Archive for the Swedish Category

Slutspelsskägg

Där runt 1986/87 skaffade jag min första egna kamera. En simpel peka-klicka historia som dög till att porträttera vännerna, festerna & upptågen. Blev snabbt vänkretsens “hovfotograf” som dokumenterade allt (framför allt de bitar vissa hade problem med att (vilja) minnas), och efter dryga 30 års plåtande har jag skrapat ihop ett mastigt arkiv med allt från NSFW-ungdomssynder till bröllop och dop. Och en vacker dag då jag råkar glömma bort hur slö jag är ska jag digitalisera hela fanskapet och dela ut till de som var med när det begav sig (mot en rejäl utpressningsavgift naturligtvis, annars hamnar allt på nätet).

Strax efter millennieskiftet skaffade jag första digitalkameran, och när film-begränsningen på max 36 bilder per rulle försvann vände jag objektivet från vännerna & upptågen (vi hade ändå kommit i den åldern när upptåg betyder “byta batterier i näshårstrimmern” och glimten i ögat vanligtvis är en solreflex i läsglasögonen) till andra saker. Jag började se motiv i vattendrag, köpcentra och i människors händer. Och jag upptäckte att jag älskade att se världen på det sättet, att försöka hitta något vackert att fånga även i de astråkigaste parkeringshus. Framför allt märkte jag hur min nåsågudförbannat spruttelpratiga författarhjärna äntligen höll käften när jag kopplade över skallen till bildläge. Fotandet blev både meditation och hobby.

En hobby som börjat ta över. Framför allt sen jag skaffade mig en vettig kamera, för nu kan jag äntligen förverkliga alla de bildidéer jag har i skallen (den innan var som en gitarr med bara två strängar – det går kanske att klämma fram en låt, men den låter platt och nyanslös). Har fått kontakt med många andra fotografer världen över, flera som jag beundrat länge och som jag blir lite pirrigt starstruck över att ha blivit polare med. Och jag har upptäckt att foton har ett eget språk. Någonstans under sin utvecklingskurva börjar man stoppa in så pass mycket av sig själv i bilderna att kommentarerna går från “nice light” och “cool angle” till “you have an old soul” och “this made me cry”. Man fångar inte längre bara motiv, utan berättar historier.

Parallellt med det så allt fler undrat om jag inte ska släppa en fotobok. Vilket jag först varit klart skeptisk till. Dels för att jag är långt ifrån bra nog för det, och dels för att jag inte vill sabba ännu en hobby genom att göra den till något “seriöst”. Men det första argumentet faller på att inget någonsin skulle bli gjort om folk gick om kring och tänkte såna dumheter, och det andra föll när jag kom på det där att även bilder är ett språk. Jag skulle fortfarande skriva grejer, bara med andra “bokstäver”. Fast sen kom jag på att jag vill blanda foton och ord. Lite som jag gjorde i Oktoberoffer, fast den här gången med omvända ration bild/ord.

Har hållit på att pyssla lite med det projektet med vänsterhanden, men ibland måste man bara säga sina intentioner högt till världen för att knuffa sig själv till att verkligen få klart det. Så det var precis vad jag gjorde nu.

To be continued…

NotBroken

 

Har en massa hår i ansiktet just nu. Av någon besynnerlig anledning. Jag är egentligen inte skäggtypen, det kliar för mycket, och andelen grått i det påminner mig om att jag är lika gammal som finansministern. Funderade först på om jag bara var lat, eller om jag blivit biten av en varhipster. Men sen kom jag på: Det är ett slutspelsskägg.

Rör vanligtvis inte sport eller sporttermer ens med en lång silverpåle som steriliserats med välsignad klorhexidin, men tom jag känner till det där vidskepelseskägget hockeyspelarna sprojtar fram under slutspelsfinaler. Eller studenternas tentaskägg. Eftersom jag varken sportar eller pluggar måste det vara något annat jag odlar det inför. De sista sidorna i ett avslutande kapitel. Vet inte exakt vad just nu, men det känns överlag bra. Det är bra att avsluta saker. Som den gode The Doctor sa: “Everything’s got to end sometime, otherwise nothing would ever get started.”

I’ll keep you updated.

ScruffyLookingThings

 

Läser: M.R. Carey: The Girl With All The Gifts
Lyssnar på: Broods och Killer Be Killed
Tittar på: Penny Dreadful
Humör: HappySad

Fan vad det är spännande att ha tråkigt!

Hade glömt hur jävla kallt -27°C var. Fick frost i ögonbrynen och luggen. Familjejuvelerna började bokstavligen att klinga och klirra innanför pantalongerna. Kinderna fick bilar att stanna och vänta på grönt. Fingrarna kroknade till Gollum-klor. Snorkusarna frös till små pellets som gick att använda till världens mest ekologiska (och äckliga) småviltshagel. Hurv! Hurv! Hurv! HURV!!!

Låt inte solen lura er, det var så ruggigt att Mordor verkade som Ibiza i jämförelse

Hade lovat mig själv att aldrig mer besöka Luleå på vintern (fick snö & kyla så att det räckte och blev över under de 30 år jag häckade där), men vad är löften till för om inte att fucka upp så att man blir påmind om varför man svurit dem in the first place? Så när resten av Sverige vände januari ryggen och drog till varmare breddgrader, vände jag kosan 1470km norrut.

Att frivolta sig upp ur de gamla hjulspåren och skjuta sig med cirkuskanon ut ur sin bekvämlighetszon är en fet C-vitaminspruta för sinnet. Så när jag ändå höll på med att vara Kärringen-mot-strömmen gjorde jag fler Peter-otypiska saker: Lät böckerna ligga kvar i väskan och läste morsans gamla Året Runt och Må Bra istället, pausade det intellektuella grubblandet och skruvade hellre fast lampsocklar, justerade fönsterbrädor och demonterade gamla radioapparater. Fast största aha-upplevelsen kom när jag lite halvofrivilligt nobbade såväl internet som nyheter totaljävlahelt veckan jag var där.

Grejen är den att morsan har ingen teknik mer avancerad än en tjugo år gammal nummerpresentatör, och jag har ingen smartphone. (Är inte någon tech-rädd luddit som springer och hämtar högrepen och facklan så fort jag får se något mer avancerat än gammelmormors vävstol. Men är väldigt pragmatisk när det kommer till ny tech. Frågar alltid den lilla grunkan vad den kan göra för mig. Och smartphonen har ännu inte kommit med något tillfredställande svar. Konceptet är lovande, men enligt min tumstock är prylen för trubbig än. Apparna är för fåniga, skärmen för liten, kameran för kass etc. Men med lite tid & utveckling så… Säger som Big Bang Theory-Sheldon: “the things I want to buy haven’t been invented yet”). Så jag gick offline i en vecka.

Upptäckte något oväntat: Man blir väldigt kreativ av att ha tråkigt.
Redan på flygbussen la jag undan boken och stirrade istället ut genom bussfönstret på ett vintermörkt och skittrist Skåne. Tog inte många minuter förrän min hjärna blev rastlös och började hitta på saker. Och det bara fortsatte att spruta idéer under min analoga vecka.

Är inte den första som kommit på det här. En av mina stora idoler – författaren & supertwittraren Neil Gaiman – har precis kopplat ned och har tagit, som han själv säger: “about six months off,  a sabbatical from social media so I can concentrate on my day job: making things up. People ask me where I get my ideas from, and the answer is that the best way to come up with new ideas is to get really bored.” Gaimans favvottristess är att gå på skolpjäser: “You have to sit there for hours and you can’t read or use a phone or check something on the web. I’ll come out afterwards thinking: ‘Did I just plot out an episode of Dr Who there? I think I did.’

Journalisten James Brown tog en veckas Internetbreak i samband med en dokumentär. Och hans insikt blev: “The first thing that struck me after a day of abstention wasn’t so much what I lost, but what I gained. Time. So much time. Not taking my phone into the bedroom with me was giving me at least two hours extra a day. The second thing that became apparent was how much “dead time” I spent looking at my phone for stimulation. And how “dead time” had become “all the time”. Pretty much anywhere and everywhere. In bed, at both ends of the day, in cabs, on toilets, during meetings, during meals, whilst watching TV. Suddenly, without the internet, all those things became what they used to be. Things in their own right rather than providing background to me using my phone. Two days in and miraculously I was far more productive; I could do something that would normally take me a whole day in an hour of uninterrupted focus.

Författaren och litteraturkritikern Kathryn Schulz beskrev sitt kluvna förhållande såhär: “…writing my book involved spending four years in a figurative cave. In my experience, and the experience of most writers I know, that cave is the necessary setting for serious writing. Unfortunately, it is also a dreadful place: cold, dark, desperately lonely. Twitter, by contrast, is a warm, cheerful, readily accessible, 24-hour-a-day antidote to isolation. And that is exactly the issue. The trouble with Twitter isn’t that it’s full of inanity and self-promoting jerks. The trouble is that it’s a solution to a problem that shouldn’t be solved. Eighty percent of the battle of writing involves keeping yourself in that cave: waiting out the loneliness and opacity and emptiness and frustration and bad sentences and dead ends and despair until the damn thing resolves into words. That kind of patience, a steady turning away from everything but the mind and the topic at hand, can only be accomplished by cultivating the habit of attention and a tolerance for solitude.

Kan bara hålla med. Mycket av det jag skrivit föddes medan jag diskade. Utsätt hjärnan för något så ohemult själadödande astrist och den börjar fantisera ihop saker i rent självförsvar. Isolering och tristess är författarens främsta verktyg. Att skonas från distraktioner är som att låta kreativiteten nakenbada lite småfull på en sandstrand i Karibien.

Nu verkar ju världen ha någon slags rökheroin-attityd gentemot internet, smartphones och sociala medier. Ta bara FB – antingen börjar man kallsvettas och darra om man inte får kolla sitt flöde 47 gånger i timmen, eller så ställer man sig på domkyrkotaket (dvs på FB & Twitter) och blåskriker att sociala medier är satans bålverk på jorden som fördärvar barn, vuxna och små gnagare, orsakar diabetes och fallandesot samt försämrar BNP; sen stänger man ned sitt konto, skjuter det med fyra magnumkulor i kraniet, bränner liket, låter ölstinna rentjurar pissa på askan och skjuter ut resterna i världsrymden med nästa Marsexpotition.

