Har skjutit upp och skjutit upp och åter skjutit upp den här årskrönikan. Varit lika sugen på att sammanfatta 2013 som på att nakenbada i en aktiv vulkan eller att bli omskuren med en skogsröjningsmaskin. När man sätter hälarna i backen bör man fråga sig ‘varför?’ Svaret blev att 2013 varit ett så ohemult tråkigt år. Så kliframkallande urpmurpigt att ska jag palla att ens kisa lite på det i en oputsad backspegel så måste jag bara inleda med lite historieförfalskning. Here we go! Har:
- Kidnappat en rymdvarelse, försett den med en anal probe (en gammal Tamagotchi med dåligt batteri) och släppt lös den igen. Alla på dess hemplanet tror att den är en dåre.
- Utvecklat ett vaccin mot tennisarmbåge (det orsakar allergi mot pannband och kritade linjer).
- Erbjöds rollen som The Doctor, men nobbade när jag inte fick någon egen tjänste-TARDIS.
- Var stunt-rumpa i Miley Cyrus Wrecking Ball-video.
- Blev diplomatiskt huvudansvarig över människo/spindel-relationerna i badrummet.
- Upptäckte en ny stjärnbild i zodiaken: “Rättshaveristen” (45:e februli – 7½:e janucember). Personer födda i det här tecknet är gnälliga, otaktfulla, badar i offermentalitet, doftar vagt av laktosintolerant bäver och har ascendenten så långt uppkörd i Uranus att den syns när de hostar. Fick två kilo kaffe och en stock hockeysnus av Astrologiförbundet för att hålla det här tecknet hemligt.
- Svarade på ett Nigeriabrev. Fick 36 miljoner av den vänlige prinsen. Köpte marsipan för rubbet.
- Evolverade till att bli högre stående energiform. Bor numer i vägguttaget i hallen. Utnyttjar mina nyvunna krafter till att få bilbanebilar att gå 500 km/h, samt practical jokes där jag orsakar statisk elektricitet i kondomer. Evolverade genast tillbaka till köttpåse när jag blev upptaxerad enligt elskatt-tariffen.
Faktum är att ett av påståendena ovan är rätt så sant. Den som först gissar vilket vinner en fritt vald ebok av de jag släppt under året, samt signering av valfri kroppsdel (fast helst en som sitter på utsidan av kroppen).
Alltså, 2013 har inte varit det absolut sämsta året någonsin ever, men det ligger och krälar där i bottensörjan (i varje fall de första ¾ av det, men mer om det senare). Inga dödsfall, cancerdiagnoser, eldsvådor, gräshoppssvärmar eller så; bara alldeles för mycket grått menlöst bleurgh. Lite som när man åker tåg i februari och det blir lokfel någonstans mellan Bastuträsk och Jörn så att man blir stående på ett översnöat kalhygge i typ tre, fyra mandatperioder. Man dör kanske inte av det, men det är fan inte mycket till liv.
Har dock gjort saker. Nästan bortåt en hel bunt med saker. Som till exempel att släppa böcker. Gav ut hela zwei stück under 2013.
#1 är Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. Det är en greatest hits-samling med mina favorittexter, + en skopa nyskrivet som hoppade ur mig av ren lust när jag höll på att sammanställa boken. Den avhandlar allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till mytbildning, köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Den är sista jag kläcker ur mig i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Been there, done that…
#2 blev Oktoberoffer. Min debut i kategorin “Fiction”. Det är en säsongsinfluerad skräcksamling med inslag av fotobok (en ny genre jag precis har uppfunnit). Det är även den första i en serie med höstrysare som jag har tänkt att släppa varje oktober. Hade så roligt när jag skrev den att det förmodligen bröt mot någon sedlighetslag. Är redan på gång med mer av samma sort som dyker upp under 2014.
Omslaget till Oktoberoffer är f.ö. även “Årets favoritfoto ur den egna kameran”
Har även passat på att släppa min gamla miljöbok Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar som ebok. Snyggade till några skönhetsfläckar och fixade de bitar som tiden inte varit så skonsam mot, samt slängde ihop ett bonuskapitel när jag ändå höll på (ser eböcker lite som Blu-ray-versionen av en bok – en utgåva med extramaterial och andra bonusar). Så nu är den bättre (och billigare) än någonsin!
