Där runt 1986/87 skaffade jag min första egna kamera. En simpel peka-klicka historia som dög till att porträttera vännerna, festerna & upptågen. Blev snabbt vänkretsens “hovfotograf” som dokumenterade allt (framför allt de bitar vissa hade problem med att (vilja) minnas), och efter dryga 30 års plåtande har jag skrapat ihop ett mastigt arkiv med allt från NSFW-ungdomssynder till bröllop och dop. Och en vacker dag då jag råkar glömma bort hur slö jag är ska jag digitalisera hela fanskapet och dela ut till de som var med när det begav sig (mot en rejäl utpressningsavgift naturligtvis, annars hamnar allt på nätet).
Strax efter millennieskiftet skaffade jag första digitalkameran, och när film-begränsningen på max 36 bilder per rulle försvann vände jag objektivet från vännerna & upptågen (vi hade ändå kommit i den åldern när upptåg betyder “byta batterier i näshårstrimmern” och glimten i ögat vanligtvis är en solreflex i läsglasögonen) till andra saker. Jag började se motiv i vattendrag, köpcentra och i människors händer. Och jag upptäckte att jag älskade att se världen på det sättet, att försöka hitta något vackert att fånga även i de astråkigaste parkeringshus. Framför allt märkte jag hur min nåsågudförbannat spruttelpratiga författarhjärna äntligen höll käften när jag kopplade över skallen till bildläge. Fotandet blev både meditation och hobby.
En hobby som börjat ta över. Framför allt sen jag skaffade mig en vettig kamera, för nu kan jag äntligen förverkliga alla de bildidéer jag har i skallen (den innan var som en gitarr med bara två strängar – det går kanske att klämma fram en låt, men den låter platt och nyanslös). Har fått kontakt med många andra fotografer världen över, flera som jag beundrat länge och som jag blir lite pirrigt starstruck över att ha blivit polare med. Och jag har upptäckt att foton har ett eget språk. Någonstans under sin utvecklingskurva börjar man stoppa in så pass mycket av sig själv i bilderna att kommentarerna går från “nice light” och “cool angle” till “you have an old soul” och “this made me cry”. Man fångar inte längre bara motiv, utan berättar historier.
Parallellt med det så allt fler undrat om jag inte ska släppa en fotobok. Vilket jag först varit klart skeptisk till. Dels för att jag är långt ifrån bra nog för det, och dels för att jag inte vill sabba ännu en hobby genom att göra den till något “seriöst”. Men det första argumentet faller på att inget någonsin skulle bli gjort om folk gick om kring och tänkte såna dumheter, och det andra föll när jag kom på det där att även bilder är ett språk. Jag skulle fortfarande skriva grejer, bara med andra “bokstäver”. Fast sen kom jag på att jag vill blanda foton och ord. Lite som jag gjorde i Oktoberoffer, fast den här gången med omvända ration bild/ord.
Har hållit på att pyssla lite med det projektet med vänsterhanden, men ibland måste man bara säga sina intentioner högt till världen för att knuffa sig själv till att verkligen få klart det. Så det var precis vad jag gjorde nu.
To be continued…
Har en massa hår i ansiktet just nu. Av någon besynnerlig anledning. Jag är egentligen inte skäggtypen, det kliar för mycket, och andelen grått i det påminner mig om att jag är lika gammal som finansministern. Funderade först på om jag bara var lat, eller om jag blivit biten av en varhipster. Men sen kom jag på: Det är ett slutspelsskägg.
Rör vanligtvis inte sport eller sporttermer ens med en lång silverpåle som steriliserats med välsignad klorhexidin, men tom jag känner till det där vidskepelseskägget hockeyspelarna sprojtar fram under slutspelsfinaler. Eller studenternas tentaskägg. Eftersom jag varken sportar eller pluggar måste det vara något annat jag odlar det inför. De sista sidorna i ett avslutande kapitel. Vet inte exakt vad just nu, men det känns överlag bra. Det är bra att avsluta saker. Som den gode The Doctor sa: “Everything’s got to end sometime, otherwise nothing would ever get started.”
I’ll keep you updated.
Läser: M.R. Carey: The Girl With All The Gifts Lyssnar på: Broods och Killer Be Killed Tittar på: Penny Dreadful Humör: HappySad