Det går att bara dra ned. Använda det när det finns tid och känns rätt. Som en gammal tant sa till mig en gång: “Man ska dricka sitt kaffe av lust, inte av last”. Internet och teknik är bara ett verktyg. En död pryl. En hammare kan användas till att bygga sjukhus, krossa pannben eller klia sig i röven med. Och man kan låta den ligga i verktygslådan tills man verkligen behöver den.  Om en grunka är ett trollspö eller en tvångströja är i slutändan en attitydfråga.

BillMurrayTweet

Men om man nu inte har en författar-hjärna som måste lämnas ifred för att fungera optimalt, varför ska man då pausa från nätvärlden? Möten of the living dead, köer, vänta på bussen och annan seg skit som bara äter upp ens liv, hur kan det då vara fel att kolla på LOL-katter och vad ens vänner åt till lunch?

Well, för en bunt år sen upptäckte jag att allt i mitt liv som det gick att sätta en klisterlapp med “Skit som ska bort, bort, bort!” på fanns där bara för att jag inte fnurlat nog mycket över det. Sakerna som gjorde mig olycklig smet in medan varningssystemen slappade i tv-soffan. Misären lyckades slå rot och sakta sprida sitt gift för att jag slött vände uppmärksamheten mot halvunderhållande menlösheter. Men när man lämnar sin hjärna ifred och utan input kommer den att börja ställa de där asjobbiga, obehagliga, men ack så förbaskat nyttiga frågorna: Det här att jag tröstäter O’Boypulver så att jag väger som en sopbil, är det för att jag hatar mitt menlösa jobb? Att jag drar upp axlarna i jämnhöjd med öronen och bor på kontoret, beror det på att mitt förhållande kväver mig och att jag måste dumpa och gå vidare i livet? Fan, en del av mina livsval skaver ju! Varför har jag inte bytt dem mot något som sitter skönt?

Som komikern Louis C.K. uttryckte i sin rant mot smartphones: “You need to build an ability to just be yourself and not be doing something. That’s what the phones are taking away, is the ability to just sit there. That’s being a person. /…/  (Now) You never feel completely sad or completely happy, you just feel kinda satisfied with your product, and then you die.

Det är så jävla lätt att ta the path of least resistance och smita från livet. Dimpa ned i soffan och slöglo på vafansomhelst istället för att sova/hångla/bygga Uppsala Domkyrka i skala 1:10 av öronvax. Twittra om sitt skrivande istället för att faktiskt skriva. Hitta på saker och ha kvartssamtal med sig själv är kanske mer krävande än att slösurfa initialt, men när man väl får det att flyta är det 10120 gånger roligare och mer tillfredställande. Det är väl som sex efter 40: Det är så apbökigt att få av sig kläderna att man hellre sätter sig och ser ‘Fråga Doktorn’ av ren bekvämlighet, men om man väl besvärar sig med att näcka är det sååååå jävla värt det!

Jag gillar sociala medier. Jag må vara en enstöring som trivs bäst i mitt egna sällskap och som jobbar effektivast inlåst i ett kassaskåp. Men jag är även en Homo sapien, ett högst socialt flockdjur, och jag behöver verkligen andra människor, även om det inte är så ofta (och jag dessutom är sjukt kräsen med vilka jag släpper över bron).
97% av mina vänner bor i andra städer (och vi är i den fasen i livet när jobb, ungar & turnéer gör att man inte bara slår en pling) så det är ett lysande snabbhänghak och en constant update över vad som händer i deras liv. Det är ett toppensätt att få snabba nyheter från artister och andra. Det är ett suveränt Tribe-verktyg för att samla folk med samma intressen (stöter på nya spännande människor varje vecka). Och är ju självklart ett enkelt och effektivt marknadsföringsverktyg. What’s not to like?

Jag kommer att fortsätta att använda FB, Twitter, Flickr eller vad som nu kommer sen när vi ruttnat på dem. Jag kommer säkert att skaffa en smartphone när de är så pass utvecklade att de intresserar mig. Och jag kommer att införa fler eremit-perioder i mitt liv då jag nobbar internet och all annan input. Författar-Peter behöver det för att hitta på balla saker. Och Peter-Peter behöver det för att komma i kontakt med sina innersta tankar & känslor.

Har beslutat mig för att ha följande förhållningssätt till nätet/sociala medier: Ägna mindre tid men vara mer aktiv och kontaktsökande när jag väl är där. Man kan vara snubben på festen som kommer dit en halvtimme innan utsatt tid och går först när värdparet tagit på sig pyjamasen och börjat blänga, fast bara stått i ett hörn och smuttat på ett och samma vinglas hela kvällen, inte pratat med någon utan bara försynt rätat upp högen med servetter med jämna mellanrum. Eller så kan man vara typen som stormar in, halsar en bag-in-box, charmar loss kalasbyxorna på varje gäst med sin svada och savoir faire, slänger på en hittills okänd demo där Elvis jammar med Motorhead, bygger om hushållsassistenten till en ölserverande drönare, hånglar upp värdparets katt, kissar i rhododendronbusken och sen flyr ut i natten på en stulen åkgräsklippare med ungarnas undulat och en rödtott av vardera könet vid sin sida. Effektiv partytid: 27 minuter och 43 sekunder. Livet blir den fest man gör det till…

LogOut

 

Ställen där man kan leka med mig på nätet:
TwitterFacebook (officiell)Facebook (privat)InstagramFlickrdeviantART

 

Läser: Dan Simmons: The Abominable
Lyssnar på: VERSA och Periphery
Tittar på: Helix och Oddities 
Gör: Fryser & sover (...fortfarande)

Hur skulle det låta om man behandlade bankrån på samma sätt som våldtäkt?

“De tre män som åtalats för grovt utnyttjande av ett av Nordeas bankkontor i Tumba förra året, friades på tisdagen av Högsta domstolen. Det går inte att konstatera att banken, enligt lagens mening, var i ett hjälplöst tillstånd när upp till sju män försvann med stora summor pengar förra året, menar HD. – Flera faktorer spelar in i målet, säger Riksåklagaren. Bland annat måste man ta hänsyn till bankens rykte vid utnyttjandetillfället. Det var allmänt känt att bankkontoret förvarade pengar i lokalen, de till och med annonserade om det vid tillfällen. Och det vet vi ju alla hur giriga människor är – de ska bara ha och ha, kommenterar Riksåklagaren. – Sen bar flera av banktjänstemännen dyra kostymer och klockor. Man måste beakta hur såna signaler uppfattas av andra. De här unga bankkamrererna vill ju gärna efterlikna sina idoler Wallenberg och Treschow och det kan misstolkas av omgivningen.

Dessutom står ord mot ord i Tumbamålet. Banken hävdar att den var i ett hjälplöst tillstånd och blev tvingad att ge männen pengar. De anklagade männen hävdar däremot att banken visste vad den gjorde och gav dem pengarna frivilligt. – Vad man måste ta med i beräkningen, avslutar Riksåklagaren, är att i dessa tider av låga räntor och lockande bolåneannonser, så kan det vara svårt för parterna att avgöra om det rör sig om ett lån eller ett rån.”

Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville. Skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. ‘Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet’, säger gärningsmannen. Lunds tingsrätt tyckte att det lät rimligt och friade honom från misstankarna om våldtäkt. Det är inte första gången något sånt här händer. Texten ovan skrev jag för ca tio år sen i samband med det då aktuella Tumbamålet (den dök först upp i satirtidningen Nya Söndagsnisse-Strix och sen i min bok På Y-fronten intet nytt). Den är bara ett av många exempel på när man vänder på steken för att visa hur absurda resonemangen kring våldtäktsmål är. Det här utdraget från ett kommentarsfält är ett annat, färskare, exempel:

FireRape

Inte för att det verkar hjälpa. 2012 anmäldes 6 203 våldtäkter i Sverige. Mörkertalet uppskattas till mellan 80 och 90 procent. Räknar man sen in hur få som går vidare till åtal (ca 7% 2010), och ytterligare hur få som får fällande dom (en dryg tredjedel frias, jämfört med 5% i andra typer av brottsmål), får man nog räkna andelen gärningsmän som faktiskt åker dit för vad de gjort i promille snarare än procent. Tänk om det var lika lätt att komma undan med bankrån.

Historien upprepar sig gång på gång. Med samma bisarra resonemang bakom.
Bis-res #1: Det som jag och många andra har drivit med, nämligen att bevisbördan av någon besynnerlig anledning hamnar på offret. Var man full? Vad hade man på sig? Vad har man för rykte? Var det verkligen ett nej och inte ett svårflirtat ja?

Yfrontillkap18

Bis-res #2: Tolkningsföreträdet för vad som egentligen inträffade landar hos gärningsmannen. “Jahaaa, hon ville alltså inte, och jag som trodde att stolen hon kastade på mig, flyktförsöken och skriken på hjälp ut genom fönstret var en del av förspelet. Oops!” Eller hur var det mannen som nyligen friades, trots att kvinnan skrek nej tills halsen svullnade, nu uttryckte det: “Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer.” Så killar, våldta så mycket ni vill! Dra bara fram “Men på min gata i stan”-försvaret inför domaren och du har ett stensäkert Get Out of Jail Free-card.

(Om vi vänder på brottsteken igen:
‘Konstapeln! Hen stal min plånbok!’
‘Men du log ju och önskade en bra dag, det kan tolkas som ett tyst medgivande då tillskottet av dina pengar klart och tydligt gjorde tjuvens dag bra.’)

Bis-res #3: Att gå omkring och vifta med sin kvinnlighet och sexualitet framför pilska män (läs: alla med Y-kromosom) är som att släppa in en barbequesås-insmord griskulting bland en flock utsvultna Rottweilers. Naturen har sin gång.

Det här blir problematiskt inte minst för att domstolarnas tolkning av “sexuellt utmanande” även tycks inkludera nunnor som gjutit in sig själva i betong och sänk ned sig i Marianergraven. Du kan aldrig vinna som kvinna. Men den stora skandalen är att resonemanget likställer mäns intellektuella förmåga i sexuella situationer någonstans i höjd med ett virusangrepp.

Vi behöver dräpa två myter här. Den ena att våldtäkt främst sker pga okontrollerbar upphetsning. Våldtäkt handlar i grund och botten inte om sex. Den handlar om makt och kontroll över en annan människa. Att sätta någon på plats. Det är den ultimata “Fy! Spring och lägg dig i korgen!”-åthutningen. Och för att tok-resonera på det sättet behöver man A: sortera upp människor och deras värde efter någon illa hemkokt rangskala, B: inbilla sig att någon på ‘en lägre stegpinne’ i denna rangordning fått idéer och börjat röra sig uppåt i brott mot alla regler och bestämmelser.