På det personliga planet var återföreningen dock inte lika skoj. Redigeringsarbetet som borde ha tagit högst tre dagar tog mig nästan två veckor. Och gav mig ont i magen hela tiden. Missförstå mig rätt – det är en väldigt bra bok och jag är fortfarande mycket stolt över att ha skrivit den, men att återbesöka den var som att tvingas flytta ihop med ett gammalt ex som man iofs inte kan säga något ont om, men som man helst inte vill träffa igen. Faktum är att det gick fortare att skriva hela Oktoberoffer från scratch. Lustkänslor kan verkligen göra underverk med ens arbetstakt…
När vi ändå är inne på böcker: Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!
Min debut På Y-fronten intet nytt kom oväntat åter till nytta. Den feministiska teatergruppen “Gruppen” satte upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok som inspiration. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kunde komma till användning och gav glatt tummen upp. Föreställningen “Gruppen och Herrarna” spelades i Göteborg och Stockholm, och enligt mina utsända spioner (hade tyvärr inte tid att se den själv) var det en hejdundrande succé som gick för utsålda hus. Tydligen ska den spelas i götet igen i mars.
En annan grej under rubriken “kollaborationer” var när jag och Jenny gjorde en grej för DN till deras “Tecknare för Dawit Isaak”.
Årets Musik:
Betty Who, Bring Me The Horizon, CHVRCHES, Fall Out Boy, Funeral For A Friend, iwrestledabearonce, Kerli, Killswitch Engage, The Naked And Famous, Maria Mena, Miriam Bryant, The Modern Age Slavery, ou†pa†ien†s, Rae Morris, Sara Bareilles, Soilwork, Tegan & Sara, TesseracT, Vienna Teng.
Årets Cover:
Drewsif Stalin’s briljanta djenttolkning av Miley Cyrus Wrecking Ball.
Årets Konsert:
Killswitch Engage-giget gav mig blåmärken i handflatorna.
Årets Musikvideo:
Chris Hadfield: Space Oddity. Motivering överflödig…
Årets Böcker:
Sarah Pinborough: Mayhem, James Renner: The Man from Primrose Lane, Liz Jensen: The Uninvited, Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane, Lauren Beukes: The Shining Girls, Bee Ridgway: The River of No Return, Douglas Coupland: Worst. Person. Ever.
Årets Konstnär:
Pascal Campion.
Årets Filmer:
Riktigt meh…-filmår, tomt på både biostolsvältare och skväkiga kalkoner. Bara en tät grå massa där runt “Tja, sådär…”-strecket. Men följande rullar höjde sig en bit ovan fluddret: Pacific Rim, Despicable Me 2, The Conjuring, Riddick, The World’s End, Alan Partridge: Alpha Papa, The Hunger Games: Catching Fire, Gravity, Upstream Color, The Hobbit: The Desolation of Smaug.
Årets TV:
Precis som resten av det kända universum har jag märkt att de rörliga bilderna på tv:n är så oerhört mycket bättre än de på den stora duken. 2013 har enligt min smak varit det kanske bästa tv-året ever. Redan bra grejer blev bara bättre, och nya påhitt som verkade korkade och onödiga på pappret visade sig bli helt briljanta när de väl fick liv. Inte minst för att de vågade skruva upp alla reglage till 11, och gjorde det med självförtroende och Fuck yeah!-attityd (yes, Dracula, Hannibal and Sleepy Hollow, I’m looking at you!). Så guldmedalj i tv till: Hannibal, Doctor Who, Miss Fisher’s Murder Mysteries, True Blood, Game of Thrones, Under the Dome, Sleepy Hollow, Agents of S.H.I.E.L.D., The Walking Dead, Dracula, Almost Human, The Fall.
Blev Whovian under året. Har haft den brittiska sci-fi-klassikern på min “att se”-lista väldigt länge, och varför inte bocka av den samma år som serien fyllde 50 år?
