Hade glömt hur jävla kallt -27°C var. Fick frost i ögonbrynen och luggen. Familjejuvelerna började bokstavligen att klinga och klirra innanför pantalongerna. Kinderna fick bilar att stanna och vänta på grönt. Fingrarna kroknade till Gollum-klor. Snorkusarna frös till små pellets som gick att använda till världens mest ekologiska (och äckliga) småviltshagel. Hurv! Hurv! Hurv! HURV!!!
Hade lovat mig själv att aldrig mer besöka Luleå på vintern (fick snö & kyla så att det räckte och blev över under de 30 år jag häckade där), men vad är löften till för om inte att fucka upp så att man blir påmind om varför man svurit dem in the first place? Så när resten av Sverige vände januari ryggen och drog till varmare breddgrader, vände jag kosan 1470km norrut.
Att frivolta sig upp ur de gamla hjulspåren och skjuta sig med cirkuskanon ut ur sin bekvämlighetszon är en fet C-vitaminspruta för sinnet. Så när jag ändå höll på med att vara Kärringen-mot-strömmen gjorde jag fler Peter-otypiska saker: Lät böckerna ligga kvar i väskan och läste morsans gamla Året Runt och Må Bra istället, pausade det intellektuella grubblandet och skruvade hellre fast lampsocklar, justerade fönsterbrädor och demonterade gamla radioapparater. Fast största aha-upplevelsen kom när jag lite halvofrivilligt nobbade såväl internet som nyheter totaljävlahelt veckan jag var där.
Grejen är den att morsan har ingen teknik mer avancerad än en tjugo år gammal nummerpresentatör, och jag har ingen smartphone. (Är inte någon tech-rädd luddit som springer och hämtar högrepen och facklan så fort jag får se något mer avancerat än gammelmormors vävstol. Men är väldigt pragmatisk när det kommer till ny tech. Frågar alltid den lilla grunkan vad den kan göra för mig. Och smartphonen har ännu inte kommit med något tillfredställande svar. Konceptet är lovande, men enligt min tumstock är prylen för trubbig än. Apparna är för fåniga, skärmen för liten, kameran för kass etc. Men med lite tid & utveckling så… Säger som Big Bang Theory-Sheldon: “the things I want to buy haven’t been invented yet”). Så jag gick offline i en vecka.
Upptäckte något oväntat: Man blir väldigt kreativ av att ha tråkigt.
Redan på flygbussen la jag undan boken och stirrade istället ut genom bussfönstret på ett vintermörkt och skittrist Skåne. Tog inte många minuter förrän min hjärna blev rastlös och började hitta på saker. Och det bara fortsatte att spruta idéer under min analoga vecka.
Är inte den första som kommit på det här. En av mina stora idoler – författaren & supertwittraren Neil Gaiman – har precis kopplat ned och har tagit, som han själv säger: “about six months off, a sabbatical from social media so I can concentrate on my day job: making things up. People ask me where I get my ideas from, and the answer is that the best way to come up with new ideas is to get really bored.” Gaimans favvottristess är att gå på skolpjäser: “You have to sit there for hours and you can’t read or use a phone or check something on the web. I’ll come out afterwards thinking: ‘Did I just plot out an episode of Dr Who there? I think I did.’”
Journalisten James Brown tog en veckas Internetbreak i samband med en dokumentär. Och hans insikt blev: “The first thing that struck me after a day of abstention wasn’t so much what I lost, but what I gained. Time. So much time. Not taking my phone into the bedroom with me was giving me at least two hours extra a day. The second thing that became apparent was how much “dead time” I spent looking at my phone for stimulation. And how “dead time” had become “all the time”. Pretty much anywhere and everywhere. In bed, at both ends of the day, in cabs, on toilets, during meetings, during meals, whilst watching TV. Suddenly, without the internet, all those things became what they used to be. Things in their own right rather than providing background to me using my phone. Two days in and miraculously I was far more productive; I could do something that would normally take me a whole day in an hour of uninterrupted focus.”
Kan bara hålla med. Mycket av det jag skrivit föddes medan jag diskade. Utsätt hjärnan för något så ohemult själadödande astrist och den börjar fantisera ihop saker i rent självförsvar. Isolering och tristess är författarens främsta verktyg. Att skonas från distraktioner är som att låta kreativiteten nakenbada lite småfull på en sandstrand i Karibien.
Nu verkar ju världen ha någon slags rökheroin-attityd gentemot internet, smartphones och sociala medier. Ta bara FB – antingen börjar man kallsvettas och darra om man inte får kolla sitt flöde 47 gånger i timmen, eller så ställer man sig på domkyrkotaket (dvs på FB & Twitter) och blåskriker att sociala medier är satans bålverk på jorden som fördärvar barn, vuxna och små gnagare, orsakar diabetes och fallandesot samt försämrar BNP; sen stänger man ned sitt konto, skjuter det med fyra magnumkulor i kraniet, bränner liket, låter ölstinna rentjurar pissa på askan och skjuter ut resterna i världsrymden med nästa Marsexpotition.
Det går att bara dra ned. Använda det när det finns tid och känns rätt. Som en gammal tant sa till mig en gång: “Man ska dricka sitt kaffe av lust, inte av last”. Internet och teknik är bara ett verktyg. En död pryl. En hammare kan användas till att bygga sjukhus, krossa pannben eller klia sig i röven med. Och man kan låta den ligga i verktygslådan tills man verkligen behöver den. Om en grunka är ett trollspö eller en tvångströja är i slutändan en attitydfråga.