Den andra myten är den om mäns könsdrift som en laddad, osäkrad pistol – man får fan skylla sig själv om man leker med den. Vi män har utan att protestera gått med på att förminskas till tvåbenta testosteronbehållare där hjärnan bara används vid konstruktion av klaffbroar och inloppsventiler, och kuken sköter resten. Vettefan varför. Kanske för alla vinster som uppenbarligen kommer med att man gömma sig bakom sitt primitiva rykte. Att man bekvämt kan skylla allt från ojämställdhet till sexualbrott med ett “the defendant claims innocence due to Y chromosome-related mental incompetence at the time”.

Att förvanska, förminska och förnedra båda könen på det här sättet i domstolarna (och samhället i övrigt) är fan primitivare än om SMHI skulle börja köra sin prognoser på det här sättet: “Efter ett bråk med Loke är Tor väldigt arg och är ute bland molnen och viftar med hammaren Mjölner, så vi har åska och nederbörd att vänta över Östergötland och delar av Närke.” Det är 2014 nu, vi borde inse att det var väääääääääääääääääldigt länge sen vi slutade med att släpa knogarna i marken och bli rädd för månen.

Vi dras med uråldriga hitte på-könsroller som är så mögliga att Miljöförvaltningen skulle stänga ned verksamheten vid en inspektion. Vi har så sjukt många skäl att ifrågasätta, sanera och uppdatera dem. För alla inblandades skull. Låt oss. Please!

PaYfronten

 

Läser: Joyce Carol Oates: The Accursed
Lyssnar på: Eyes Set To Kill 
Tittar på: Oddities 
Gör: Fryser & sover

Hold tight and pretend it’s a plan! – 2013 i ett nötskal

Har skjutit upp och skjutit upp och åter skjutit upp den här årskrönikan. Varit lika sugen på att sammanfatta 2013 som på att nakenbada i en aktiv vulkan eller att bli omskuren med en skogsröjningsmaskin. När man sätter hälarna i backen bör man fråga sig ‘varför?’ Svaret blev att 2013 varit ett så ohemult tråkigt år. Så kliframkallande urpmurpigt att ska jag palla att ens kisa lite på det i en oputsad backspegel så måste jag bara inleda med lite historieförfalskning. Here we go! Har:

  • Kidnappat en rymdvarelse, försett den med en anal probe (en gammal Tamagotchi med dåligt batteri) och släppt lös den igen. Alla på dess hemplanet tror att den är en dåre.
  • Utvecklat ett vaccin mot tennisarmbåge (det orsakar allergi mot pannband och kritade linjer).
  • Erbjöds rollen som The Doctor, men nobbade när jag inte fick någon egen tjänste-TARDIS.
  • Var stunt-rumpa i Miley Cyrus Wrecking Ball-video.
  • Blev diplomatiskt huvudansvarig över människo/spindel-relationerna i badrummet.
  • Upptäckte en ny stjärnbild i zodiaken: “Rättshaveristen” (45:e februli – 7½:e janucember). Personer födda i det här tecknet är gnälliga, otaktfulla, badar i offermentalitet, doftar vagt av laktosintolerant bäver och har ascendenten så långt uppkörd i Uranus att den syns när de hostar. Fick två kilo kaffe och en stock hockeysnus av Astrologiförbundet för att hålla det här tecknet hemligt.
  • Svarade på ett Nigeriabrev. Fick 36 miljoner av den vänlige prinsen. Köpte marsipan för rubbet.
  • Evolverade till att bli högre stående energiform. Bor numer i vägguttaget i hallen. Utnyttjar mina nyvunna krafter till att få bilbanebilar att gå 500 km/h, samt practical jokes där jag orsakar statisk elektricitet i kondomer. Evolverade genast tillbaka till köttpåse när jag blev upptaxerad enligt elskatt-tariffen.

Faktum är att ett av påståendena ovan är rätt så sant. Den som först gissar vilket vinner en fritt vald ebok av de jag släppt under året, samt signering av valfri kroppsdel (fast helst en som sitter på utsidan av kroppen).

Alltså, 2013 har inte varit det absolut sämsta året någonsin ever, men det ligger och krälar där i bottensörjan (i varje fall de första ¾ av det, men mer om det senare). Inga dödsfall, cancerdiagnoser, eldsvådor, gräshoppssvärmar eller så; bara alldeles för mycket grått menlöst bleurgh. Lite som när man åker tåg i februari och det blir lokfel någonstans mellan Bastuträsk och Jörn så att man blir stående på ett översnöat kalhygge i typ tre, fyra mandatperioder. Man dör kanske inte av det, men det är fan inte mycket till liv.

Har dock gjort saker. Nästan bortåt en hel bunt med saker. Som till exempel att släppa böcker. Gav ut hela zwei stück under 2013.

#1 är Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. Det är en greatest hits-samling med mina favorittexter, + en skopa nyskrivet som hoppade ur mig av ren lust när jag höll på att sammanställa boken. Den avhandlar allt från intimkirurgi, pubeshårstrender och begagnade gula kalsonger till mytbildning, köttdilemman, plattskärmsbantning och bröllopsmagsår. Den är sista jag kläcker ur mig i kategorin “Humor/fakta”. Förmodligen inte för alltid, men i alla fall på ett bra tag. Been there, done that…

Från Slökaptenens Skrivbord

 

#2 blev Oktoberoffer. Min debut i kategorin “Fiction”. Det är en säsongsinfluerad skräcksamling med inslag av fotobok (en ny genre jag precis har uppfunnit). Det är även den första i en serie med höstrysare som jag har tänkt att släppa varje oktober. Hade så roligt när jag skrev den att det förmodligen bröt mot någon sedlighetslag. Är redan på gång med mer av samma sort som dyker upp under 2014.

Oktoberoffer

Omslaget till Oktoberoffer är f.ö. även “Årets favoritfoto ur den egna kameran

Har även passat på att släppa min gamla miljöbok Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar som ebok. Snyggade till några skönhetsfläckar och fixade de bitar som tiden inte varit så skonsam mot, samt slängde ihop ett bonuskapitel när jag ändå höll på (ser eböcker lite som Blu-ray-versionen av en bok – en utgåva med extramaterial och andra bonusar). Så nu är den bättre (och billigare) än någonsin!

På det personliga planet var återföreningen dock inte lika skoj. Redigeringsarbetet som borde ha tagit högst tre dagar tog mig nästan två veckor. Och gav mig ont i magen hela tiden. Missförstå mig rätt – det är en väldigt bra bok och jag är fortfarande mycket stolt över att ha skrivit den, men att återbesöka den var som att tvingas flytta ihop med ett gammalt ex som man iofs inte kan säga något ont om, men som man helst inte vill träffa igen. Faktum är att det gick fortare att skriva hela Oktoberoffer från scratch. Lustkänslor kan verkligen göra underverk med ens arbetstakt…

När vi ändå är inne på böcker: Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

Min debut På Y-fronten intet nytt kom oväntat åter till nytta. Den feministiska teatergruppen “Gruppen” satte upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok som inspiration. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kunde komma till användning och gav glatt tummen upp. Föreställningen “Gruppen och Herrarna” spelades i Göteborg och Stockholm, och enligt mina utsända spioner (hade tyvärr inte tid att se den själv) var det en hejdundrande succé som gick för utsålda hus. Tydligen ska den spelas i götet igen i mars.

En annan grej under rubriken “kollaborationer” var när jag och Jenny gjorde en grej för DN till deras “Tecknare för Dawit Isaak”.

Årets Musik:
Betty Who, Bring Me The Horizon, CHVRCHES, Fall Out Boy, Funeral For A Friend, iwrestledabearonce, Kerli, Killswitch Engage, The Naked And Famous, Maria Mena, Miriam Bryant, The Modern Age Slavery, ou†pa†ien†s, Rae Morris, Sara Bareilles, Soilwork, Tegan & Sara, TesseracT, Vienna Teng.

Årets Cover:
Drewsif Stalin’s briljanta djenttolkning av Miley Cyrus Wrecking Ball.

Årets Konsert:
Killswitch Engage-giget gav mig blåmärken i handflatorna.

KsE-bruise

 

Årets Musikvideo:
Chris Hadfield: Space Oddity. Motivering överflödig…

Årets Böcker:
Sarah Pinborough: Mayhem, James Renner: The Man from Primrose Lane, Liz Jensen: The Uninvited, Neil Gaiman: The Ocean at the End of the Lane, Lauren Beukes: The Shining Girls, Bee Ridgway: The River of No Return, Douglas Coupland: Worst. Person. Ever.

Årets Konstnär:
Pascal Campion.

Årets Filmer:
Riktigt meh…-filmår, tomt på både biostolsvältare och skväkiga kalkoner. Bara en tät grå massa där runt “Tja, sådär…”-strecket. Men följande rullar höjde sig en bit ovan fluddret: Pacific Rim, Despicable Me 2, The Conjuring, Riddick, The World’s End, Alan Partridge: Alpha Papa, The Hunger Games: Catching Fire, Gravity, Upstream Color, The Hobbit: The Desolation of Smaug.

Årets TV:
Precis som resten av det kända universum har jag märkt att de rörliga bilderna på tv:n är så oerhört mycket bättre än de på den stora duken. 2013 har enligt min smak varit det kanske bästa tv-året ever. Redan bra grejer blev bara bättre, och nya påhitt som verkade korkade och onödiga på pappret visade sig bli helt briljanta när de väl fick liv. Inte minst för att de vågade skruva upp alla reglage till 11, och gjorde det med självförtroende och Fuck yeah!-attityd (yes, Dracula, Hannibal and Sleepy Hollow, I’m looking at you!). Så guldmedalj i tv till: Hannibal, Doctor Who, Miss Fisher’s Murder Mysteries, True Blood, Game of Thrones, Under the Dome, Sleepy Hollow, Agents of S.H.I.E.L.D., The Walking Dead, Dracula, Almost Human, The Fall.