Föll. Handlöst. Varför? Svårt att förklara, den har bara ALLT. Har skrattat, gråtit, ryst, suckat, längtat och bitit på naglarna (inte sällan under ett och samma avsnitt). Eller med The Doctor’s own words: “Do you wanna come with me? ‘Cause if you do then I should warn you, you’re gonna see all sorts of things. Ghosts from the past, aliens from the future, the day the Earth died in a ball of flame. It won’t be quiet, it won’t be safe, and it won’t be calm. But I’ll tell you what it will be: the trip of a lifetime.” Eller som en recensent på Netflix uttryckte det: “I haven’t slept for three days and I’m covered in peanut butter and tears don’t watch this show dudeski bro babeichino it will end you!”
Minnesvärda moment #1:
Promenerade nere i hamnen och fick syn på en ankmamma som skulle lotsa ned sina två små nykläckta dunbollar till vattnet. Dessvärre verkade den 2 dm höga kanten upp till kajen vara lite för övermäktig för någon som precis hittat ut ur skalet – dunbollarna flaxade och sprattlade allt vad de orkade utan att komma någonstans, medan ankmamman tålmodigt väntade. Satte mig ned en bit ifrån för att se hur det skulle sluta. Efter någon minuts desperat kämpande fick slutligen den ena ungen fäste och kom upp till mamman; som då hoppar i och drar iväg och lämnar den andra ungen åt sitt öde. Vad är det för jävla föräldraskap?! Den övergivna ungen fick totalpanik och sprattlade ännu värre, vilket bara gjorde att det gick ännu sämre för den. Då gick jag fram och lyfte upp den lilla pipbollen av dun, panik och saknad så att den kunde hoppa i och simma ikapp sin familj. Levde på det resten av veckan…
Minnesvärda moment #2:
Var på linskoll hos min optiker. Har världens bästa och mest avancerade optiker som har mer utrustning än bryggan på USS Enterprise – det är maskiner som mäter trycket i ögat, analyserar tårvätskan etc. Senaste grunkan var någon optomapkamera som fotograferade ögats insida. När jag fick se resultatet, där ögonglobens insida med alla synnerver och gula fläcken var så stor och detaljerad att det var som att se en specialeffekt, blev jag eld &lågor. Grejen är den att jag älskar att kolla på min kropps insida (de få gånger det är möjligt). Drömmer om att få skanna mitt skelett och låta 3D-printa en exakt kopia skala 1:1 som jag kan ha på kontoret.
Kände att jag behövde förklara min upphetsning för min optiker och berättade om när jag genomgick en gastroskopi och hur den annars så plågsamma proceduren blev en positiv upplevelse när jag fick se min mages insida på tv. Han kontrade med att berätta om hur det var att få se sitt hjärta arbeta i direktsändning när han gjorde ekokardiografi (ultraljudsundersökning av hjärtat). Sen vände samtalet när han berättade att hans fru plötsligt dött två år tidigare, och att det var därför hans barn nu tvingade iväg honom på alla möjliga kontroller. Berättade då om när jag hamnade på akuten med tryck och smärtor i bröst och arm, och väntade på att få veta om det var hjärtinfarkt eller inte (…det var det inte). Plötsligt var vi två rädda medelålders män som insett att vi nu befinner oss i den delen av livet när lite värk kan vara lika med ett möte med liemannen, och som fattat att oddsen för överlevnad bara blir sämre för varje dag som går. Läskigt, men bra för carpe diem-reflexen.
Förlorade min KBT-oskuld under året.
Vad KBT är? Kognitiv beteendeterapi jobbar med kopplingen tanke-känsla- handling. Kort sagt, att man blir vad man tänker, och när något inte funkar i livet så måste man jobba med att förändra hur man tänker → förändra hur man känner → förändra sina handlingar, och på köpet ändras hur man mår.
Varför jag gick på KBT?
För att göra en lång och inte särskilt underhållande historia kort: Där runt millennieskiftet plågades jag av konsekvenserna av några dassiga livsval, men jag var för stressad, virrig och norrbottniskt tjurig för att inse det, än mindre göra något åt det. Mådde bara allt mer apa, och gick till slut in i den berömda väggen. Fattade då vad som var fel, fick insikter och dumpade allt som inte funkade (dvs ~ 85% av mitt liv) och började om på ny – betydligt mer genomtänkt – kula.