Men om man nu inte har en författar-hjärna som måste lämnas ifred för att fungera optimalt, varför ska man då pausa från nätvärlden? Möten of the living dead, köer, vänta på bussen och annan seg skit som bara äter upp ens liv, hur kan det då vara fel att kolla på LOL-katter och vad ens vänner åt till lunch?
Well, för en bunt år sen upptäckte jag att allt i mitt liv som det gick att sätta en klisterlapp med “Skit som ska bort, bort, bort!” på fanns där bara för att jag inte fnurlat nog mycket över det. Sakerna som gjorde mig olycklig smet in medan varningssystemen slappade i tv-soffan. Misären lyckades slå rot och sakta sprida sitt gift för att jag slött vände uppmärksamheten mot halvunderhållande menlösheter. Men när man lämnar sin hjärna ifred och utan input kommer den att börja ställa de där asjobbiga, obehagliga, men ack så förbaskat nyttiga frågorna: Det här att jag tröstäter O’Boypulver så att jag väger som en sopbil, är det för att jag hatar mitt menlösa jobb? Att jag drar upp axlarna i jämnhöjd med öronen och bor på kontoret, beror det på att mitt förhållande kväver mig och att jag måste dumpa och gå vidare i livet? Fan, en del av mina livsval skaver ju! Varför har jag inte bytt dem mot något som sitter skönt?
Som komikern Louis C.K. uttryckte i sin rant mot smartphones: “You need to build an ability to just be yourself and not be doing something. That’s what the phones are taking away, is the ability to just sit there. That’s being a person. /…/ (Now) You never feel completely sad or completely happy, you just feel kinda satisfied with your product, and then you die.”
Det är så jävla lätt att ta the path of least resistance och smita från livet. Dimpa ned i soffan och slöglo på vafansomhelst istället för att sova/hångla/bygga Uppsala Domkyrka i skala 1:10 av öronvax. Twittra om sitt skrivande istället för att faktiskt skriva. Hitta på saker och ha kvartssamtal med sig själv är kanske mer krävande än att slösurfa initialt, men när man väl får det att flyta är det 10120 gånger roligare och mer tillfredställande. Det är väl som sex efter 40: Det är så apbökigt att få av sig kläderna att man hellre sätter sig och ser ‘Fråga Doktorn’ av ren bekvämlighet, men om man väl besvärar sig med att näcka är det sååååå jävla värt det!
Jag gillar sociala medier. Jag må vara en enstöring som trivs bäst i mitt egna sällskap och som jobbar effektivast inlåst i ett kassaskåp. Men jag är även en Homo sapien, ett högst socialt flockdjur, och jag behöver verkligen andra människor, även om det inte är så ofta (och jag dessutom är sjukt kräsen med vilka jag släpper över bron).
97% av mina vänner bor i andra städer (och vi är i den fasen i livet när jobb, ungar & turnéer gör att man inte bara slår en pling) så det är ett lysande snabbhänghak och en constant update över vad som händer i deras liv. Det är ett toppensätt att få snabba nyheter från artister och andra. Det är ett suveränt Tribe-verktyg för att samla folk med samma intressen (stöter på nya spännande människor varje vecka). Och är ju självklart ett enkelt och effektivt marknadsföringsverktyg. What’s not to like?
Jag kommer att fortsätta att använda FB, Twitter, Flickr eller vad som nu kommer sen när vi ruttnat på dem. Jag kommer säkert att skaffa en smartphone när de är så pass utvecklade att de intresserar mig. Och jag kommer att införa fler eremit-perioder i mitt liv då jag nobbar internet och all annan input. Författar-Peter behöver det för att hitta på balla saker. Och Peter-Peter behöver det för att komma i kontakt med sina innersta tankar & känslor.
Har beslutat mig för att ha följande förhållningssätt till nätet/sociala medier: Ägna mindre tid men vara mer aktiv och kontaktsökande när jag väl är där. Man kan vara snubben på festen som kommer dit en halvtimme innan utsatt tid och går först när värdparet tagit på sig pyjamasen och börjat blänga, fast bara stått i ett hörn och smuttat på ett och samma vinglas hela kvällen, inte pratat med någon utan bara försynt rätat upp högen med servetter med jämna mellanrum. Eller så kan man vara typen som stormar in, halsar en bag-in-box, charmar loss kalasbyxorna på varje gäst med sin svada och savoir faire, slänger på en hittills okänd demo där Elvis jammar med Motorhead, bygger om hushållsassistenten till en ölserverande drönare, hånglar upp värdparets katt, kissar i rhododendronbusken och sen flyr ut i natten på en stulen åkgräsklippare med ungarnas undulat och en rödtott av vardera könet vid sin sida. Effektiv partytid: 27 minuter och 43 sekunder. Livet blir den fest man gör det till…
Ställen där man kan leka med mig på nätet:
Twitter – Facebook (officiell) – Facebook (privat) – Instagram – Flickr – deviantART
Läser: Dan Simmons: The Abominable Lyssnar på: VERSA och Periphery Tittar på: Helix och Oddities Gör: Fryser & sover (...fortfarande)