Blev Whovian under året. Har haft den brittiska sci-fi-klassikern på min “att se”-lista väldigt länge, och varför inte bocka av den samma år som serien fyllde 50 år?
Föll. Handlöst. Varför? Svårt att förklara, den har bara ALLT. Har skrattat, gråtit, ryst, suckat, längtat och bitit på naglarna (inte sällan under ett och samma avsnitt). Eller med The Doctor’s own words: “Do you wanna come with me? ‘Cause if you do then I should warn you, you’re gonna see all sorts of things. Ghosts from the past, aliens from the future, the day the Earth died in a ball of flame. It won’t be quiet, it won’t be safe, and it won’t be calm. But I’ll tell you what it will be: the trip of a lifetime.” Eller som en recensent på Netflix uttryckte det: “I haven’t slept for three days and I’m covered in peanut butter and tears don’t watch this show dudeski bro babeichino it will end you!

tardispin1

 

Minnesvärda moment #1:
Promenerade nere i hamnen och fick syn på en ankmamma som skulle lotsa ned sina två små nykläckta dunbollar till vattnet. Dessvärre verkade den 2 dm höga kanten upp till kajen vara lite för övermäktig för någon som precis hittat ut ur skaletdunbollarna flaxade och sprattlade allt vad de orkade utan att komma någonstans, medan ankmamman tålmodigt väntade. Satte mig ned en bit ifrån för att se hur det skulle sluta. Efter någon minuts desperat kämpande fick slutligen den ena ungen fäste och kom upp till mamman; som då hoppar i och drar iväg och lämnar den andra ungen åt sitt öde. Vad är det för jävla föräldraskap?! Den övergivna ungen fick totalpanik och sprattlade ännu värre, vilket bara gjorde att det gick ännu sämre för den. Då gick jag fram och lyfte upp den lilla pipbollen av dun, panik och saknad så att den kunde hoppa i och simma ikapp sin familj. Levde på det resten av veckan…

Minnesvärda moment #2:
Var på linskoll hos min optiker. Har världens bästa och mest avancerade optiker som har mer utrustning än bryggan på USS Enterprise – det är maskiner som mäter trycket i ögat, analyserar tårvätskan etc. Senaste grunkan var någon optomapkamera som fotograferade ögats insida. När jag fick se resultatet, där ögonglobens insida med alla synnerver och gula fläcken var så stor och detaljerad att det var som att se en specialeffekt, blev jag eld &lågor. Grejen är den att jag älskar att kolla på min kropps insida (de få gånger det är möjligt). Drömmer om att få skanna mitt skelett och låta 3D-printa en exakt kopia skala 1:1 som jag kan ha på kontoret.
Kände att jag behövde förklara min upphetsning för min optiker och berättade om när jag genomgick en gastroskopi och hur den annars så plågsamma proceduren blev en positiv upplevelse när jag fick se min mages insida på tv. Han kontrade med att berätta om hur det var att få se sitt hjärta arbeta i direktsändning när han gjorde ekokardiografi (ultraljudsundersökning av hjärtat). Sen vände samtalet när han berättade att hans fru plötsligt dött två år tidigare, och att det var därför hans barn  nu tvingade iväg honom på alla möjliga kontroller. Berättade då om när jag hamnade på akuten med tryck och smärtor i bröst och arm, och väntade på att få veta om det var hjärtinfarkt eller inte (…det var det inte). Plötsligt var vi två rädda medelålders män som insett att vi nu befinner oss i den delen av livet när lite värk kan vara lika med ett möte med liemannen, och som fattat att oddsen för överlevnad bara blir sämre för varje dag som går. Läskigt, men bra för carpe diem-reflexen.

Förlorade min KBT-oskuld under året.
Vad KBT är? Kognitiv beteendeterapi jobbar med kopplingen tanke-känsla- handling. Kort sagt, att man blir vad man tänker, och när något inte funkar i livet så måste man jobba med att förändra hur man tänker → förändra hur man känner → förändra sina handlingar, och på köpet ändras hur man mår.

Varför jag gick på KBT?
För att göra en lång och inte särskilt underhållande historia kort: Där runt millennieskiftet plågades jag av konsekvenserna av några dassiga livsval, men jag var för stressad, virrig och norrbottniskt tjurig för att inse det, än mindre göra något åt det. Mådde bara allt mer apa, och gick till slut in i den berömda väggen. Fattade då vad som var fel, fick insikter och dumpade allt som inte funkade (dvs ~ 85% av mitt liv) och började om på ny – betydligt mer genomtänkt – kula.
So far so good, men tabben jag gjorde sen var att missa att det tar tid att läka fullt ut från en sån smäll. Lång tid. För många drabbade tar det år. År då man bör ta det lugnt och stilla. Vara försiktig med utmaningar och ansträngningar och sakta men säkert återfå sin forna styrka. Jag, jag har ju aldrig varit den som gillat att såsa fram i maklig takt efter trygga, upptrampade stigar. Boring! Outforskad vildmark fylld med skyltar av typen “I, som här inträden, låten hoppet fara!”, där röda ögon glimmar i mörkret och mystiska ylanden hörs; då storflinar jag, kavlar upp ärmarna och älgar glatt in bland snåren. Tufft, utmanande, galet och allmänt jävligt osäkert, men jag älskar det, och det får mig att känna att jag lever. Och det är i regel inga större problem. Tyvärr fick det skick jag befann mig i efter väggmötet det här att bli som att köra Paris–Dakar-rallyt i en 72:ans Peugeot (alltså, 1772) med däcktryck sämre än en myggfjärt, tändstift från Boerkriget, fem hoptejpade sugrör som bränsleslang, kamaxel av kantstött finporslin och en halv flaska Trocadero i tanken.

Eftersom längre sjukskrivningar gone the way of the Dodo (och för egenföretagare ändå bara är en massa pappersarbete som slutar i en ersättningsnivå á max 14 öre/år) har det bara varit att bita ihop och släpa sig fram så gott det går. Och det har varit som att hasa runt med ett ogipsat brutet ben: Det läker inte, är plågsamt och går förbannat sakta.
När allting segar händer det väldigt lite med att-göra-listorna, och det i sin tur ger konsekvenser. Sällan trevliga sådana. Och fnurpel staplas på fnurpel. Det blir som att gå i en rulltrappa som går åt fel håll: Man bränner all sin energi och jävlaranamma bara för att kunna stå kvar på samma ställe. Ohållbart. Hence KBT.

Gav det resultat?
Tja, jag skulle kunna tjata på en massa om insikter, inre förändring och bla, yada yada, bla, men i slutändan är det bara en sak som är intressant: Konkreta, synbara resultat. (Gåta: 5 grodor sitter vid en damm. 4 beslutar sig för att hoppa i. Hur många sitter kvar? Svar: 5. För det är en jävla skillnad på att besluta sig för och på att göra.)
Som av en händelse har min livsmål/att-göra-lista tre konkreta topp-punkter som hägrat nu i flera år (och som plågat mig för varje 31:a december de inte kunnat bockas av):

  1. Släppa min fictiondebut.
  2. Skaffa DSLR-kamera.
  3. Flytta till Stockholm.

Under perioden jag gick på KBT skrev jag och släppte Oktoberoffer, skaffade mig en Canon EOS 100D, och flyttade … inte till sthlm. Men två av tre är fan inte illa. Och vad det gäller punkt 3 så rör det på sig mer än någonsin. Faktum är att jag under det sista kvartalet av det här året fick mer fixat än under de senaste 4-5 åren. Kvitto nog för en kräsen konsument som undertecknad.

Drömmer fortfarande om en längre period av att kunna få hämta andan och återvända till forna energinivåer, men i en “välfärd” där sjuka och svaga sorterats undan som mytologiska väsen tillsammans med enhörningar och vildvittror (misstänker att det finns fler i regeringen som tror på Påskharen än som tror att folk kan må dåligt i mer än sju dagar) så är jag ändå glad att det fanns något. KBT’n var ingen mirakelmedicin som gjorde allt bra igen, men den blev en bra krycka som hjälper mig att halta fram lite snabbare och med färre plågor…

Misstänker att jag kommer att se tillbaka på 2013 som fiaskoåret som bl.a. tog livet av Mandela och Jeff Hanneman och gav oss Selfies och Twerking, och som på det personliga planet blev det sista kapitlet i en lång, segdragen, själadödande mögsörja. Jag kommer inte att sakna en sekund av det. 2014 har inte ens klivit upp ur sängen och är redan fjörtisjutton gånger bättre. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att inleda ett nytt år…

Och slutligen den gamla traditionen att sammanfatta året i FB-statusar… (förmodligen för sista gången – 2013 var även året då Facebook började tråka ut mig på allvar, och jag söker mig per automatik bort från sånt som tråkar ut mig. Men Twitter är skojigare än någonsin, så kom och hälsa på mig där!)

Statuses2013

 

Läser: Marisha Pessl: Night Film
Lyssnar på: CIRCLES 
Tittar på: Sherlock 
Gör: Making it so!

Traditionskramp och fjollnoja

Det verkar som vi har fått en ny jultradition: Att vuxna kukar ur fullständigt över att det skett någon form av förändring i Luciafirandet. De första tecknen på Ragnaröks antågande är tydligen att man börjar peta i Luciatågets sammansättning (pepparkaksgubbar eller inte?), ifrågasätta lokalen (i kyrkan eller inte?), och det absolut värsta av allt: Att en kille blivit vald till Lucia.

För visst händer det varje år, att på någon skola någonstans så nominerar och röstar eleverna fram en grabb till ljusdrottning, och sen börjar de vuxna skita knäck och försöker stoppa det hela?

Jag tycker att det här är otroligt underhållande, och har klurat en del på varför det blir sån panik. Min personliga gissning är att det beror på två saker i kombination: Traditionskramp och fjollnoja.

Om vi börjar med fjollnojan. Tjejer kommer oftast undan med att hoppa in som tomtenissar och pepparkaksgubbar, men få saker stör oss så mycket som när killar kliver in i traditionella tjejroller, helst när det rör sig om barn. Agera Lucia, bära klänning, eller varför inte klassikern ha på sig rosa – och plötsligt framstår Sodom och Gomorra som en sömning söndagsförmiddag i Jönköping! Åtminstone en överhängande risk att pojkstackaren ska drabbas av mjuk handled, spretande lillfinger och en osund passion för guldlamé och schlagerfestivaler.

Vad man lätt glömmer är att vår uppfattning om vad som är ‘normalt’ – inklusive idéer om vad som ses som kvinnligt och manligt – ändras hela tiden. Beroende på var man sätter ned fingret i historieboken så har manlighet till exempel gått ut på att sminka sig, bära strumpbyxor, ha högklackat och storgråta offentligt. På 1800-talet var klänning ett könsneutralt plagg för barn. Rosa och blått som könsmarkörer kom inte förrän på 1940-talet, och in i det sista var det osäkert om vad som stod för vad. Ett tag tyckte man att rosa var en färg lämpad för killar för den var mer bestämd och stark, medan blå var tjejigt skör. Allt det här är bara saker vi hittar på. Och saker vi själva skapar muterar snabbare än ett uttråkat virus i ett kärnkraftverk.