So far so good, men tabben jag gjorde sen var att missa att det tar tid att läka fullt ut från en sån smäll. Lång tid. För många drabbade tar det år. År då man bör ta det lugnt och stilla. Vara försiktig med utmaningar och ansträngningar och sakta men säkert återfå sin forna styrka. Jag, jag har ju aldrig varit den som gillat att såsa fram i maklig takt efter trygga, upptrampade stigar. Boring! Outforskad vildmark fylld med skyltar av typen “I, som här inträden, låten hoppet fara!”, där röda ögon glimmar i mörkret och mystiska ylanden hörs; då storflinar jag, kavlar upp ärmarna och älgar glatt in bland snåren. Tufft, utmanande, galet och allmänt jävligt osäkert, men jag älskar det, och det får mig att känna att jag lever. Och det är i regel inga större problem. Tyvärr fick det skick jag befann mig i efter väggmötet det här att bli som att köra Paris–Dakar-rallyt i en 72:ans Peugeot (alltså, 1772) med däcktryck sämre än en myggfjärt, tändstift från Boerkriget, fem hoptejpade sugrör som bränsleslang, kamaxel av kantstött finporslin och en halv flaska Trocadero i tanken.
Eftersom längre sjukskrivningar gone the way of the Dodo (och för egenföretagare ändå bara är en massa pappersarbete som slutar i en ersättningsnivå á max 14 öre/år) har det bara varit att bita ihop och släpa sig fram så gott det går. Och det har varit som att hasa runt med ett ogipsat brutet ben: Det läker inte, är plågsamt och går förbannat sakta.
När allting segar händer det väldigt lite med att-göra-listorna, och det i sin tur ger konsekvenser. Sällan trevliga sådana. Och fnurpel staplas på fnurpel. Det blir som att gå i en rulltrappa som går åt fel håll: Man bränner all sin energi och jävlaranamma bara för att kunna stå kvar på samma ställe. Ohållbart. Hence KBT.
Gav det resultat?
Tja, jag skulle kunna tjata på en massa om insikter, inre förändring och bla, yada yada, bla, men i slutändan är det bara en sak som är intressant: Konkreta, synbara resultat. (Gåta: 5 grodor sitter vid en damm. 4 beslutar sig för att hoppa i. Hur många sitter kvar? Svar: 5. För det är en jävla skillnad på att besluta sig för och på att göra.)
Som av en händelse har min livsmål/att-göra-lista tre konkreta topp-punkter som hägrat nu i flera år (och som plågat mig för varje 31:a december de inte kunnat bockas av):
- Släppa min fictiondebut.
- Skaffa DSLR-kamera.
- Flytta till Stockholm.
Under perioden jag gick på KBT skrev jag och släppte Oktoberoffer, skaffade mig en Canon EOS 100D, och flyttade … inte till sthlm. Men två av tre är fan inte illa. Och vad det gäller punkt 3 så rör det på sig mer än någonsin. Faktum är att jag under det sista kvartalet av det här året fick mer fixat än under de senaste 4-5 åren. Kvitto nog för en kräsen konsument som undertecknad.
Drömmer fortfarande om en längre period av att kunna få hämta andan och återvända till forna energinivåer, men i en “välfärd” där sjuka och svaga sorterats undan som mytologiska väsen tillsammans med enhörningar och vildvittror (misstänker att det finns fler i regeringen som tror på Påskharen än som tror att folk kan må dåligt i mer än sju dagar) så är jag ändå glad att det fanns något. KBT’n var ingen mirakelmedicin som gjorde allt bra igen, men den blev en bra krycka som hjälper mig att halta fram lite snabbare och med färre plågor…
Misstänker att jag kommer att se tillbaka på 2013 som fiaskoåret som bl.a. tog livet av Mandela och Jeff Hanneman och gav oss Selfies och Twerking, och som på det personliga planet blev det sista kapitlet i en lång, segdragen, själadödande mögsörja. Jag kommer inte att sakna en sekund av det. 2014 har inte ens klivit upp ur sängen och är redan fjörtisjutton gånger bättre. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att inleda ett nytt år…
Och slutligen den gamla traditionen att sammanfatta året i FB-statusar… (förmodligen för sista gången – 2013 var även året då Facebook började tråka ut mig på allvar, och jag söker mig per automatik bort från sånt som tråkar ut mig. Men Twitter är skojigare än någonsin, så kom och hälsa på mig där!)
Läser: Marisha Pessl: Night Film
Lyssnar på: CIRCLES
Tittar på: Sherlock
Gör: Making it so!
