlande noveller ramlade in fick jag den med kommentaren “vi har ju som vanligt rensat bort de 20-25% självbiografiska texter pensionärer alltid skickar in”. Har sett det här vid flera andra tillfällen, barndomsupplevelser nedklottrade på tävlingstalonger, gamla minnen upprabblade för försvarslösa växeltelefonister m.m. När människor börja närma sig slutstationen vill de desperat berätta om sitt liv. Bli ihågkomna. Lämna spår. Nu har vi ju bloggar, FB, Twitter, Instagram och miljarder andra sätt att kontinuerligt dokumentera våra liv på, som en slags ständigt pågående självbiografier. Men de här människorna är utelämnade till att klumpa ihop alla sina statusuppdateringar, surdegsbak och lunchbilder i en hög.
Lektion 2: En överskådlig katalog över alla skrivarnybörjarmisstag. Onödiga adverb, upprepningar, show – don’t tell, form utan innehåll, konstiga tempus, och som en av jurymedlemmarna korrekt anmärkte: “Nästan alla texter skulle vinna på att man strök första och sista meningen”. Redigera, redigera, redigera! Det finns ett knep för hur man köper kläder som sitter snyggt: I provrummet ska man gå ned i storlek ända tills plagget sitter för tajt, sen tar man en strl större. Det är samma grej med att stryka text: Fimpa ända tills det känns som om det saknas något, sätt då tillbaka det sista du strök och texten är färdigredigerad. Eller som min första redaktör sa: “When in doubt – delete!” Kreativitet handlar inte så mycket om att komma på bra grejer som att rensa bort de dåliga.
Lektion 3: Opinions are like assholes. Everyone has one. Får nog dra hela urvalshistorien för att förklara det här…
Att plöja igenom alla dessa noveller var en resa mellan det usla, det mediokra och det nästan uthärdliga. Alla är vi barn i början, och vissa bajsar och kräks mer än andra. Det fanns dock några ljusglimtar där texterna nådde upp till hyfsad nivå, men det var en novell som hoppade högt ut ur högen och fullkomligen drabbade mig. En rörande och välskriven historia om ett flyktingbarn, och först efter tredje genomläsningen märkte jag att “flickan” jag läste om var en könsneutral karaktär och att författaren smidigt låtit läsaren fylla i den luckan själv. Snyggt! I mina ögon var det här en solklar vinnare, lätt tio gånger bättre än närmaste konkurrent.
Så möttes vi i juryn. Jag – den förra vinnaren, redaktionen för tidningen som anordnade tävlingen (varav några var författare själva) och en känd författare. Jag såg framför mig en snabb och enkel omröstning, min favorittext var ju så oerhört mycket bättre än allt annat, klart de andra hade fallit för den på samma sätt. Så gick vi bordet runt och läste upp våra topplistor. Hickade till redan vid den första uppräkningen, för min favorit var inte ens med, och jurymedlemmens etta hade jag överhuvudtaget inte med på min lista. Samma sak när nästa läste upp, “min” novell saknades, och vinnarförslaget var någon konstig story jag inte ens mindes. När det blev min tur försökte jag elda upp de andra över hur jäkla bra min favorit var, men möttes bara av axelryckningar och “vilken var nu det?”-muttrande.
Där satt vi i juryn, alla med sin egna personliga favorit som resten fnös och skakade på huvudet åt. Hur vi utsåg en vinnare? Tja, vi började kika längre ned på våra listor, men även tvåorna och treorna var unika för varje jurymedlem. Först runt femte-, sjätteplats började samma titlar dyka upp på de flestas listor. Så vi enades om att en text som alla ansåg som “ok, men fan inte min favorit” skulle utses som vinnare.
Med tanke på att samma oenighet måste ha inträffat året innan när min novell vann, så rasade mitt självförtroende snabbt ned till en betydligt mer ödmjuk nivå. Jag vann på något som var “ok, men fan inte min favorit”…
Vad har Richard Bach’s Jonathan Livingston Seagull, Jack Canfield’s Chicken Soup for the Soul, Stephen King‘s Carrie, Margaret Mitchell’s Gone With the Wind, och Stephanie Meyer’s Twilight gemensamt? Det är odödliga klassiker som samtliga möttes av ständiga refuseringar innan någon uppskattade manuset. Bach’s måshistoria nobbades 40 gånger, King’s debut 30, Canfield kom upp i närmare 140 refuseringar. Jack Kerouac fick hålla på att skicka runt sin On The Road i sju år innan något förlag nappade. Ibland hjälper det inte ens att bli utgiven – Benjamin Hoff’s Tao Enligt Puh fanns i tryck i sex år innan den blev en bestseller. När jag började skriva led jag naivt av illusionen att om jag bara gör så bra ifrån mig som jag bara kan så kommer det att belönas, fast nu med ett gäng erfarenheter i kappsäcken och några lager elefanthud på näsan tycker jag att det mest liknar Lottodragningen. Även bra skit måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Så att skriva så bra man bara kan är bara halva jobbet, andra halvan är att sprida det som en vinterkräksjuka.
Skrivandet är ett hantverk, typ som att vara möbelsnickare. Först behöver man kunna grunderna så att stolen inte vickar, lutar, är för låg, ger stickor i arslet etc. Enda sättet att lära sig grunderna är att nöta, nöta, nöta. De första stolarna kommer att bli fula as som inte ens en deprimerad självplågare skulle fundera att parkera rumpan på. Här tappar många sugen och ger upp, men ju mer man nöter desto mer börjar det likna det en stol. “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”
Att kunna själva hantverket är bara hälften av stolsbyggandet. Andra hälften är det personliga anslaget. Det som urskiljer just din stol från alla andra. Och här kan du bara övertyga dig själv. Vem som mer kommer att gilla din stol är en smakfråga. Vissa gillar klassiska Myran, andra eleganta Chesterfield, några vill ha en anonym IKEA-stol, och själv skulle jag ge min ena njure för en Bläckfiskstol.
Fast… Behöver man ens kunna hantverket? Tolkien fnystes ut ur Nobelkommitens förslagslistor med kommentaren “has not in any way measured up to storytelling of the highest quality”. HP Lovecraft totalsågades av sin samtid för sitt klumpiga skrivande och kallas nu i efterhand för “the worst of the best American writers of the twentieth century”. Ska vi ens nämna Dan Brown? Ibland är idén bakom så slagkraftig att det kvittar hur taffligt den är levererad. Ordstävet “Om man går fort och ler mycket är det ingen som ser att man är ful” stämmer bra på böcker också.
Att framgång snubblar ut ur den här röran av kvalitet, saker som berör, timing, tur, slump och jurygruppers kompromissande får mig att förstå varför så många författare är alkoholiserade. Men det finns alltid saker som tröstar. Kollade in min gamla novell som vann den där tävlingen en gång i tiden, och den stank värre än en surströmmingsburk som inte har råd med deo! Vilket betyder att jag måste ha blivit bättre med åren. Det är med skrivandet som med resten av livet – man får vara glad över det som finns att vara glad över…
Läser: David Sedaris: Let's Explore Diabetes With Owls Lyssnar på: Maria Mena, Ou†pa†ien†s och The Naked And Famous Tittar på: Sleepy Hollow Gör: Justerar seratoninnivåerna