En annan helgrelaterad urkukningsfaktor är den när man upplever de ‘svenska jultraditionerna’ som hotade av ‘främmande element’ (läs: utlänningspåhitt, pk-flum och andra tockna därna nymodigheter). Definitionen av ‘svenskt’ i det här fallet = ‘selektiva och nostalgisuddiga minnen av hur det var när/där jag var barn’. Och är det inte lite fnorpigt att prata om ‘svenska traditioner’ i samma mening som man nämner ett italienskt helgon (Lucia), en salig blandning av bland annat amerikanskt varumärke, germanskt helgon och nordeuropeiskt oknytt (tomten); och pepparkaksgubbarna komma ju, som vi alla vet, från Pepparkakeland.

Traditioner är en jävla soppa, där ingredienser läggs till, tas bort och byts ut. Vårt ‘nu’ är bara den sista snutten på ett jävligt långt historiskt snöre, där mycket glömts bort och massor stöpts om. Ta bara Lucia. Den tradition vi har idag tog form runt slutet av 1920-talet. Vi har slutat med att sticka kniven i stallväggen så att inte elaka kärringar stjäl modet ur hästarna på Lucianatten. Ingen klär längre ut sig i gamla getskinn och halmkärvar och går runt och tigger fläskbitar. Och för några år sen slutade man med den urgamla Lussegubbe-traditionen i Skaraborg, då vuxna män målade sig svarta i ansiktet och drog ut den 13 december för att busa och skrämmas. Men vi har kort minne. Vi får så lätt för oss att midsommarnubben och tv-tablån på julafton har hängt med i oförändrat skick sen bronsåldern.

Jag vet hur det känns, jag har själv blivit förvirrad och skrämd av förändring. Kanske främst när jag pratar Star Wars med kids och de små hädarna gillar de nya filmerna bättre än originaltrilogin (som de mest verkar tycka är sci-fi filmernas motsvarighet till att leka med kottar). Det är kanske därför vi får frispel över ungarnas nya påhitt – vi känner att tiden springer ifrån oss, att vi håller på att bli lika förlegade som vi brukade tycka att våra föräldrar var. Så vi försöker bevara ‘vår’ tid i bärnsten. Krampar fast vid vår idé om ‘normalt’.

Är vi inte skyldiga oss själva att vara flexiblare än så? Att fastna så här är att låta vår hjärna bli en soffpotatis – det är kanske jävligt bekvämt för stunden, men direkt skadligt i det långa loppet. Dessutom är det ett svek mot vår enorma kapacitet som människor. Mänskligheten har en lång historia av förändring och att framgångsrikt ha anpassat sig till nya förhållanden. Att sluta med det och gå i stå är som att använda senaste superdatorn som dörrstopp.

Vi bör nog också fråga oss: Skyddar vi barnen eller bakbinder vi deras händer när vi tvångsmatar dem med våra traditioner? När vi håller fast vid vad rosa och blått betyder, och vem som får och inte får vara Lucia, kan det vara som att ta ifrån dem iPaden och tvinga på dem skrivmaskiner och kulramar för att det är ‘traditionellt’?

För att citera en av eleverna i den senaste Lucia-‘skandalen’: ‘Det är väl bra om man kör lite nytt då och då. Någon gång skulle det ju ändå ha hänt.’

(…och klurar man på den här Luciahistorien ett varv till så är ju ungarna faktiskt oerhört traditionella. Under teaterns historia har det varit rätt vanligt att män spelat kvinnoroller.)

 

Den här texten är lätt omarbetad version av ett kapitel ur min bok Från Slökaptenens Skrivbord : samlade krönikor. (F.ö. en lysande julklapp – antingen till någon annan, eller till sig själv för att ha något att läsa medan man är julbordsdäst)

 

 

Läser: Douglas Coupland: Worst.Person. Ever.
Lyssnar på: CHVRCHES och Drewsif Stalin  
Tittar på: Almost Human 
Gör: Provkör min nya Canon EOS 100D

Berättelser från Oktoberlandet

Jag har en ny bok ute. Den heter Oktoberoffer, och är en säsongsinspirerad samling med nyskrivna skräckberättelser. Behold the stunningly beautiful omslag och the amazing baksidestext:

Oktoberoffer

En ung man får nog av sitt inrutade liv och ger sig ut i natten på jakt efter äventyr. Men det finns gränder man inte bör gå in i, råd som inte ska följas och dolda platser som ska undvikas. Snart har jakten på äventyr förvandlats till en mardröm.
En halloweenfest får oväntade besökare. Som inte behöver klä ut sig för att passa in.
En far tar med sin dotter på en lång bilresa för att återförena en splittrad familj. När ytterligare en passagerare ansluter visar det sig att allt inte är som det verkar. Allra minst målet med resan.

Oktober är månaden då solen vänder bort sitt ansikte, naturen drar sin sista suck och då vi stänger dörrar & fönster och tänder ljus som skydd mot mörkret. Det är då torra grenar knackar som skelettfingrar på våra fönster mitt i natten, vi ser skepnader i skuggorna och hör okända ljud från källare och vindar. Det är även den tid på året då gränsen mellan de levande och döda är som tunnast. Då det sker de mest otroliga, osannolika och fruktansvärda saker.
Oktober är också den månad då de tre skräckberättelserna i den här samlingen utspelar sig.

E-bok i formaten epub och pdf. Ladda hem den från t.ex. AdLibris, Bokus eller CDON.

Vad mer kan jag säga om den? Tja… Den kom till i ett slags lustjaktsfrenetiskt spontanutbrott. Ibland känns livet som om man står i en rulltrappa som går åt fel håll, där man hela tiden måste trampa på bara för att hålla sig kvar på samma plats. Till slut säger man bara ‘Fuck this shit!’, kliver av och gör något helt annat. Något helt annat i det här fallet = den här boken.

Inte nog med att den är en tät rysarsamling – den är även en fotobok med mina mest stämningsfulla bilder av årstiden! Utan extra kostnad! Jag signerar den självklart om så önskas. Vill man inte ha bläck kladdat på sin mobil/tablet/eboksläsare signerar jag även kroppsdelar.

Temat föddes ur min nyfunna fascination för årets tionde månad. Brukar vanligtvis snacka skit om hösten. Inte så mycket för att jag tycker illa om den, det är mer en guilt-by-association grej – hösten kliver ju helt skamlöst över liket efter min favvoårstid sommaren, och är som ett utdraget förspel till min ärkenemesis vintern. Men har omvärderat just oktober. Det är ju månaden jag föddes, så den är inte helt värdelös. Den är dessutom otroligt vacker. Luktar gott. För med sig en melankoli som spelar helt rätt toner på mina hjärtsträngar. Och den är tveklöst årets mest magiska och spooky månad. Vi har bl.a. Halloween/Samhain, Allhelgona, Día de los muertos och den gamla romerska högtiden Feralia, som alla firar de döda, och som grundar sig i tron att det är just under den här tiden på året som barriären mellan de dödas och de levandes värld är som tunnast. Så tunn att det smiter väsen över gränsen.

Redan innan jag var klar så visste jag att det här var början på en tradition. Det här är bara första boken i Oktober-serien. Såvida jag inte blir uppäten av ett gäng sängkvalster med storhetsvansinne eller drabbas av spontanmumifiering så tänker jag släppa en ny säsongsinspirerad skräcksamling inför varje halloween. Oktober har blivit min personliga Twilight Zone och horror story-lekstuga.

Jag hade något så helt sjukt jävla otroligt kul när jag skrev den att det garanterat inte kommer att dröja ända till nästa oktober innan jag släpper någonting mer/liknande. Uppslagsmässigt var det som att öppna ett par fördämningsluckor. Skallen är nu så fylld med idéer och historier att den känns som en flaska lightläsk där någon släppt i en Mentos. Ska bara ta igen lite sömn så ska jag sätta tänderna i nästa projekt!

The October Road

 

Läser: Ben Aaronovitch: Moon Over Soho
Lyssnar på: Betty Who och Gojira  
Tittar på: Dracula 
Gör: Befinner mig i Precis-klar-med-bok-koma

 


					
		

45 saker jag lärt mig under 45 år

Jag är tydligen 45 år gammal nu. Jag vet inte exakt hur det gick till, eftersom jag kan svära på att jag fyllde 27 för bara några veckor sen, men det måste vara sant, för det står så i mitt körkort (fast jag är inte helt säker på att det är mitt – bokstäver & siffror verkar stämma, men fotot föreställer av någon anledning en trött gubbe).

Räknar man bara det som händer i skallen så finns det bara fördelar med att bli äldre. Tonåren gick ju mest på att vara naiv, få drama queen-utbrott över småskit och ha ångest över att inte passa in. Som vuxen har man lärt sig att acceptera sig själv och andra som de är – med fel, brister, könsvårtor och allt. Man har lärt sig att sålla bort allt onödigt skitsnack som surrar omkring en, välja sina fighter och fokusera på det som är viktigt. Man har utvecklat ryggrad och vågar stå för den man är och det man gillar. Erfarenheter och självförtroende gör att man verkligen kan sina grejer, och hamnar man i en situation där man har noll koll får man inte panik för man vet att man har löst sånt förr. Relationer fungerar bättre för man har vuxit ifrån sina rädslor och sin osäkerhet (och förhoppningsvis den värsta delen av sitt ego), och man har bättre koll på vad och varför man känner. Livet stannar inte av heller bara för att man skaffat erfarenhet. Jag lyssnar fortfarande på ny musik, reser, partajar, skaffar nya vänner, är impulsiv och barnslig samt tar in nya idéer. Har inte slutat drömma utan tar ansvar för drömmarna och hittar en plats för dem i verkligheten. Årsringar äger!

Fast pratar vi kroppen finns det fan inga fördelar med att åldras. Medelåldern är som tonåren, fast gånger tio: Det växer ännu mer hår på ännu konstigare ställen. (På tal om det, är det vaxning, silkepil eller eldkastare som gäller när man ska ansa fram öronen?) Orken har rasat till nivån ‘Dockvagn i uppförsbacke och motvind’. Super man på midsommar är man bakis fram till nästa pingst. Man stukar mjälten när man knyter skorna (när jag var yngre behövdes det minst att bli påkörd av ett stridsflygplan för att man skulle stuka mjälten, och då var man på benen igen efter en öl och en bra låt). Och det kommer bara att gå utför hädanefter. Om några år kommer jag att stuka mjälten och jag så bara tänker på något mer upphetsande än havre.

Anyway, det här är väl någon slags gräns mellan första och andra halvlek i livet. Och ett bra tillfälle att fråga sig själv vad man har lärt sig under sin tid på jorden. Vad skulle jag säga om till exempel en tonåring kom fram och undrade ‘Farbror, vad är viktigt att tänka på här i livet?’ Tja, först skulle jag nog läxa upp skitungen för att ha mage att kalla mig för ‘farbror’ (‘Hey, dude!’ eller ‘Ers majestätiskt storsvulna överhöghet vars skugga jag inte är värdig att vistas under’ är korrekt tilltal till en man i min ålder). Sen hoppas jag ha något djupare och mer erfaret att komma med än ‘ät inte den gula snön’ och ‘drick varannan vatten’ (den senare visdomen är jag inte ens någon större anhängare av – jag är ju från Norrbotten, där vi anser att hela poängen med att dricka alkohol just är att bli fullare än vad nöden kräver, och att vatten gör bäst nytta på potatislandet). Efter lite grävande i röran mellan öronen kom jag dock fram till följande livserfarenheter som jag anser vara värda att dela med mig av.

(Såna här listor brukar iofs vara vanligare i samband med 50-årsdagar, men 45 känns tillräckligt milstolpigt, jag behövde skriva något som inte var jobb, och en av de viktigaste punkterna borde vara ‘Skjut inte upp saker – i morgon kan du bli ihjälnibblad av ett gäng marsvin som lever i vanföreställningen att de är ett pirayastim!’)

1 Folk jag tycker är “I min ålder” är i regel 10-15 år yngre än mig.

2 Nyckeln till lycka (okej’rå, en av dem): Byt ut dina inre demoner mot din inre byfåne.

3 Självömkan bör begränsas till ett utrop av “Nog var det väl självaste fan!”, en grinig FB-status och en tröstfylla; efter det är det betydligt bättre användande av tid, energi och omgivningens förståelse om man kavlar upp ärmarna och tar tag i det som jävlas.

4 Det är inte måndagarna som suger – det är dina livsval.

5 Bry dig bara i vad folk säger när de har rätt, och tänk på vem åsikten kommer ifrån – kritik från idioter räknas som beröm.

6 Om en familj hävdar att ‘vi är heltokiga, rena rama familjen Addams’, så är de garanterat så tråkiga att klockorna stannar. Det är de som hävdar att de är ‘fullt normala’ som bär aluminiumfoliehattar, sniffar skurpulver, tillber Cthulhu och har hemliga S&M-rum bakom en dold vägg i källaren.

7 Rädslan för att misslyckas är det största hindret för att åstadkomma något.

8 Typer som sitter hemma och gnäller eller hångarvar åt de som misslyckas är betydligt större fiaskon är de som faktiskt försöker och trillar. Att man gör misstag betyder att man faktiskt håller på och gör något.

9 Man är aldrig så ensam som bland människor man inte passar ihop med.

10 Det är okej att göra slut även med vänner, släktingar och föräldrar. Det finns inga relationer man måste bevara och livet är för kort för att umgås med människor som får en att må dåligt.

11 Det är en jävla skillnad på att agera och på att reagera. Det ena är en respons, det andra en viljehandling. En genomtänkt färdplan och att hålla hårt i ratten är jävligt bra knep för att hamna rätt.

12 Det är aldrig försent att ångra sig (skaffa barn och begå självmord undantaget).

13 “Verklighetsflykt” är ett konstigt ord. ALLT man gör blir ju en del av ens verklighet. “Tråkighetsflykt” är ett mycket bättre ord.

14 Klåpare är tvärsäkra. Riktiga proffs lider alltid av självtvivel. Att självtvivlet skriker så högt att du får spott i ansiktet är ett tydligt tecken på att du är något stort på spåren.

15 Tur handlar om att ta vara på möjligheterna.

16 I princip varje gång du gör ett val livet är det någon som kommer att bli besviken. Se för fan bara till att det inte är du.

17 Inga bra meningar innehåller någonsin ordet ‘borde’.

18 Det finns bara en enda person vars åsikter jag kan ta hänsyn till: Me, Myself & I. Jag kan bara säga/skriva/göra det bästa jag kan, vad som händer sen ligger helt utanför mina händer. Det finns bara en person som jag kan få att älska det jag har gjort: Jag själv. Alla andra är en bonus.

19 Visst är det mysigt och tryggt i bekvämlighetszonen, men det händer aldrig några balla saker där.

20 Det finns inget bättre tillfälle än nu. Och det är aldrig försent att börja. En kompis blev rockstjärna efter fyrtio, och det finns de som börjat springa marathon, tävla i bodybuilding och debuterat som författare efter åttio. Livet slutar först efter sista andetaget.

21 Förväntningar bäddar för besvikelser. Det där att de roligaste festerna är de som sker spontant gäller för övrigt i livet också.

22 Framgångskurvan ser egentligen ut så här:

what-success-really-looks-like

23 ‘Politiskt korrekt’ är en nedsättande term som griniga dinosaurier utan självinsikt använder när ingen skrattar åt deras förnedrande skämt om bögar, invandrare, feminister och funktionsnedsatta. Wake up and smell the coffee, ni är inte normen längre – det är ni som är skämtet.

24 Att försöka tillfredställa alla är det bästa sättet att bli medioker.

25 Ta rejält med tid på dig, ha tålamod och var kräsen när du dejtar. Det verkliga slöseriet med tid är när man lever flera år ihop med någon man egentligen inte passar ihop med.

26 Livspusslet löses enklast med hjälp av bandsåg, slägga, täckfärg samt att bestämt hävda att “motivet SKA se ut så där, det är ju för fan en konstnärlig tolkning!”

27 Presenter och ledighet gör mycket mer nytta om de dyker upp vid behov än för att det är ett visst datum.

28 Det tar tid att smaka på allt och upptäcka vad man gillar och inte. Räkna med att det där med jobb, kärlek, utbildning, boende och annat i livet mest är övningskörning fram till runt trettiofem.

29 Envishet lönar sig. Proffs är amatörer som aldrig gav upp. (För författare gäller även: “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”)

30 Om du verkligen vill något kommer du att hitta en väg att göra det. Om du innerst inne inte vill så kommer du att hitta en ursäkt.

31 Hjärnan är av evolutionära överlevnadsorsaker en nervös fegis som oroar sig, ser problem överallt och tycker att förändring är läskigt. Lyssna inte på den. Eller ännu bättre: Ge den lite vin, en kram och visa den något kul och/eller mindblowing.

32 Hjärnan är också usel på statistik och lider av milda vanföreställningar. Den kommer att påstå alla möjliga tokigheter, som att du är en bättre förare än genomsnittet, tro att slumpvis utvalda plasmaklot i rymden påverkar ditt kärleksliv, att pensionen fixas med en lottovinst och att påståenden som delas på Facebook är korrekta. Lyssna inte på den. Ifrågasätt, tvivla, ta reda på, lär dig vad som är fakta och inte, dubbelkolla, var källkritisk. TÄNK! Mycket, hårt och länge!

33 Mänskligheten blir mycket begripligare om man betraktar den som en konstinstallation.

34 Frukt kommer aldrig att ersätta choklad. Aldrig. Någonsin.

35 Pengar är bara ett verktyg. Ger man dem mer makt och betydelse än så kommer de att ta över ens liv och ställa till med jävelskap. Det finns även en mystisk drift som gör att så fort vi får mer pengar (löneförhöjning, utflyttade ungar etc.) så ökar vi våra utgifter proportionellt (ny bil, större hus, fler skor etc.), därför är kontot alltid tomt i slutet av månaden, oavsett hur mycket man tjänar. (Det finns en motsvarande knepighet för frilansare/egna företagare – man ser till att bara tjäna tillräckligt för att klara utgifterna.)

36 Vill man veta vad en person går för och är innerst inne ska man hålla för öronen och istället kolla in handlingarna. Talk is cheap och sanningen märks tydligast i hur vi beter oss.

37 Livet bjussar på en hel del hinder. En del är som ett träd som fallit över vägen – tydliga, men slitiga att ta itu med. Andra är som Rubriks kub – man får vrida, vända och klura länge innan man fattar lösningen, men då verkar den plötsligt så enkel och elegant. Gemensamt för båda är att det är så förbaskat skönt när man tagit sig förbi dem att allt kämpande känns värt det.

38 Man sparar en jävla massa tid, tårar och tandagnisslan av att läsa bruksanvisningen.

39 Säkraste sättet att bli deprimerad är att jämföra sig med andra. Tyvärr är Homo sapiens ett socialt djur som alltid jämför sig med andra för att inte göra något skumt som gör att man åker ut ur flockgemenskapen. Eftersom media bara släpper fram de snyggaste, ballaste och framgångsrikaste artexemplaren ser vi dagligen minst tiotusen andra som får oss att känna oss som flugbajs i jämförelse. Det är därför vi har uppfunnit Prozac, choklad, ostbågar, sprit och roliga kattvideos.

40 Ta itu med saker. Allt sånt som man håller kvar som ogjort, osagt, oskrikit, oslängt, oförlöst, oavslutat, outspytt, owhatever etc kommer att jäsa, surna, börja stinka, dra till sig ohyra och allmänt förpesta tillvaron. Just do it!

41 Försök lämna planeten i lite bättre skick än du hittade den. Det här är den enda planeten med choklad, parmesanost, riojaviner, sandstränder, regnbågar, ljumma kvällsbrisar och sköldpaddor. Det är en alldeles för skojig plats för att ha sönder.

42 Botten är bästa stället att ta avstamp upp mot ytan.

43 Älta inte det som varit. Ta lärdom och traska vidare. Tänk att ligga på dödsbädden och titta tillbaka på ett liv som gått ut på att titta tillbaka.

44 De där grejerna man tänker tillbaka på flera år efteråt med ett stort leende kostade sällan några pengar.

45 Slutligen den klassiska floskeln ‘följ ditt hjärta’. Jag ska inte ljuga om att det kan jävlas med ekonomin, få ens närstående att betvivla ens förstånd och allmänt krångla till det; men i slutändan är det just det valet som får en att sitta asnöjd med ett fett leende på ålderdomshemmet.

 

 

Läser: Ray Bradbury: The October Country
Lyssnar på: Death Ray Vision och Rae Morris  
Tittar på: Walking Dead 
Gör: Testar KBT

De gustibus non est disputandum

Min författarkarriär började på värsta tänkbara sätt: Den absolut första prosa jag skrev vann första pris i en stor novelltävling.

Förutom publicering, arvode, diplom, intervju, skumpa, lunch, glassig svit högst uppe på Gothia Towers med tillhörande lyxweekend på Bokmässan i Göteborg, fick jag även ett oförtjänt stort självförtroende. Hemingway move the fuck over – här kommer nästa litterära gigant!

Tack o lov blev det inte så långvarigt…

Det som visade sig bli den absolut bästa delen av vinsten var att få sitta med i juryn för nästa års tävling. Förutom en god lunch och trevligt sällskap fick jag mig några oerhört värdefulla lärdomar och en saftig reality check. Som vanligt är det inte grejerna man dansar glädjedans över som gör en klokare och bättre, utan upplevelserna som får en att känna sig som ett flugpapper på ett utedass.

Lektion 1: När bunten med några hundra tävlande noveller ramlade in fick jag den med kommentaren “vi har ju som vanligt rensat bort de 20-25% självbiografiska texter pensionärer alltid skickar in”. Har sett det här vid flera andra tillfällen, barndomsupplevelser nedklottrade på tävlingstalonger, gamla minnen upprabblade för försvarslösa växeltelefonister m.m. När människor börja närma sig slutstationen vill de desperat berätta om sitt liv. Bli ihågkomna. Lämna spår. Nu har vi ju bloggar, FB, Twitter, Instagram och miljarder andra sätt att kontinuerligt dokumentera våra liv på, som en slags ständigt pågående självbiografier. Men de här människorna är utelämnade till att klumpa ihop alla sina statusuppdateringar, surdegsbak och lunchbilder i en hög.

Lektion 2: En överskådlig katalog över alla skrivarnybörjarmisstag. Onödiga adverb, upprepningar, show – don’t tell, form utan innehåll, konstiga tempus, och som en av jurymedlemmarna korrekt anmärkte: “Nästan alla texter skulle vinna på att man strök första och sista meningen”. Redigera, redigera, redigera! Det finns ett knep för hur man köper kläder som sitter snyggt: I provrummet ska man gå ned i storlek ända tills plagget sitter för tajt, sen tar man en strl större. Det är samma grej med att stryka text: Fimpa ända tills det känns som om det saknas något, sätt då tillbaka det sista du strök och texten är färdigredigerad. Eller som min första redaktör sa: “When in doubt – delete!” Kreativitet handlar inte så mycket om att komma på bra grejer som att rensa bort de dåliga.

Lektion 3: Opinions are like assholes. Everyone has one. Får nog dra hela urvalshistorien för att förklara det här…

Att plöja igenom alla dessa noveller var en resa mellan det usla, det mediokra och det nästan uthärdliga. Alla är vi barn i början, och vissa bajsar och kräks mer än andra. Det fanns dock några ljusglimtar där texterna nådde upp till hyfsad nivå, men det var en novell som hoppade högt ut ur högen och fullkomligen drabbade mig. En rörande och välskriven historia om ett flyktingbarn, och först efter tredje genomläsningen märkte jag att “flickan” jag läste om var en könsneutral karaktär och att författaren smidigt låtit läsaren fylla i den luckan själv. Snyggt! I mina ögon var det här en solklar vinnare, lätt tio gånger bättre än närmaste konkurrent.

Så möttes vi i juryn. Jag – den förra vinnaren, redaktionen för tidningen som anordnade tävlingen (varav några var författare själva) och en känd författare. Jag såg framför mig en snabb och enkel omröstning, min favorittext var ju så oerhört mycket bättre än allt annat, klart de andra hade fallit för den på samma sätt. Så gick vi bordet runt och läste upp våra topplistor. Hickade till redan vid den första uppräkningen, för min favorit var inte ens med, och jurymedlemmens etta hade jag överhuvudtaget inte med på min lista. Samma sak när nästa läste upp, “min” novell saknades, och vinnarförslaget var någon konstig story jag inte ens mindes. När det blev min tur försökte jag elda upp de andra över hur jäkla bra min favorit var, men möttes bara av axelryckningar och “vilken var nu det?”-muttrande.

Där satt vi i juryn, alla med sin egna personliga favorit som resten fnös och skakade på huvudet åt. Hur vi utsåg en vinnare? Tja, vi började kika längre ned på våra listor, men även tvåorna och treorna var unika för varje jurymedlem. Först runt femte-, sjätteplats började samma titlar dyka upp på de flestas listor. Så vi enades om att en text som alla ansåg som “ok, men fan inte min favorit” skulle utses som vinnare.

Med tanke på att samma oenighet måste ha inträffat året innan när min novell vann, så rasade mitt självförtroende snabbt ned till en betydligt mer ödmjuk nivå. Jag vann på något som var “ok, men fan inte min favorit”…

Vad har Richard Bach’s Jonathan Livingston Seagull, Jack Canfield’s Chicken Soup for the Soul, Stephen King‘s Carrie, Margaret Mitchell’s Gone With the Wind, och Stephanie Meyer’s Twilight gemensamt? Det är odödliga klassiker som samtliga möttes av ständiga refuseringar innan någon uppskattade manuset. Bach’s måshistoria nobbades 40 gånger, King’s debut 30, Canfield kom upp i närmare 140 refuseringar. Jack Kerouac fick hålla på att skicka runt sin On The Road i sju år innan något förlag nappade. Ibland hjälper det inte ens att bli utgiven – Benjamin Hoff’s Tao Enligt Puh fanns i tryck i sex år innan den blev en bestseller. När jag började skriva led jag naivt av illusionen att om jag bara gör så bra ifrån mig som jag bara kan så kommer det att belönas, fast nu med ett gäng erfarenheter i kappsäcken och några lager elefanthud på näsan tycker jag att det mest liknar Lottodragningen. Även bra skit måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Så att skriva så bra man bara kan är bara halva jobbet, andra halvan är att sprida det som en vinterkräksjuka.

Skrivandet är ett hantverk, typ som att vara möbelsnickare. Först behöver man kunna grunderna så att stolen inte vickar, lutar, är för låg, ger stickor i arslet etc. Enda sättet att lära sig grunderna är att nöta, nöta, nöta. De första stolarna kommer att bli fula as som inte ens en deprimerad självplågare skulle fundera att parkera rumpan på. Här tappar många sugen och ger upp, men ju mer man nöter desto mer börjar det likna det en stol. “Those who go on to be proper writers are those who can forgive themselves the horrors of the first draft.”

Att kunna själva hantverket är bara hälften av stolsbyggandet. Andra hälften är det personliga anslaget. Det som urskiljer just din stol från alla andra. Och här kan du bara övertyga dig själv. Vem som mer kommer att gilla din stol är en smakfråga. Vissa gillar klassiska Myran, andra eleganta Chesterfield, några vill ha en anonym IKEA-stol, och själv skulle jag ge min ena njure för en Bläckfiskstol.

Fast… Behöver man ens kunna hantverket? Tolkien fnystes ut ur Nobelkommitens förslagslistor med kommentaren “has not in any way measured up to storytelling of the highest quality”. HP Lovecraft totalsågades av sin samtid för sitt klumpiga skrivande och kallas nu i efterhand för “the worst of the best American writers of the twentieth century”. Ska vi ens nämna Dan Brown? Ibland är idén bakom så slagkraftig att det kvittar hur taffligt den är levererad. Ordstävet “Om man går fort och ler mycket är det ingen som ser att man är ful” stämmer bra på böcker också.

Att framgång snubblar ut ur den här röran av kvalitet, saker som berör, timing, tur, slump och jurygruppers kompromissande får mig att förstå varför så många författare är alkoholiserade. Men det finns alltid saker som tröstar. Kollade in min gamla novell som vann den där tävlingen en gång i tiden, och den stank värre än en surströmmingsburk som inte har råd med deo! Vilket betyder att jag måste ha blivit bättre med åren. Det är med skrivandet som med resten av livet – man får vara glad över det som finns att vara glad över…

what-success-really-looks-like

Läser: David Sedaris: Let's Explore Diabetes With Owls
Lyssnar på: Maria Mena, Ou†pa†ien†s och The Naked And Famous  
Tittar på: Sleepy Hollow 
Gör: Justerar seratoninnivåerna

Y-fronten på scen

Jag lever definitivt inget spännande superhjälteliv. Ibland känns det som om tillvaron mest går ut på att se dammet lägga sig på skrivbordet, men fan om det inte händer saker emellanåt också. Här kommer lite nyheter:

I våras blev jag kontaktad av den feministiska teatergruppen “Gruppen” (dvs Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist). De skulle sätta upp en föreställning om män som grupp och ville gärna använda sig av min bok “På Y-fronten intet nytt”. Blev självklart överlycklig över att den gamla trasan fortfarande kan komma till användning och gav glatt tummen upp.

Nu är den föreställningen på G, heter “Gruppen och Herrarna!”  och ska spelas i Göteborg och Stockholm nu i september. 12, 13, 14 på Stora Teatern i götet, och 23, 24, 25 på Södra Teatern i sthlm. (Följ länkarna för info och biljetter).

Hur mycket från Y-fronten som är med törs jag inte svara på (de skulle hämta inspiration från allt från avhandlingar till Flashbacktrådar), men det är helt irrelevant, för det här luktar succé! Går inte att hitta tacksammare ämne, och Gruppen osar talang och skärpa. Så gör er själva en tjänst och spring iväg och kolla på “Gruppen och Herrarna!

Så här beskriver de själva föreställningen:

“De lever distanserade från barn och nära. I en vardag med hot om våld, ensamhet, självmord och död. Det är dags att tala om Mannen. Gruppen är tillbaka med en 90 minuter lång fantastisk, musikalisk, humoristisk sorgesång som undersöker mannen och manlighet. Gruppen tar sig an det andra. Hur kan det vara så att den grupp som det är så priviligierat att tillhöra samtidigt kan vara så drabbad? Jämfört med kvinnan saknar mannen dubbelt så ofta en nära vän och hans genomsnittliga livslängd är, utan biologiska förklaringar, flera år kortare än kvinnans. Vad innebär det att mansgruppen finns i samhällskroppen? Gruppen skrattar fram ett sorgespel som tar mannen på allvar. Låt oss sätta mannen på kartan, komma upp till ytan, belysa honom. Det är dags att begråta mannen och allt han aldrig får. En grupp i samhället som sällan betraktas som grupp utan alltid får stå som symbol för det allmänmänskliga. Gruppen vill tala för mannen och det är bråttom, för manlighet är dödligt som inget annat känt gift eller rusmedel.”

GruppenochHerrarna

 

En annan nyhet är att min bok “Ursäkta, hur dags går jorden under? : miljöfrågor för oss som hellre blundar” nu även finns som ebok. Eftersom jag ser eboksutgåvor lite som Blu-ray-versionen av boken har jag slängt in extramaterial i form av ett bonuskapitel. Har även passat på att snygga till några skönhetsfläckar och fixat de bitar som tiden inte varit så skonsam mot (att vi skulle ägna mer av vår tid och konsumtion åt digitala tjänster var en korrekt förutsägelse, att jag i originalmanuset använde ‘Second Life’ som exempel blev kanske inte lika träffsäkert). Däremot blev det ingen behind-the-scenes featurette – att se mig sitta och knacka tangentbord är lika spännande som att jämföra riskorn eller könsbestämma grus.

Boken är väldigt kul, ger svar på allt man någon undrat om miljöproblem, och är tyvärr fortfarande lika angelägen som när jag skrev den för sex år sen. Köp den från: AdLibris, Bokus, CDON eller låna den från bibblan.

Ursäkta, hur dags går jorden under?

 

När vi ändå är inne på eböcker. Det här med att köpa och äga digitalt material verkar ju vara fetute. Abonnera och streama är grejen. Spotify streamar musik, Netflix film & TV, Readly tidningar, Storytel ljudböcker, och nu är det eböckernas tur med tjänsten Epifio. Turtle Bite Books har självklart anslutit sig, så flera av mina eböcker ligger redan uppe. Surfa in och testa vettja!

And in other news…

Har hattproblem. Tycker att jag bara har på mig förläggarhatten och fixartrixar- & problemlösarhatten. Författarhatten ligger däremot och samlar damm. Hur var det Neil Gaiman sa: “There was a day when I looked up and realised that I had become someone who professionally replied to email, and who wrote as a hobby”. Saknar verkligen att försvinna in i ett bokprojekt. Kan man månne 3D-printa ut en slavklon som tar hand om allt det där skottandet, fixandet, brandsläckandet och trasselutredandet? Jag crowdfundar ett sånt projekt när som helst!

Har på mig strumpor inomhus igen, vilket betyder att sommaren officiellt är över. Sörjer. Den här tiden på året skruvar upp min melankolimätare till 11. Förvandlas till en enda stor sorgsen suck, stirrar drömmande ut genom fönstret och undrar ständigt var jag ställde min tekopp. Måste bli bättre på att ta vara på tiden så att jag slipper sörja dess flykt på det här sättet…

SummerIsOver

Läser: Bee Ridgway: The River of No Return
Lyssnar på: Ludovico Einaudi och Karnivool  
Surfar in på: io9 
Gör: Saknar sommaren och jagar återhämtning

Du är inte homofob – du är en förvirrad fegskit

Det är Pride-tider, och fan vet att det behövs. Diskriminering, förtryck, dödshot och misshandel är fortfarande vardagsmat för homosexuella. Och det är svårt att känna att vi går mot mer upplysta tider när Ryssland inför anti-homolagar (vilket känns inte så lite ironiskt med tanke på att Putin är den mest homoerotiske ledare det landet någonsin haft, och det i svår konkurrens).

Det här får mig att undra över en hel massa saker. Kanske främst över det här med homofobi, för jag får bara inte ihop det. Om två tjejer står och hånglar med varandra på krogen får de sällan spö eller skäll, utan snarare en kåtdregglande grabbpublik som ivrigt hejar på. Jag har heller aldrig hört talas om killar som blir äcklade och stänger av porrfilmer med girl-on-girl scener. Uppenbarligen har man som homofobisk kille inte i närheten av så stora problem med lesbiska som med bögar.

Efter lite grävande i studier visar det sig att min aning faktiskt stämmer. Kvinnor är definitivt inga toleranta änglar, och lesbiska lever absolut inte i någon mystillvaro där diskriminering och hot saknas, men mäns homofobi spelar i en helt egen liga. Den är mer omfattande, mer intensiv och mer våldsam. Den är också en felaktig term. Vi borde sluta kalla det för homofobi i de här fallen. Fobi är ett ångestsyndrom som uttrycker sig i paralyserande skräck, undvikande och panikattacker. Rädslan får vår inre röst att skrika ‘ta mig bort från det där!’ En person som till exempel lider av coulrofobi (stark rädsla för clowner) skriker inte ‘perversa clownjävel’ eller spöar folk med röd näsa och stora skor – de flyr i panik eller kryper gråtande ihop i fosterställning om de möter en clown.

Några psykologer på University of Arkansas har också kommit fram till att det inte alls är en fobi, för den kommer inte ur rädsla och ångest utan ur känslor av avsky. Och avsky får istället vår inre röst att vråla ‘ta bort det där från mig!’ Och inte sällan hjälper man till med att få bort det. Gärna med hån och våld. Man menar också att det inte ett psykologiskt problem (som fobier är), utan ett socialt, som påminner mer om rasism. Och då börjar jag undra, var kommer detta killhat mot just bögar ifrån?

Är det av religiösa skäl? På många ställen i världen viftar man ju med Bibeln och pekar på de rader där homosexualitet fördöms. Fast läser man vidare i samma bok så märker man snabbt att det är lika illa att äta skaldjur, ha tatueringar, odla olika grödor på samma åker, bära plagg av blandade material och taga ränta. Ska man nu ändå låta såna här lokala stamlagar från bronsåldern döma vår samtid så är ju en banktjänsteman som bär en skjorta av polyester och äter pasta frutti di mare till lunch en trefaldigt värre syndare än en bög.

Beror hatet på att homosexualitet är, som en del brukar säga, ‘mot naturen’? Fast om man kollar med naturen själv så har den en del att tillägga där. I en park nära mig så slog sig till exempel två andhannar ihop och blev ett par. De hade bara ögon för varandra trots att det var parningssäsong och honorna flockades. En professor i etologi (läran om djurens beteende) ryckte på axlarna och kommenterade att sova i pyjamas är betydligt mer mot naturen än homosexualitet. Människan är bara en av de bortåt 1 500 djurarter där man hittills har dokumenterat homosexualitet. Hos en av våra närmaste släktingar – dvärgchimpansen – är i princip alla individer bisexuella och sätter på varandra helt utan diskriminering. Naturen är hur kinky som helst.

Beror det på fruktan för att det gayiga smittar? Den dagen man blir vänsterhänt av att umgås med vänsterhänta kan vi ta den diskussionen. (…och att vara omringad av en heterosexuell majoritet verkar ju inte ha influerat gayvärlden i någon större utsträckning)

Är det en rädsla att bögar är som andra män, det vill säga så drivna i sin uppvaktning att de tror att ett ‘nej’ bara är ett svårflirtat ‘ja’ och raggar enligt tekniken ‘gå på tills du får omkull’? Men i så fall så är det ju bara att sluta upp med att klä sig sexigt, undvika att framstå som lösaktig och inte vara berusad på uteställen (helst inte röra sig ute alls) så ska man gå säker …har jag hört.

Psykologen Richard Isay har klurat över varför killar är mer homofoba än tjejer, och menar att det beror på att män föraktar och avskyr feminitet hos män. Kvinnor har däremot, av självklara skäl, inga problem med feminitet, och är inte lika homofoba. Verkar stämma. Det händer ju att heterosexuella män våldtar andra män, men inte alls ser det som något bögigt, utan mer som en maktgrej där de sätter någon på plats. Och som kille spelar det ingen roll om man har rykte om sig att vara kvinnokarl – tycker man att petunior är fina och gärna smuttar på ett glas smultronlikör så åker man på storstryk. Det är inte homosexbiten som provocerar, utan det fjolliga.

När jag skrev “På Y-fronten intet nytt” var jag ohemult nyfiken på många saker kring det här vi kallar manlighet, bland annat: Varför kan en skotte bära kilt utan problem när en kille som drar på sig kjol här i Sverige får stryk på krogen? Varför får män inte vara skogalna? Framför allt undrade jag över hur vi definierar det vi kallar “manligt”. Beroende på var i historie- eller geografiboken man sätter ned fingret får man ju väldigt olika svar på den frågan (till exempel har smink, strumpbyxor, piffiga peruker, offentligt storbölande och just homosex setts som oerhört manliga grejer). Men ett slags svar dök upp oftare än något annat: Kolla in vad kvinnorna gör och spring åt andra hållet.

Modern manlighet definieras alltså som en absolut motsats till kvinnlighet. Vilket inte är helt utan problem, för idag gör ju tjejer i princip allt som män tidigare haft ensamrätt på: De är toppchefer, biskopar, presidenter och elitsoldater. De proffsboxas, flyger rymdskyttel, försummar familjen, kör för fort, knivrånar pensionärer, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), – ja, allt det där som män brukat göra. Utom att kissa stående och få för tidig utlösning, så det finns fortfarande två helt manliga saker kvar i världen. Det homofoberna ser som feminint är alltså i dagsläget mer fantasy än Game of Thrones och Lord of the Rings sammanslaget. Det är en förlegad illusion om hur man vill att världen ska se ut. Och när verkligheten kommer och knackar på dörren reagerar man. Våldsamt.

Eftersom det dessutom ses som råbrakajävlafjolligt att nicka igenkännande åt sina känslor blir manligheten per automatik slav under dem. Lever man i förnekelse att det försiggår en jäkla massa på insidan kommer osäkerhet, rädslor och annat skit att ta ratten och få en att agera primitivare än en neandertalare som blivit inlåst på Systembolagets centrallager över helgen. Så jag tror att i slutändan handlar homofobi om att det vi kallar ‘manlighet’ är så fullt av gammalt förlegat mög att det måste till en akutstädning innan den dyker upp i ett avsnitt av Hoarders. Så fram med trasan och skurhandskarna boys – det börjar lukta unket i våra skallar.

FreemanHomophobia

Läser: Stephen King: Joyland
Lyssnar på: Miriam Bryant och iwrestledabearonce  
Tittar på: Doctor Who 
Gör: svettas